Världens kortaste ur festsynpunkt pga Hanna kommer imorrn. Men ändå.

Den här låten är så MÄKTIG!

Nä men nu var det längesen vi lyssnade på Markus, tycker jag.

När jag behöver tänka, grubbla, älta, gråta, fundera eller bara rent allmänt har tråkigt och är understimulerad så ställer jag mej i duschen. Den hårda strålen i nacken är förlösande på nåt vis. Kan stå där så himla länge och simulera meningsutbyten med människor jag är arg på, fantisera om ett möte som ska ske och vad som ska sägas (jag spelar givetvis båda parter där, och ba hen sa, jag sa). Är ev en miljörisk? Har för mej att jag lärde mej i skolan att duscha överdrivet länge är minsann inte bra för miljön eller nåt sånt. Allafall. Där står jag allt som oftast.

Har aldrig varit så ren som det senaste året. Mina fötter ser ut som russin most of the time.

Jag lyssnade på radio i morse, som jag alltid gör. Och så var det någon gäst som kom in i sändning, fick frågan "Läget?" och hen ba "Jo tack bra". Så där som man bör säga. Ingen vill veta att man mår skit. Inte i RADIO liksom, och knappast annars heller. Ens gråt och sorg och misär och doubts är bäst placerad och förankrad i den lilla ringen av nära vänner.

Och så började jag garva lite för mej själv, för alltså, i höstas... jag var helt koko? Helt gränslös? I min sorg. Jag kom på att i den första inspelningen av Morgonpasset Helg som jag gjorde, säg... två veckor efter att Ante dumpat mej, så fick jag den frågan, ett simpelt "Hur är det med dej?". Och jag ba, haha: "Jooo... umm, JAG ÄR DUMPAD OCH SKITLEDSEN BUHUUU LIFE SUCKS OCH JAG VET INTE VAD SOM ÄR UPP ELLER NER LÄNGRE!!!!". Typ så. Åsa och Soraya ba "onaj" osv och så snabbt vidare. Denna procedur fortsatte sedan under hela hösten. Frågorna vinklades lite allt eftersom, blev mer huvudet på sned, mjuk nästan viskande röst och sen "hur är det den här veckan gullis?". Och så jag då. Gränslös. Som ba "Äh, det är skit, jag gråter hela tiden". Typ. Haha.

Jag vet att jag skrev om det när jag var mitt i den där sorgen i höstas, hur man inte kan återskapa den känslan när man mår bra/okej. Det där totala mörkret, famlandet, that sinking feeling. Och det går fan inte, inte ens nu, när det ändå är i så färskt minne. Asså, jag kunde typ stoppa främlingar på gatan och ba "vet du... BUUUU". Nästan allafall. Jag läckte känslor som ett himla såll. Bjöd alla att vara med i min kolsvarta fest, kanske för att hur många jag än var med, delade med, så var jag så totalt ensam med den ändå. Jag vet inte. Och alltså, jag tänker att det är kroppens/psykets sätt att rädda en? Lite som att när man beskriver sin förlossning, man ba "ja, det gjorde skitont, men i allafall..." och så pratar man vidare om nån annan detalj. Man minns liksom inte att man ville dö av smärtan det där lilla livet åsamkade en. Psyket tonar ner det åt en, så att man ska våga bli på smällen igen? Precis som att lilla hjärnan bleknar hjärtesorgsminnena, det är en nödvändighet för att man ska våga hoppa på the love boat när den tutar förbi nästa gång?

Hell if I know. Hon i höstas var jag. Men inte samma jag som i dag. GUU JAG ÄR SÅ MÅNGFACETTERAD HÖRRNI! Spännande. Undrar vem jag är nästa vecka.

Alltså. Den här texten.

Jag rensar CD-skivor. Har lyssnat på Fiona sedan i går. Tycker "When the pawn"-plattan håller än i dag.

I dag ska jag köpa en plansch. Japp. En PLANSCH. Älskar det ordet, känns så barndom. Jag har nån tanke om att fylla min blomstertapetade vägg i vardagsrummet med asmycket planscher och inramat för den måste lugna ner sej. Den är så... BLOMMIG. Så jag ska köpa den här! Älskar Liv.

REKLAM! Är du också sugen på Blubby? Eller annat fint för lilla väggen? Besök Formfront! REKLAM!

Den här kvinnan. Smäller AV.

Det är nån som heter POPMORSAN på Instagram? Haha. Superweird när hen lajkar på bilder i min feed och man grips av tillfällig förvirring och ba "did I just...?".

UPPDATERING: Fick just SMS av A. Hen började just följa honom på Insta!! Så weird. Asså jag fattar att jag inte har copyright på det namnet, men kom igen, det äääääär en weird känsla när någon annan har ens alias sedan snart sex år tillbaka och lajkar loss på vänners bilder och följer ens ex? Återigen, världen cirkulerar ej kring MEJ, är oerhört medveten om det. But still.

Vad jag lyssnat på hela morgonen, och på ricko, hela livet sedan jag var cirka åtta år? Nä men musikalen Chess ba. Kan hela. Kan TUTTI. Varje ord, varje tonartshöjning. JAG ÄLSKAR den där himla musikalen. Vilka KVINNS! Vilka PIPOR! Vilka BROTTARREFRÄNGER! Och så mycket kärlek. Så mycket mänsklig fulhet. Den har allt.

http://www.youtube.com/watch?v=XSpxd-0iQzY

Åh gud, den här brukade jag böla ihjäl mej till. När jag tyckte synd om mej själv som liten. Det osedda barnet osv. Gör det fortfarande då och då. Så MÄKTIG och ynklig text. Buu.

Jahaaaa. Här sitter man med sjukt snorig näsa. Stor blir den också. Finns inget jag haft sådant kroppsligt komplex för i mitt liv som just näsan. Så stor? Och ful i profil? Den ba... SITTER där mitt i plytet och liksom... STÖR. Men inte så mycket nu. Men fram tills rätt så himla nyligen hatade jag den så mycket. Sen när jag fött Hanna så blev jag nåt slags Moder Jord-person och började tänka på min kropp som att den var perfekt, kanske inte visuellt, men den fungerar och kunde få fram ett barn. Lite välbehövlig good old tacksamhet till vad MAN ÄNDÅ FÅTT TILL LÅNS här i livet osv. Vidrigt I know. Det är typ borta nu. Men ändå, näsan: den är okej.

Men det var inte näsan vi skulle prata om. Jag tänkte prata om min HELG. Som var hälften kul, hälften värdo. Den började fredagmorgon kan man säga. Då gick jag och Hanna till dagis i strumpbyxa enbart för det var så varmt. Ingen täckbyxa, ingen regnbyxa, inga tajts ovanpå. Bara strumpbyxa. LYCKAN. Hon hade även jobbat väldigt mycket med rosetter den här morgonen:

I pannan har hon en tatuering som jag fick på min födelsedag. Hon satte dit den på måndagen. Jag svär att den kommer sitta kvar tamejfan in i augusti. Efter dagis gick jag till LOUIE LOUIE. Jag har haft Louie-paus. Av oklar anledning. Jag har varit lite ledsen mest, tror jag. Inte velat träffa folk, inte orkat göra mej presentabel. Känt mej allmänt överflödig som medmänniska och vän typ. Men det börjar bli bättre. Så dit gick jag och mös. Sen jobbade jag ett par timmar (ååååh, ni dör av intresse-mys här, jag fattar det), och sen mötte jag upp Lina på Mellobert för det var FÖRSOMMARVÄDER.

Så satt vi där och pratade lite om livet. Så där som man gör. Sen hem och jobba igen och klockan fem gjorde jag det här lyxiga: träffade LISA på Babylon! Gud vad länge hon har varit borta i himla USA. Hon var superjetlaggad och snurrig, men alldeles, alldeles... underbar. Som en Disney-saga. Detta underbara blev kort för jag skulel spela skivor på Trädgårdens premiär/tioårsfest. Så jag pep dit till klockan sju.

Man får ändå säga att man hade tur med vädret, för när jag kom så såg det ut så här. Sen var det Mordor i typ en timma och precis lagom till halv tio då jag och Kalle skulle spela skivor så såg det ut så här:

Älskar att spela på Trädgården, och även om jag hade mina doubts pga tidigare dåliga erfarenheter, så var det superkul att spela med Kalle. Jag är så trygg med honom? Han kommer alltid ha min back? Pga jag är Hannas mamma? Han kommer inte göra SLUT med mej? Vi har något annat? Det är en himla speciell känsla som är så himla fin tycker jag. Angående spelningen: var rätt full person. Spelade Cher och sånt. 999 med Kent. Storslagna låtar. Stod där och liksom SJÖNG MED och showade lite. Dör lite när jag tänker på det exakt just nu. Jag spelar liksom inte skivor för att jag vill synas? Glömde tydligen det tillfälligt. Aja. Sen gick jag hem. Slut på fredag.

Sen vaknade jag på lördagen. *tur ändå va* Hade nån plan på utehäng men det sköts i sank för JAG  VAR JÄTTESJUK. Alltså jättesjuk, så sjuk man kan bli utan att behöva söka läkarhjälp. Så jag drack kaffe varvat med Alvedon och fjantiga försök till healing som TE. Kollade på Greys, cirka tio avsnitt, och grinade mej igenom samtliga.

När klockan närmade sej åtta försökte jag göra ett ryck med en kropp bestående av 70% snor och resten fryspizza. Tog en lönlös dusch och ett glas rosé innan jag begav mej till kaféet Morsans tvåårsfest. Ni vet när man verkligen VILL, men liksom inte pallar? Det skulle pratas med människor, det skulle minglas, det skulle köas, det skulle... ja men typ SKRATTAS. Hjärnan hängde inte med. Så jag ställde mej och kollade på Simon som uppträdde. Vilket jävla lyckat kast ändå! Jag känner ju Simon sen ett par år tillbaka, bl a bodde han hos mej och Kalle när Hanna var nyfödd, han gjorde en seriebok/konstprojekt där han bodde hos folk som sen blev strippar typ? Allafall. Jag har väl egentligen aldrig lyssnat på hans alster, vare sej solo eller som "Far och son" med Frej eller Las Palmas, eller NÅNTING. Och så var det så bra! Haha. Framförallt var det underhållande. Som sista låt körde han den här gamla rökaren och allmänt jubel utbröt:

Sen gick jag HEM. Eller först gick vi hem till Lina och jag försökte känna peppen, men EJ. Gick i stället hem vid halv elva och kände mej rätt miserabel ärligt talat. Såg bilder på Instagram, allas liv liksom fortsatte och mitt kändes som... på paus eller nåt. Så weird, det är turbulent och stillastående samtidigt här inuti? Skumt. Somnade. Slut på lördag.

