När Asino slog upp portarna i den gamla pizzerian vid knarkrondellen jublade de flesta. Trots att vi var många som älskade den rätt så vilda inredningen inne på pizzeria rondellen och det gamla paret som styrde stället med järnhand var den generella åsikten att det äntligen öppnade något nytt på en annan rätt så sovande gata. När vi på Nöjesguiden intervjuade de tre vännerna inför öppningen av pastabaren berättade de att målet var att skapa ett ställe som inte var snordyrt men som vare sig det är mitt i veckan eller under de lite ösigare helgdagarna serverade högklassig pasta. När jag och mitt sällskap ramlar in på Asino en rätt risig tisdag möts vi en nästintill full lokal. Klockan har precis slagit 20 och imman börjar sprida sig på fönstret på det där viset som bara kan ske på barer i Malmö.
När vi väl har trängt oss förbi skaran av människor som hänger i baren och fått ögonkontakt med en servitris gör hon klart för oss att det finns två bort att välja på. Det ena är precis placerat vid den yta som ett band ska börja spela på alldeles strax. Vi väljer därför det andra alternativet i den andra sidan av den lilla men ack så gemytliga lokalen. Vi hinner knappt blinka innan vi har både dryckeslistan och menyn framför oss. Menyn på denna lilla pastabar ändrar skepnad beroende på råvaror och sug. Våra magar kurrar. För en svensk mitt i vintern är middag klockan 20 på en liten sketen tisdag nästan galet och man får nästan lite vibbar av kontinenten. Det är mycket på menyn som lockar men vi bestämmer oss för att börja med två förrätter och lite nocellaraoliver. De två förrätterna blir gnocco fritto, vilket lättast kan beskrivas som friterad deg, med prosciutto, capocolla, salami och parmesan, och misobakad spetskål med brysselkålspesto, pistage, jordärtskocka och lingon. Som kanske gissat var gnocco fritton rätt tråkig och intetsägande medan den misobakade spetskålen var en riktig höjdare. Spetskålen var perfekt tillagad och lingonen gav rätten en viss syrlighet som uppskattades.
Mellan förrätten och huvudrätten sätter bandet som servitrisen hade förvarnat oss för igång. Det är högt, stimmigt och för en sekund glömmer jag bort att det är minusgrader och snålblåst utanför fönstret. Bordet hinner inte vara tomt alls länge innan kocken kommer ut med huvudrätterna som självklart är pasta. Valet att sätta pastasorten först på menyn visar att det är pastan som ska få tala i rätterna. Vi satsar på tagliatelle med ragu bianco på skånsk gris och ravioli med konfiterad anka, brynt smör och bergamott. Den skånska grisen faller isär när man rör vid den, precis som den bör, men raviolin nästintill simmar i ett hav av brynt smör. Trots att målet är att pastan ska få tala tar det brynta smöret över och på något vänster är det som att dessa två rätt olika rätter smakar likadant. Varken jag eller mitt sällskap kan egentligen sätta finger på vad det är men något är det som gör att rätterna är svåra att urskilja. Missförstå mig inte båda rätterna är goda och pastan är aldente! När vi sedan ska välja efterrätt är vi så trötta på brynt smör att vi mandelkakan med brynt smör, havssalt och lättvispad grädde, samt affogaton utesluts. Istället väljer vi en klassisk tiramisu och tur var väl det! Den smakar precis som den ska – Italien och espresso!
Asino är bra. Hemmagjord pasta går alltid hem och lika så ett gott vin. Maten är enkel men ibland lite för enkel. Både jag och mitt sällskap hade velat ha något mer, något som överraskade lite. Men hemma känns det och ibland kanske det är just vad som efterfrågas. Och, tur är väl att vattnet inte kostar tio kronor, vilket den tidigare ägaren som huserade i lokalen, hade som premiss.
