Q&A: Anonym
har en fråga till dig angående att din relation till din baby-papa som jag funderat över när jag läst din blogg (vilket jag gör. slaviskt.) hur ska man deala med ex som man typ måste fortsätta ha en relation till? jag gjorde slut med min kille i julas och vi har fortsatt och ses exakt hur mycket som helst, för vi har samma kompisgäng och spelar i samma band och för att jag tycker så jävla mycket om honom som person och polare. jag har en ny kille och han har inga problem med detta, whatsoever. den enda som har problem är jag. i början gick det hur bra som helst, men nu har jag insett att jag ju inte kan släppa honom. jag blir ett monster när han kladdar på andra tjejer och vill bara kräkas när jag svartpåvitt ser att han ju inte är min to have längre... vi pratar inte så mycket allvar alls, typ vad som gick snett och hur vi fortfarande känner, förutom på fyllan eller via sms, vilket ger mig total ångest och det känns som jag är otrogen. jag vill komma över honom, och jag kommer väl göra det nån gång, men frågan är om det ens är möjligt när man ses hela jävla tiden?? är jag världens sämsta flickvän och människa som hellre är ute med mitt ex och våra polare hela helgerna än stannar hemma och myser med min nye. eller? så länge jag inte går över gränsen äre lugnt? det här handlade ju inte så mycket om dig, men jag antar att det måste vara lite samma grej när man har barn med någon som blir ens ex... går det att komma över honom när man är tvungen att fortsätta ses hela tiden?
Halloj. Haha nejje, du är inte världens sämsta människa, du agerar fullt mänskligt. Men ej så genomtänkt.
Jag och Kalle var över redan innan vi gjorde slut. Från dagen orden var sagda, handlingarna på bordet, så har vi inte haft ett enda gräl. Vi har inga aviga känslor som inte hör hemma mellan oss nu, det finns ingen kåtma, ingen vilja att ha tillbaka. Det finns kärlek, men av den vänskapliga välvilliga sorten. Fram tills nu, och jag hoppas det alltid kommer vara så, har vi varit den lyckligaste splittrade tresamheten ever. Vågar inte ens tänka på hur det skulle varit om INTE. Det blir ju annorlunda när man har ett barn också. Med barnets främsta framför ögonen. Även om jag vet att det inte är ens så för alla, man kanske är förblindad av agg och smärta över att bli lämnad och man tar ut det via barnet/barnen. Men allafall. Det hände aldrig oss. Jag är så jävla jävla glad att jag träffade Kalle, fick Hanna med Kalle. Han är en helt fantastisk person att ha barn med, en skitbra pappa och, numera, grym "bara" kompis till mej.
Jag gick in i en ny relation efter Kalle, som varade ett år, fram tills slutet av oktober. Den påminner mer om det du beskriver, inte allt så klart, men det där med gemensamma vänner. Och det är jättesvårt.
Jag vill inte lägga fokus på just den relationen här. Men jag kan tipsa lite om vad jag lärt mej GENOM ÅREN, för jag är ju himla gammal och vis du vet.
Detta är inte vetenskap, detta är vad jag tror:
Om du VILL komma över den där ex-killen så måste du bryta med honom. Ni får köra delad vårdnad om era gemensamma kompisar. Du måste varje dag aktivt söka dig bort från honom. Du kommer sakna ihjäl dig på många sätt, men du kan aldrig helt och fullt vara i din nya relation om du har ena foten kvar i din gamla. Det är inte sjysst mot någon, och jag skiter i de båda snubbarna här, främst kommer DU må så jävla dåligt av de ituslitande känslorna. Du måste bestämma vad du ska ge en chans. Du MÅSTE inte träffa ditt ex bara för att ni har gemensamt umgänge. Lite som att jag inte MÅSTE röka. Det är ett beroende, man hittar alltid ursäkter.
Jag är skitbra på att följa minsta motståndets lag, de snabba känslokickarna, söka mej till trubbel, till det som jag vet kommer ge mej ångest och tårar redan samma natt, men jag kämpar verkligen för att tänka på längre sikt. Försök du med? Försök konkretisera dina känslor och gör ett val utefter det. Och fortsätt göra det valet, varje dag, tills du inte längre behöver tänka på det. Och det är ju dubbelt. Man vill släppa, man vill INTE släppa. Jag fattar det, jag lever med det. Men man måste. You just do. Det finns bara framåt, inte bakåt, efter att man brytit upp.
Så det var dagens muntra ord! Och var lite sjysst mot dej själv. Du är ingen ond människa, ingen dålig person. Du är mänsklig. Men situationen du sätter dej själv i, den är inte sjysst mot någon inblandad. Man kan inte vara tre i en tvåsamhetsrelation. En av dem måste bort. Även om det kommer kännas som att hugga av en arm till en början, så kommer du vinna på det i längden. Man blir fan stark av att ta mogna beslut, särskilt om man lyckas följa dem sedan. Det stärker självförtroendet. Sen hur du väljer, det är ju upp till dej.
Det är inga problem att ha en relation med sitt ex. Men det gäller först när alla kär-känslor är borta. Tills dess att de är döda, om man är smart och stark nog: kapa. Man gör bara sej själv illa. Och visst kan man bli ihop med ett ex igen, men det är samma sak då, jag tror det måste dö för att kunna börja om. Det måste bli en NY relation. Inte samma, för den är förstörd. Hajjar du? Alla vägar till det lyckliga slutet går via visdomsorden: stay the fuck away.
