Up

14:44 31 May 2000
Engelska Q måste vara världens tråkigaste musiktidning. Den enda som skulle lyfta fram en dubbel-CD med Dire Straits som månadens mest intressanta retrosläpp, som drar positiva paralleller mellan Marilyn Manson och Rob Zombie (!) (eller ännu värre: Lauryn Hill och Teena Marie...) -- och garanterat den enda som kan tycka att [I]Up[/I] är R.E.M.s mest experimentella album. I en "exklusiv albumrapport" hänförs överste R.E.M.-onanisten David Cavanaugh över hur omvälvande excentriskt och experimentellt det nya albumet är. Det är helt utflippat! Det låter inte som något de gjort tidigare! De skriver ut texterna på konvolutet! De byter till och med instrument med varandra!Sicket svammel. [I]Up[/I] är, av ganska självklara skäl, ett tyngre och mörkare album än föregångaren [I]New Adventures in Hi-Fi[/I], vars hela idé byggde på stundernas infall och enkla medel. Men om något är [I]Up[I] ett traditionellt R.E.M.-album: betydligt fegare och mindre banbrytande än [I]Automatic For the People[/I], som är det album som den har tydligast släktskap med. Det märks väldigt tydligt att de kämpar mycket hårdare med att hitta en naturlig variation på materialet -- och en del blir bara råfel, som det ansträngt söta Beach Boys-arrangemanget i [I]At My Most Beautiful[/I]. Eller en del ansträngt skumma arrangemang, som mest låter som dålig Genesis. Men när det gäller det här bandets hängivna fans är analysen knappast särskilt nyanserad. Redan för tio år sedan konstaterade Peter Buck att "R.E.M. är en del lögn, en del sanning, en del hjärta, en del skräp." Det är fortfarande den bästa bilden av gruppen jag har hört. När de är som bäst är de ett av världens bästa band, men när de går på tomgång är de outhärdligt tråkiga: som att stå och titta på en tvättmaskin under de långa sekunder innan luckan går att öppna. [I]Inget[/I] händer och det tar aldrig slut.På [I]Up[/I] är fördelningen mellan hjärta och skräp ungefär 50-50. Problemet är att det inte är sju bra låtar och bra dåliga-- i så fall hade jag varit mer nöjd -- utan att nästan alla låtar har starka sidor, men att de aldrig fullföljs, aldrig exploderar. Jag hittar bara tre rakt igenom suveräna låtar: [I]Suspicion[/I], med sina mjuka stråkövergångar, den ursinnigt upprepande [I]Hope[/I] och den bandtypiska, men ändå urstarka [I]The Apologist[/I], som inte bara upprepar en gammal formel (som [I]Daysleeper och [I]Lotus[/I], utan som känns fräsch och stark). Tre av 14. Det räcker förstås inte.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner