Spelar det egentligen någon roll vad jag skriver om nya Beck – Dödsfällan? Uppenbarligen har filmerna oavsett en bra eller mindre bra recension sin publik. Och den är stor. Filmerna brukar hamna på årslistor bland de mest strömmade. Detta är den 47:e filmen och 25 år sedan Peter Haber för första gången iklädde sig rollen som Martin Beck.
I en intervju i Dagens Nyheter berättade Haber att Martin Beck fortfarande intresserar honom som karaktär och därför kanske även en publik. Skulle han börja göra rollen på rutin skulle den troligen dö. Det är nog sant. Även om jag tycker hans roll som sadistisk mördare i Män som hatar kvinnor (2009) är en av hans starkare roller på senare år. Brutal och obehaglig på alla sätt.
Martin Beck som rollfigur tycker jag annars inte förändrats särskilt mycket sedan 1997. Eller för den delen från hur Carl-Gustav Lindstedt gjorde rollen i Mannen på taket redan 1976. Beck är och har alltid varit urtypen för den svenska filmsnuten. Allvarlig, lite butter av att världen kan vara så ond, ensamvarg, lever för jobbet och har lite, eller ingen tid, för relationer med nära och kära. Nej, snarare har världen runt honom förändrats. Vilket är bra. Och det kanske gjort att filmernas popularitet bestått. Gunvald Larssons machoman som hade problem med kvinnliga kollegor blev rätt tröttsam till slut, dock fortfarande populär.
I senare filmer har kvinnor äntligen släppts in på riktigt i polishuset. De representerar inte bara olika etnicitet, nu finns också lesbiska kvinnor med äktenskapsproblem. Det kanske låter löjlig av mig att ens nämna detta men att Beck, som enormt populär kulturprodukt, för fram en mer nyanserad bild av samhället påverkar våra normer. Många bäckar små.
Dödfällan är väl annars varken bättre eller sämre än sina föregångare. Ett habilt utfört jobb. Fråga mig imorgon om handlingen så kan jag återberätta delar. Om en vecka har jag glömt den. Mycket är återanvänt, i synnerhet val av brott, och lite är nytt. Martin Becks barnbarn Vilhelm (Valter Skarsgård) har blivit färdig polis och kastats på första arbetsdagen rätt in i ett mordfall. Mamma Inger (Rebecka Hemse) oroar sig över sonen och grannen (Ingvar Hirdwall) bjuder som vanligt på en stänkare. Dock inte på balkongen.
Jonas Karlsson är fantastiskt på att spela svin. Senast i serien Nattryttarna. Hans polischef Klas Fredén är en riktigt slemmig översittare. En dryg narcissist ut i fingerspetsarna. Uppenbarligen fullblodspsykopat och en elak fan. Ge honom mer utrymme.
Så värst mycket Martin Beck får man inte för pengarna. Han är totalt med cirka elva minuter i filmen, och då säger han inte alltid något. Jag förstår att de som äger rättigheterna till Beck som varumärke vill klämma ut så mycket som möjligt ur det hela. Det förstår nog tittarna också. Jag undrar dock hur länge Beck kommer att hålla på som filmserie. Eller hålla. Finns det en plan? När nu gruppen runt honom moderniserats varför inte ta ut svängarna än mer.
