Wes Anderson har ett finstämt sätt att berätta om och se på livet. Plus att han har fadersissues som aldrig verkar gå över. Det förlåter hans slagsida mot manliga karaktärer:
Det gamla tricket att någon heter likadant som en daterad och gärna lite lurkig kändis (med [I]Office Spaces[/I] Michael Bolton som höjdpunkt) får nytt liv
i Jim Jarmusch nya roadmovie [I]Broken Flowers[/I]. Bill Murray, som tydligen tyckte det var urtrevligt att diskutera glutenallergi och dricka direkt ur kannan i [I]
Man måste beundra modet. Efter Royal Tenenbaums har nu Wes Anderson för första gången en chans att på allvar nå utanför den närmast sörjande fanbasen av glåmiga litteratur- och grafisk design-nördar. Med hela Disneys marknadsföringsbudget i ryggen.
Vad händer? Han spelar in en anal, skitmärklig pastisch på Jacques Coust
Det finns små dramer som man gärna tillbringar en ledig kväll med - och så finns det de som man vill rama in, starta bosparkonto och åka på romantisk weekend till Florens med. Sofia Coppolas andra film efter bitterljuva tragedin [I]The Virgin Suicides[/I] är en sådan. Lakonisk och laidback, men ändå trollbindande och bi
"Jahapp", sa min pappa när vi gick ut från visningen. "Det finns alltså en familj som är knäppare än vår."
"Nej, pappa", sa jag. "Det finns det faktiskt inte."
Poängen är här nu inte att försöka få högsta poäng i dysfunktionell-ligan, utan att min fars första möte med en Wes Anderson-film direkt fick honom att relater