Jahopp, söndag. Messade Lisa och pep över dit. ÄLSKAR Lisa och Rubens lägenhet. Fick sightseeing på prylar de köpt under Amerika-trippen. Helt vanliga saker som björnar av trä i typ NATURLIG storlek, en klump sten som en gång varit ett träd, en pingvin i keramik utan annan funktion än att vara just det. Det är så MYSIGT där. Drack kaffe. Gick promenad. Hängde med Hanna (mitt barn) på Nytorget. Mötte upp Lina och gänget på Urban Deli. Promenerade Söder runt, sprang in Pelle och Pauline. Promenerade lite mer. Det var sånt där lovely soligt väder och hela staden var ute och rörde på sig. Hamnade slutligen på Nitty gritty och Our Legacy. Blir tokig av manskläder - måste alltid köpa. Så nu har jag två urahärliga boyfriend-tjockiströjor:

På kvällen träffade jag A. Jag orkar inte med den där känslan av att "sesning är lika med döden". Så vi ses ibland. Man får det.

Det var den helgen.

Jag måste verkligen börja tänka över min kost de veckor jag inte har Hanna. Det här är ju inte hållbart i längden. Ändå är det en liten livsnjutare i mej som liksom försvarar detta, med typ "...ahmen vadå, det ÄÄÄÄR ju lite kostcirkel ändå, ibland skinka, ibland ananas, alltid ost och en och annan tomat".

Man måste alltså trycka på "Läs mer" för att se hela inlägget. Som det nedan t ex.

Jag har pratat en del om hur jag finner styrka i min egen sårbarhet. Och även gett de råden om nån nu skulle varit dumdristig nog att fråga mej. Kör bara. Du vinner även om du förlorar, även om det gick åt helvete. You went for it. Det finns en styrka i det. Att våga fastän det är jävla osäkert, att våga vara otrygg (ett tag, ok) för det kan vara värt det i längden, för man TROR på något. Jag tycker det är så jävla jävla viktigt att våga. Inom rimliga gränser så klart.

Jag tror att jag är en sån. Jag hoppas det. Jag såg det här på inrådan av Carro nyss, min smartaste person ever, och om du har tjugo minuter över, se det här klippet med den här briljanta personen:

Nämen det börjar komma något slags pepp inför årets P&L ändå? Älskar ju P&L, inga konstigheter där, men det gångna året har ju fått min själ att förtvina lite (POFF! var helt borta ett tag) (själen alltså) Jag vet inte om jag ska spela där i år igen, jag har ju gjort det fem år på raken, och egentligen är väl inte det någon biggie, men det känns rätt soft att "göra skäl" för sitt backstage osv. Plus att det är ju jäkla kul så klart.

Och åh. Peace and love. Familjen Nilssons hus som jag alltid bor i. Där jag och Kalle hade det fina tornrummet så länge. Där jag blev förälskad i en helt annan. Och året efter då det var vi två som i stället bodde där. Med Kalle i källaren ska tilläggas. Och Kalle som blev kär i Emma där en festivalnatt. Och nu i år är det jag som har tornrummet helt själv, och Kalle och Emma som bor i ett annat. LIVET HÖRRNI. Det svindlar.

Som vanligt kommer jag väl inte se nånting alls i stort sett, och det är ju mycket BRA liksom, men det är svårt att slita sej till konserter när man har så kul i övrigt på något annat ställe exakt där och då. Det slutar dessutom alltid med att man ser det absolut svennigaste festivalen har att erbjuda. *man gillar ju hits va* Men vad jag kan TÄNKA mej att jag faktiskt kommer gå på är… ahmen KENT så klart, det är för mej det enda självskrivna. Ja och Markus Krunobert så klart. Men i övrigt: Rihanna I guess? Bara för att. Veronica Maggio. My morning jacket. Deportees. Nationalteatern, haha. MÅSTE. Other lives, gråta lite ba. The pains of being pure at heart! Turbonegro. JONATHAN JOHANSSON. Ser jag hälften av ovan har jag gjort ett sk "bra konsertår" enligt min vanliga standard.

Pains of being pure at heart ändå. SÅ BRA POP.

Polarpriset, va. Kul för dejje!

www.youtube.com/watch?v=9HKNAhAxMAk&feature=relmfu

Men när ska Cheeeeeeer vinna egentligen! Så jävla STARK låt detta:

"When he's standing there in your place
I hate to say it baby, could've been you
Could've been you"

ÄLSKAR CHER.