13

Först och främst: [I]Tender[/I]. Vilken fullkomligt lysande låt! Från det spartanska, något kantstötta introt över negerkören till sångens clou: "Oh, my baby, oh why, oh my"-mantrat. Jag vet inte om den handlar om att Damon Albarn vill visa att han är på väg vidare efter Justines uppbrott eller om det är en sista vädjan till henne om att försöka igen, men oavsett vilket är det en fantastisk låt där Damon satt hela sin begåvningsreserv i maximal sysselsättning. Förvirringen över titellåtens innebörd blir inte mindre när man kommer fram till spår tolv, [I]No Distance Left To Run.[/I] En vacker, mycket mjuk låt med en text som känns väldigt självupplevd. Sången inleds med frasen "It's over"... Nåväl, huruvida denna platta är eller var tänkt att bli Damons [I]Den vassa eggen[/I] har jag ingen aning om. Däremot vet jag att Blurs anslag har utvecklats rejält och i absolut rätt riktning. I och med den här plattan kan man för första gången prata om Blur som ett avvikande brittiskt band. Enligt min mening är det först nu som de visar på en ambition att ta sin musik ytterligare en bit upp på den musikaliska stegen. Det blev ju väldiga skriverier om Blur inför deras förra album, där de valde att styra om kursen från sin tidigare så framgångsrika och träiga superanglofila folkhemsindie till ett något mer vågat sound. Bara det faktum att de nämnde nutida amerikanska band som influenser och dessutom inom en genre - lo-fi - som britterna styvnackat och konsekvent vägrat att befatta sig med (den hade ju sitt ursprung i USA, gubevars) gjorde bandet till värsta rebelliska svartfötterna på de brittiska öarna. Tittar man på Blur idag kan man konstatera att den varken är speciellt innovativ eller alternativ. Det är ett bra album, i mina öron deras bästa hittills, men inte mycket mer. [I]Song 2[/I] är en fantastisk urladdare, men både musikaliskt och textmässigt hade den kunnat ligga på vilken som helst av Blurs tidigare plattor. Men tack vare att den blev en brakhit fick deras alternativa musikaliska ambitioner ett helt annat utrymme både i media och i förlängningen även hos skivköparna. Helt plötsligt var Blur alternativa. De var lo-fi och experimentella och allt annat man inte bör vara som band i Storbritannien om man vill hålla sig kvar på toppen. Allt detta utan att egentligen varit speciellt alternativa. Här, däremot, har de renodlat sina transatlantiska influenser betydligt mer, samtidigt som deras personliga uttryck inte alls känns lika brittiskt längre. Det finns en del direkt överflödiga spår på plattan, ironiskt nog kanske det är just de som bandet är mest nöjda med själva då de känns mest "experimentella". Personligen tycker jag Blur kommer bäst till sin rätt i enkla, relativt akustiska, avskalade låtar. Som de två tidigare nämnda kärlekssångerna och [I]Coffee & TV.[/I] Eller när bandet vräker och Damon vågar låta som en äcklig slyngel ([I]Swamp Song, B.L.U.R.E.M.I.[/I]). Då är Blur riktigt bra. Tänk om de ville renodla de sidorna istället. Då skulle de kunna bli riktigt innovativa, ja, till och med progressiva.