God måndag på er!
Efter en heldag på landet igår med mat, krattning, träd- och gräsklippning, mat, bröllopsdagsskål, gräsklippning, mera mat, kvällssolls-metning, hemfärd, mat, koma har jag nu släpat mig ur sängen och korat vinnaren i tävlingen om den nya Tranströmer-biografin, som gick av stapeln för några dagar sen. Ni skulle dela med er av platser där ni kände er extra poetiska på. och berätta lite om varför. Tack ska ni ha alla ni som skickade in så fina bidrag!
Här kommer några bubblare (utan inbördes ordning):
I pappas lastbil ute på Europas vägar, för man hamnar liksom i ett alldeles speciellt sinnestillstånd efter flera timmars motorväg i backspegeln.
på stadsteatern. för i slutet av första akten av anna karenina grät jag heljdlöst. mina ögon blev alldeles rödkantade och nästintill blodsprängda. när applåderna dog ut och de tände upp. när alla på väg ut ur salongen tittade alla gamla tanter på mig och det såg nästan ut som de tänkte: "vilken stackars liten ensam men känslosam flicka som sitter där och gråter". då kändes det verkligen som jag hade något poetiskt djup i mig, men precis som teatern var det förstås en illusion.
Loo, Stockholm
känner mig poetisk en sån där kväll när man spenderat försommarkvällen i tanto - evigt ung - och insuper luften av annalkande södermalmsnatt på väg till en sunkig inrökt bar bara för att dricka billig öl och tänka att det här, just såhär och just nu är detta livet.
Victoria, Västerås
Ingenstans är jag så poetisk som i duschen. Jag står där i vattenbruset och de geniala tankarna flyter fritt som en porlande fjällbäck. Ner i avloppet far de visst visar det sig dessvärre när jag stänger av kranen. Fattar inte vad som händer men så fort jag stiger ur duschen försvinner allt det där poetiska och jag är tillbaka i mitt ytterst ordinära vardagstänk. Tror att en Tranströmer-bok ständigt tillgänglig i handväskan skulle hjälpa mig få bukt med problemet.
Sara, Bromma
Jag känner mig som mest poetisk när jag av någon anledning ramlar in i en nostalgisk lucka. För det är så det känns med nostalgi tycker jag, som ett parallellt universum som man kan ramla ut eller i. Ingen fysisk plats men väl en psykisk.
Så, till exempel när jag går ut i trapphuset och låser dörren till en lägenhet där jag aldrig mer ska bo fast jag bott där i tusentals dagar och haft fester och diskat och hånglat med någon första gången och gråtit och allt det där som man gör i ett hem och nu ska jag aldrig mer göra det där.
När man säger "Hejdå, vi hörs!" till kollegor när man slutar på ett jobb och man vet att man aldrig kommer att höras men man säger så ändå för det känns bättre.
Eller när jag står och plockar ned saker i lådor i min bortgångna lill-mormors hus, och saknar henne men vet att jag kan tänka på henne och ändå vara nära på nåt sätt.
Maja, Piteå
Och så vinnaren, som den här veckan blir Samuel!! Han kände att platsen var så poetisk att han blev poetisk själv. Grattis Samuel, boken kommer med posten. Mycket nöje!
Hemma i Bohuslän där jag växt upp finns det i utkanten av trädgården en gammal kastanj, så hög att den nuddar himlen. Grenarna hänger böjda framför stammen så när man går in under blir det som en stor sal med gräsgolv och ett valvtak mönstrat i grönt och guld. Och snart slår blommorna ut, och de liknar stora klasar av popcorn med små rosa stänk längst in. Och när man står där en varm kväll och solen lyser snett in med det guldgula ljus som bara finns den tiden på året och hör surret av tusen humlor ovanför en... det är nog då jag känner mig som mest poetisk.
Samuel, Uddevalla
Snart kör vi en till bok hörni, ni visar ju så fin kreativ gnista så!
P
