Förväntningarna är förstås upptrissade när det gäller en ny film av David Fincher. Efter [I]Seven[/I] och [I]Fight Club[/I] har han, i både formspråk och innehåll, varit en av de få vitala delarna av den tunga kommersiella filmfabriken. [I]Panic Room[/I] har dessutom ansatser som gör det till ett intressant filmprojekt. Det är ett kammarspel där i stort sett hela handlingen utspelas i en enda byggnad - ett flådigt hus i en förnäm del av New York dit den nyskilda Meg flyttar tillsammans med sin dotter Kristen. I huset finns ett "Panic Room" - ett väl förskansat skyddsrumsliknande krypin - dit Meg och Kristen tar sin tillflykt när inbrottstjuvar en natt tar sig in i huset. Men det tjuvarna är ute efter finns inne i panikrummet, medan Kristen inser att det vore livsfarligt för henne och hennes dotter att öppna dörren.
Det hela utvecklas till en katt och råtta-lek där Fincher leker med rollerna och maktbalansen. Meg och Kristen är visserligen säkra i sitt lilla rum, men samtidigt fångade i en fälla eftersom inbrottstjuvarna vaktar utanför rummet. Från panikrummet kan de inlåsta ändå se allt som händer i hela huset, genom ett sinnrikt nätverk av övervakningskameror. Som Big Brother på liv och död - eller varför inte en amerikansk variant på Hanekes [I]Funny Game[/I].
Finchers kamera är däremot inte fången någonstans, den åker fritt genom väggar, ledningar och tak i bästa allvetande Hitchcockstil, som för att klämma ut det mest möjliga från platsens begränsningar. I sina bästa stunder betalar mödan sig, det finns flera scener i filmen som är uppstressande och jobbigt spännande. Ja, kanske hade det till och med varit en imponerande film om den kommit från någon annan än David Fincher, Men [I]Panic Room[/I] har inte alls samma subversiva drag som [I]Fight Club[/I], eller svärtan från [I]Seven[/I]. Istället är [I]Panic Room[/I] som en barnvänlig lagomvariant av Finchers begåvning. Den fungerar definitivt som ren bruksfilm, men försvinner förvånansvärt snabbt ur minnet.
Premiär 12 april.
Skådespelare:
Regi:
