Överförtjusta över att det har öppnat ett nytt ställe som serverar den heliga kon Wagyu beger vi oss ystert till Hotells Norrtulls kvarterskrog Arthur's at Norrtull för att bedöma dess kvalitet då den serveras till det i sammanhanget ynka priset av 265 kronor.Överförtjusta över att det har öppnat ett nytt ställe som serverar den heliga kon Wagyu beger vi oss ystert till Hotells Norrtulls kvarterskrog Arthur's at Norrtull för att bedöma dess kvalitet då den serveras till det i sammanhanget ynka priset av 265 kronor.
Det är det inga andra som har gjort. Matsalen är närapå tom förutom ett annat sällskap och den ensamma damen som kommer in tre gånger i veckan för att äta gnocchi. Denna smakar vi, trots detta, inte. Istället börjar vi med en anklevercrème med mango och krasse, med tillbehöret vaktel på grillspett. En liten kavalkad av osorterade ospecifika smaker. Tonfisken är däremot perfekt halstrad i sitt förrättsutförande och ett litet kulinariskt konstverk med sina moment av vitlökschips, vitlöksgroddar och minimala morotstärningar. Döm om vår besvikelse när en sympatisk servitris på bred norrländska informerar om att biffen från kossan som enligt myten blivit masserad och matad med öl, inte finns på plats. Entrecôten finns i dess ställe, men den rekommenderas inte, med motivationen att entrecôte inte är den bästa av köttbitar. När vi ändå beslutar oss för att prova den blir vi inte besvikna. Den är mör som om den vore confiterad och kryddningen är pikant. Att det sedan finns roligare uppläggningar än en spegel av tanig tomatsås vägs upp av den fenomenala salladen på torkad hyvlad tomat, sparris, schalottenlök, ruccola och parmesan som enda tillbehör.
Den icke politiskt korrekta torskryggen för 235 kr serveras med rostad majs, rosmarin, krabba, karljohansvamp och ravioli. Visuellt är det en blandning av torskvit, pastagrå och lamt majsgul. Smakmässigt har den en ordenlig sälta och buljongkänning men det är också allt, och lämnar med andra ord en del att önska. Lika spännande som finska pinnar. Vi känner oss aldrig obekväma hos Arthur's, inte ens under den timme då vi är de enda gästerna kvar, men hotellmatsalar jobbar på något sätt alltid i motvind. Trots ekivoka silversoffor som samsas med vintagefåtöljer i slitet läder i en annars stram matsal med röda soffor, vita pelare och svart golv. Trots bröd bakat på recept från någon kompis farbrors norrländska mormor. Trots omsorgsfull service. En hotellmatsal är en hotellmatsal – är alltid en hotellmatsal. Den lyxiga känslan av restaurangmiddag infinner sig inte med samma automatik. Och Kleerup spelas alltid i bakgrunden.

Efter en alldeles för lång väntan har Rodizio smygöppnat i full skala. Det brasilianska serveringssättet är det absolut bästa tänkbara för en oblyg charkutarian som såväl undertecknad som mitt sällskap för kvällen faktiskt är.Efter en alldeles för lång väntan har Rodizio smygöppnat i full skala. Det brasilianska serveringssättet är det absolut bästa tänkbara för en oblyg charkutarian som såväl undertecknad som mitt sällskap för kvällen faktiskt är. Betala en fast och väldigt oansenlig summa pengar och smörj sedan kråset med så mycket grillade godsaker du bara kan stoppa i dig. Dessa levereras direkt från kocken som titt som tätt pinnar förbi ditt bord. Bland serveringarna hittar man alltifrån rostlock och salsiccia via fläskkarré till något mer spännande smaker såsom den dygnsmarinerade kaninen. Den senare är för övrigt den solklara vinnaren av de små köttbitar kocken frestar oss med. Köket flörtar dock klart mer med plånboken än det gourmandiska. Här hittar vi inga större märkvärdigheter bland vare sig grillbitarna eller den tillhörande kalla buffén, vilket heller inte är grundtanken med serveringssättet. På tal om buffén rymmer denna förutom ett välsorterat utbud av välbekanta såser olika grönsaksröror och sallader tänkta att ackompanjera de olika grillbitarna på bästa sätt. Vilka som passar till vad är kocken engagerad att upplysa oss om. Alla beståndsdelar i buffémåltiden håller dock tyvärr inte samma kvalitét smakmässigt och vi stöter på några trista dippar i form av rostlocket och lammkorven där den senare påminner om något man skulle kunna hitta i pappkassen nyss hemkommen från Lidl. Men kaninen tillsammans med endivesalladen och fläskkarrén, för att inte glömma bearnaisesåsen (faktiskt!), rättfärdigar på egen hand de 195 kronorna kalaset går på.
Rodizio är tillsammans med underliggande baren Knast signerat stockholmskrogveteranen Jocke Heineman. Restaurangen som fortfarande bara är smygöppnad har han ännu inte lyckats fylla på samma sätt som baren en trappa ner. En folkstinn fredagskväll med en kock som drypande av svett springer runt med nygrillade charkuterier skulle förmodligen göra serveringssättet mer rättvisa än en lite för dåligt uppvärmd och ekande lokal. Med lite vändande konjunktur och i takt med Norra Bantorgets pånyttfödelse kan dock Rodizio förhoppningsvis blomma ut till ett riktigt roligt budgetalternativ.

Helst av allt skulle jag vilja skriva att Gambrinus är en gemytlig och stimmig kvarterskrog där ölet flödar och stämningen kring de fullsatta borden är på topp. Det kan man tyvärr inte. Utåt sett är restaurangen en ganska medioker historia med sömnig interiör, dystra gäster och bord som gapar tomma.Helst av allt skulle jag vilja skriva att Gambrinus är en gemytlig och stimmig kvarterskrog där ölet flödar och stämningen kring de fullsatta borden är på topp. Det kan man tyvärr inte. Utåt sett är restaurangen en ganska medioker historia med sömnig interiör, dystra gäster och bord som gapar tomma. Skulle ägarna slänga lite färg på väggarna, ställa en serbisk (?) staty i fönstret och knyta till sig nya stammisar genom matlagningen vore det en strålande kvarterskrog. För matlagningen på Gambrinus är nämligen någonting som går alldeles för många hungriga stockholmare förbi. Här är det balkaninspirerad husmanskost som dominerar menyn, men också annat. Den omtalade råbiffen som serveras på onsdagslunchen är sanslös. Och de flesta av varm-rätterna håller riktigt hög klass samtidigt som de är löjligt generösa. Cevapcicin, grillade och kryddiga blandfärsjärpar, är en vällagad historia med krispig yta och ljuvligt inre, till det serveras stekt potatis, lök, gräddfil och en stark ajvar. På Balkan serveras cevapcici ofta på cevapdinice, matställen och restauranger som specialiserat sig på just cevapcici. Varje ställe har sitt eget recept, så också på Gambrinus. En annan favorit är pljeskavica, en slags pannbiff, som är föredömligt utbankad med frasig yta och som fungerar bra med tillbehören. Tyvärr är uppläggningarna ganska tråkiga, men vad gör det när man trots svulstiga portioner orkar titta på efterrättsmenyn?

Kuriosa: Gambrinus är enligt vissa namnet på den gamla flamländska sagokung som uppfann ölet. Andra hävdar att namnet syftar på bryggarnas skyddshelgon Jan Primus. Restaurang Gambrinus serverar inte bara det tjeckiska ölet med samma namn utan ligger bara ett stenkast från Gambrinusgatan där det tidigare låg ett bryggeri.

Efter att Street gick i konken i höstas såg det mörkt ut för faciliteten på Hornstulls Strand. Som en skara räddande änglar dök då musikföreningen Ugglan upp och i december slog äntligen portarna upp för Hornstull Strand Etablissement.Efter att Street gick i konken i höstas såg det mörkt ut för faciliteten på Hornstulls Strand. Som en skara räddande änglar dök då musikföreningen Ugglan upp och i december slog äntligen portarna upp för Hornstull Strand Etablissement. Andra intressenter bakom nysatsningen är bland annat Conrad Nyqvist och Johan Wikner som även driver Mosebacke.
    Upplägget i restaurangen är lika enkelt som det är genialt. Välj bland drygt tjugo olika halvportionsrätter som alla ligger runt hundralappen. Om du inte är extremt hungrig räcker gott och väl två stycken för att bli mätt. Konceptet ger lätt upphov till något av ett kulinariskt lapptäcke då varje rätt är inspirerad av en stad i världen och vårt bord ser minst sagt intressant ut när rätterna serverats. Börja till exempel med en roskildelangos och följ upp denna med empanadas de Los Andes eller varför inte biff injeran Addis Abeba. Servicen är dock inte helt klockren. Vi hamnar vid ett bord som står lite avsides och när det gått tjugo minuter från vår ankomst utan att vi ens fått beställa något att dricka känns det något löljligt då restaurangen bara är halvfull. När maten kommer in är dessutom inte alla rätter varma. Detta har förmodligen sin förklaring i det faktum att tanken är att alla halvportionsrätter ska serveras på samma gång men ett litet värmeskåp hade nog kunnat vara på sin plats.
    På andra sidan väggen ligger precis som tidigare en konsert och klubblokal med kapacitet för knappt tusen personer. På vardagar är det fri entré när det inte är konserter och bland annat huserar nu den så populära rundpingisklubben från Ugglan här på onsdagar och torsdagar. Man skulle dock kunna önska sig en något bättre kommunikation mellan restaurangen och klubbdelen. Till exempel har personalen som jobbar vid vårt besök ingen aning om vad som försiggår på andra sidan väggen och den gissning vi får till svar visar sig vara fel gällande dj:s,  liveband och inträde. Allt vi frågade om med andra ord. Sedan borde det väl nästan kunna vara ett krav att eventuellt inträde till klubbdelen kunde ingå i notan samt att man får gå inne-vägen till denna efter att man har ätit klart. Det är dock omöjligt att ge ett lägre betyg till Hornstulls Strand som förutom extremt bra priser och riktigt god mat bjuder på intressanta bokningar på både klubb- och konsertfronten.

