Jag var ute och promenerade i vårsolen längs Strandvägen i söndags, precis som absolut alla andra Stockholmare. Jag hade sällskap av de här två hunkarna (mina underbara bröder) och farsan (hur bra gener har inte farsan i pungen sin?). Vi hade utomordentligt trevligt hela dagen, sådär trevligt som de bara har i Dressmann-reklamer. Men plötsligt märkte jag hur mina tankar började vandra. Så fort jag fick syn på ett fordon av något slag så drömde jag mig bort. Jag insåg att jag letade efter utvägar, sätt att fly, fordon för flykt - en plan B.
Jag menar, jag ska säga som det är - det går bra nu. Och det enda jag vet säkert här i livet är att när det går bra - då går det snart käpprätt åt helvete. Sen går det förstås bra igen. Och sen åt helvete igen. Livet är ingen stor cirkel. Det är en ironisk sabla gungbräda.
Jag fick syn på Fritz här. Den gamla skorven. Jag kanske bara gör loss och lättar ankar och drar. Tuff tuff ba. Odlar skägg. Börjar äta konservspenat och röka pipa och prata osammanhängande. Kanske tuffar ner till Tjörn och lever av havets frukter, förmodligen mest av havstulipanerna som växer sig fast på min fatalt misskötta gamla skorv, eftersom jag är en fullständigt misslyckad fiskare. Men havstulipaner är åtminstone rika på Omega-3, och det är ju bra. Jag måste äta mer fisk. Fast jag har ju naturligtvis inte råd med en båt.
Jag kanske köper en Harley och ett sånt där gammalt getskinnsställ som luktar satan. Fäller upp det kromade stödet och ba drar. Vroom vroom. Kanske cruisar ner till Hürtgenwald och öppnar ett värdelöst bed and breakfast och börjar prata osammanhängande. Fast jag har ju naturligtvis inte råd med en Harley.
Jag kanske tjackar en sliten gammal avelhingst vid namn Heston som sett sina bästa dagar, ni vet, han är så söndermjölkad att, svansen, släpar i marken och han gnäggar plågsamt med jämna mellanrum. Sen drar vi, Heston och jag. Kloppeti klopp. Vi kanske rider västerut i solnedgången. Varför vet jag inte, men man gör ju så. Fast jag har ju naturligtvis inte råd med en häst.
Jag kanske bara snor en sketen gammal Zündapp, kickar igång den och bara kör. Kör utav bara helvete i 27 km/h. Smatter smatter. Smattrar iväg som vinden till Närke och sjukpensionerar mig. Ägnar all min tid åt att bygga modellplan, svära åt radion (och prata osammanhängande).
Poängen är att man behöver en plan B. För snart går det åt helvete. Plötsligt sitter jag där med chefen framför mig och han är rosenrasande. Han skriker tills han tappar rösten och kastar möblemang till höger och vänster. 1,5 MILL! skriker han, 1,5 MILL!!! Man glömmer inte att lämna in ordrar för 1,5 mill din jävla jubelåsna, vrålar han. Men chefen, försöker jag. 1,5 MILL!!! avbryter han med ett gutturalt vrål. DU HÅLLER KÄFTEN NÄR DU PRATAR MED MIG ANTON! ANTON?! Anton?
Och vips så är jag borta. Puts veck. Chefen springer fram till fönstret och hinner precis se en sista glimt av mig innan jag försvinner i solnedgången. Där sitter jag på min äckliga, stulna Zündapp på väg till Ingenstansistan.
Det gäller att vara förberedd. Det är allt jag säger. Man behöver en plan B. För snart går det åt helvete. Sen går det förstås bra igen...
/ Anton
