I direkt översättning heter Livet går vidare "Hoppet flyter". En långt mer passande titel för en melodram som lämnar samma förtröstan hos en vilsen själ som en öronpetare på drift längs med ett avloppssystem. Allt flyter. Till och med hejarklackstjejen och trefaldiga "Queen of Corn" Birdee Pruitt (spelad av en relativt sett nyanserad Sandra Bullock) lyckas ta sig upp till vattenytan. Detta trots att hennes otrogne man har förödmjukat henne live i nationell TV, en grundstomme som hela filmen bygger på och ständigt återkommer till. Men Birdee Pruitt behöver som sagt inte misströsta. Hennes mor, en avmätt Gena Rowlands som aldrig får komma till skott, väntar på henne i barndomsidyllen Smithville. Destruktiva odyseér i okammat hår och morgonrock samt en ohämmad fnitter-fyllekväll på det lokala värdshuset till trots, råder modern bot på det mesta och kommer dessutom lite agressivt med den fantastiska anmärkningen: "Vad har egentligen häntdu som brukade vara så behaglig?"
Den rediga och insmickrande karlen, för det är naturligtvis en sådan som ska råda bot på problemet, heter Justin Matisse (Harry Connick Jr) och har väntat på tjusiga Birdee sedan High School. Han tycker också att Birdee är rätt ful för tillfället, vilket han öppet bedyrar eftersom han är en pålitlig kille och inte vill fara med osanning. Men han viskar också förtroligt att han kan se hur snygg och tuff hon är bakom sin nersunkade yta - en fin kille som verkligen gillar henne. Så mycket att han i förtroende visar Birdee timmerhuset med den kringlöpande verandan som han precis håller på att bygga.
Visst flödar hoppet för Birdee Pruitt. Men inte för skådisen Forest Whitakers regissörsambitioner, eller för repliker som stundtals träffar spiken på huvudet men definitivt skulle göra sig bättre i en sedelärande medeltida moralitet. Tag med druvsockertabletter, en pannlampa, och Allers familjekorsord, och var glad för att du inte har en morsa som väntar på dig i Smithville.
Hope Floats
Skådespelare:
Regi:
