"Jahapp", sa min pappa när vi gick ut från visningen. "Det finns alltså en familj som är knäppare än vår."
"Nej, pappa", sa jag. "Det finns det faktiskt inte."
Poängen är här nu inte att försöka få högsta poäng i dysfunktionell-ligan, utan att min fars första möte med en Wes Anderson-film direkt fick honom att relatera till vår familj, och då är allt som det ska.
Jag har gått och oroat mig för att de självutnämnda trendsettrarna ska ta The Royal Tenenbaums ifrån mig. Sabba den med en ängslig hype för detaljer, som att en sotögd, kedjerökande Gwyneth Paltrow går filmen igenom konsekvent klädd i Lacoste, Ben Stiller i röd Adidas, Luke Wilson i Fila. Gene Hackmans glasögonbågar. Allt i en 70-talsenlig touch som inte kommer snyggare än så här. Så är 32-årige regissören Wes Anderson också en klädsnobb av rang, med sina specialsydda, ibland egenkomponerade kreationer från hans skräddare Vahram på 5th Avenue i New York.
Wes Anderson har gjort tre långfilmer. Alla tillsammans med lillebror och storebror Luke och Owen Wilson. Samtliga med exakt den sorts humor och känslighet jag vuxit upp med. Där man ser det stillsamt skojiga i vardagliga situationer, som ändå kanske när man tänker efter är mest bara obehagliga.
När ens syskon inte har en chans i sin frustration, trots kärleken man känner till dem. Precis som dem har man känt sig alldeles ensam och oförstådd trots föräldraskapets ömma bevakande öga. Eller just därför, när välmeningen slår blint. Fast man står närmast kan man inte se.
Tenenbaum-klanen är storstadsöverklass när den är som mest underhållande. De tre barnen, alla genier inom var sitt område (manusförfattare, affärer, tennis), växer upp i spillrorna av vad de en gång varit - en dynasti i självutnämnd intellektuell storhet. Det handlar om att försöka hitta sin plats när ingenting längre är självklart. Men till sist insikten att framtiden inte behöver bli trasigare för det. Tvärtom.
Berättandet liknar inget du sett tidigare och bara rollistan får en att nästan fnittra förväntansfullt. Ingen kan heller spela stenad så övertygande som Owen Wilson.
Velvet Underground ingår flitigt i det superba soundtracket, och känslan man får är likadan som när man lyssnade på just Velvet första gången. Det är som att stå under samma bleka soldis och bli fullständigt fattad. Wes Anderson kan liksom filma tankar utan att de tänks. Han vet.Premiär 8 mars.The Royal Tenenbaums
Skådespelare:
Regi:
