Patch Adams

Läkaren och clownen Hunter "Patch" Adams driver ett annorlunda sjukhus i USA, putslustigt kallat Gesundheit-institutet. Här botas människor med vetenskap och humor, alla som kommer får gratis vård och man har ingen försäkring för felbehandling - extremt udda i ett land där allt och alla kan stämmas för miljonbelopp. Om filmen om Patchs liv har en dylik försäkring vet jag inte, men om jag vore Patch skulle jag utan tvekan stämma den för ett otänkbart stort belopp dollar för omätbart personligt lidande å egna vägar och publikens. Robin Williams äger en stor talang för fysisk komik, men om respekten för hans begåvning har mattats med åren så måste den i min mening nu anses vara totalt urholkad. Genom att spela samma roll - den antiauktoritära, geniala och humanistiska vuxenbabyn - i alltför många filmer har Williams låtit det gå hyperinflation i sin talang. Han ger intryck av att vara lika skräckslagen för att inte bli omtyckt som de rollkaraktärer han väljer att göra är fyllda av integritet, en trovärdighetsekvation som inte går ihop. Nu är Patch Adams totala korruption inte enbart Robin Williams fel. Detta är en sönderljugen och manipulerande historia från början till slut, på det sätt som nog bara Hollywood förmår framställa, och bristen på en intelligent tanke är större än medicinbristen vid Gesundheitinstitutet. Få repliker låter som om de någonsin kommit - eller för guds skull bör komma - ur någon människomun, och smäktande stråkar ackompanjerar så gott som varenda scen; vid känslomässiga stunder växer de till en tusenmannaorkester och blir rent kräkframkallande. Och när filmmakarna mot slutet helt utan förvarning slänger in en skvätt incest och en gnutta mord, samt gör ett bad i en bassäng full av kokt spagetti till filmens klimax, ja då blir det rent olidligt. Inte ens Philip Seymour Hoffman (snusktelefonisten i Happiness), som är filmens enda behållning, förmår förhindra dödsskallen. - Hollywooddjävlar, skulle Ernst-Hugo ha vrålat.