Precis som de andra krogarna vi recenserar i detta nummer aspirerar Marie Laveau på att vara något av ett nöjespalats där matsal, bar och nattklubb ryms under ett och samma tak.Precis som de andra krogarna vi recenserar i detta nummer aspirerar Marie Laveau på att vara något av ett nöjespalats där matsal, bar och nattklubb ryms under ett och samma tak. En ambition Marie har lyckats riktigt bra med på senare tid. Ambitiösa klubbar med namnkunniga dj:s i källaren. På markplan en förvisso lite trång men hängiven cocktailbar och i matsalen en uppfräschad höstmeny som förutom att smaka bra är extremt prisvärd. Eller vad sägs om en hel rökt hummer för under tvåhundringen? Det är varmt i Louisiana där cajunmaten härstammar ifrån och förr i tiden fanns det som ni kanske vet inga kylskåp. Då gällde det att dölja den skämda smaken med en rejäl kryddning. Det är förvisso ofta väldigt varmt på Marie Laveau också men även om kryddningen är förträfflig och väl tilltagen här med så är det knappast av samma anledning. Allt är genomgående fräscht och trevligt serverat. Inslag på menyn man inte bör missa är förutom den tidigare nämnda hummern även det rökta smöret som side-order och till förrätt de pocherade musslorna med spenat och bacon. Lämna för voodoogudens skull lite plats också för pecan- och bourbonpajen.

Det sägs att alven Legolas är 2 931 år gammal. En del hävdar djärvt att han är över 7 000 år. Vad som är ställt utom allt tvivel är att han åtminstone levt mer än 139 år eftersom det tydligt anges att han är äldre än dvärgkrigaren Gimli, som är just 139 år gammal.Det sägs att alven Legolas är 2 931 år gammal. En del hävdar djärvt att han är över 7 000 år. Vad som är ställt utom allt tvivel är att han åtminstone levt mer än 139 år eftersom det tydligt anges att han är äldre än dvärgkrigaren Gimli, som är just 139 år gammal.  
    Legolas och hans närmaste minns med all sannolikhet det gamla värdshuset Collage. På Collage kunde man köpa ett stop öl för några futtiga kopparmynt och på fredagarna serverades prima texmex-buffet.
    Mycket vatten har runnit under broarna sedan tacoorgierna på Collage tystnade. Nu har en ny krog öppnat i de renoverade lokalerna. De kallar den Collage. Men förutom namnet och adressen har den inte mycket med gamla sunk-Collage att göra. Nu är här betydligt flottare. I matsalen, som är avskild från nattklubben, serveras  finmat med inspiration från Asien och medelhavet. Torsdagar till och med lördag serveras middag ända till 03 på morgonen.
    Hela upplägget med Collage är i teorin briljant: ett ställe där man kan äta bra mat, mycket sent och därtill en påkostad nattklubb. Tyvärr lider stället, liksom inredningen, en smula av identitetsproblem och det är mycket svårt att ringa in vilka som verkligen kommer att hänga här i framtiden.

Innan Hornstullsversionen av Indian Garden stängde för sommarrenovering gick vi dit ett par gånger i månaden för dess oslagbara indiska kök. Detta trots idel incidenter såsom små bitar av lamm i den vegetariska korman och närapå regelrätta utskällningar av personalen...Innan Hornstullsversionen av Indian Garden stängde för sommarrenovering gick vi dit ett par gånger i månaden för dess oslagbara indiska kök. Detta trots idel incidenter såsom små bitar av lamm i den vegetariska korman och närapå regelrätta utskällningar av personalen. Tillbaka nu efter uppfräschning av lokalen, personalen och menyn har Indian Garden gjort det Ludmila Engquist aldrig riktigt lyckades med – en comeback. Och detta med besked. Lokalen ser förvisso inte direkt jätteannorlunda ut men den tidigare ordentligt barska personalen som vi besökt restaurangen till trots har gått charmkurs och förnyats. Med en fullkomligt oklanderlig service, behaglig atmosfär och rejäla portioner av den mästerligt kryddade maten är det här så nära en perfekt indier man kan komma. Att man dessutom kan äta en festmåltid för två personer för en femhunka gör inte saken sämre. Satsa på någon av Baltirätterna, gärna Mango Chicken Balti.