Sluta dö! Det är Dirty gold med låten "California sunrise" och den är så fiii-iiin. Upptäckte den i höstas när jag var nydumpad och apatisk, satt på en tacofest med Lisa hemma hos Henrik Burman och plötsligt bröt något igenom den statiska elektriciteten som var min hjärna. Det var det där "hey!" faktiskt. Så man kan säga jag fick den av dem och nu får du den av mej. Varsågod! Slit den med hälsan.

ÄLSKAR DEN HÄR UNGENS KÄRLEK TILL SYSTRARNA KALLUR.

Alltså vad är det med folk som känner behov av att ställa sej och flåsa en i nacken i kön på ICA. Jag stör ihjäl mej. Nej, det kommer inte gå fortare för att du trycker mej framåt när den framför mej fortfarande inte hunnit betala! Nej, det går ej raskare för att du ålar in dej bakom mej för att skjuta fram mina varor på bandet så att du får plats med den där jävla avskiljningspinnen och kan langa upp dina två äpplen och ett Aftonbladet NÄR DET FORTFARANDE INTE ENS ÄR MIN TUR.

Än värre är det när de lackar över att jag inte hunnit lagt dit den där himla pinnen. Då de liksom suckar när de tar fram den och sedan passive aggressive liksom SNÄRTAR ner den på bandet bakom mina Tabasco-flarror. Människor alltså. Driver en till vansinne.

Oklart varför den här bilden blev så himla LITEN? Allafall, en epok gick i graven, jag har efter ett och ett halvt år läst ut den sista boken av Steven Erikson om the Malazan empire. Episk tomhet infann sej.

Och så har jag lyssnat ihjäl mej på den här. Jag hade en period i december då jag lyssnade asmycket på just denna, men så glömde jag bort den och nu pumpas den i P3 hela tiden - SÅ HIMLA BRA. Lyssnat mycket på hiphop/rnb överlag.

Och sen blev det Alla hjärtans dag och JAG FICK DET HÄR FINA FINA KORTET AV MIN FINA FINA UNGE! Enda uppvaktningen ska tilläggas.

Eftersom det var en speciell dag, enligt Hanna, så ville hon äta på restaurang. Hennes egna ord. Det blev ett skruttigt kafé som hon tyckte såg så mys ut. Där delade vi på en lasagne, superromantiskt.

Fjäskade lite för mej själv och bjöd jaget på en tulpanbukett. Väldigt tjusigt. Det är så klyschigt, men jag ÄLSKAR snittblommor hemma? Känns så himla lylligt.

Och jag har blivit helt bananas-tokig i granatäpple. Gudars skymning vad dyrt det är dock?

Och nä men vad hittar man här? En fristående bok om Malazan ba! Ian C Esslemont skriver också Malazan-böcker, men han är inte alls lika bra. Men jag läser ändå! Den här handlar om Stormwall-en och Greymane. Kan ju vara kul att få en lite närmare inblick om vad som försiggick i Korel-provinsen när Whiskeyjack och de andra bråkade med Pandomin Seer. Aja. Kanske inte låter så intressant för en oinvigd.

På onsdagkvällen käkade jag middag på Peppar. Vi satt bredvid ett par som var ute på en första, och HEMSKT trevande dejt. De försökte liksom impa på varandra, samtalet stapplade.... Huu. Men det gick säkert bra. Jag åt en rätt medioker hamburgare faktiskt.

På torsdagen travade jag och Hanna till Ringens vårdcentral för att kolla om vi hade mykoplasma. Det hade vi inte, vi hade en sk "Söder-förkylning". Vi fick Mollipect och de betryggande orden: "det här kan hålla i sej hela våren, men det är ingen fara". Jahopp. Kul.

På fredagen drack jag öl med Carro, Frida och Wille på Babby. Det var fint! Sen drog jag ner en runda till Vassa där Pelle och Kristofer spelade. Soft kväll, inte direkt minnesvärd, men bra ändå.

PÅ LÖRDAGEN KÖPTE JAG EN MAC PRO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och på kvällskvisten mötte jag upp Lisa på Bar Brooklyn för vi skulel spela skivor där. Det var ASKUL. Det är himla kul att spela med Lisa för hon skiter fullständigt i hits och sånt, och i stället för att bli stressad så blir jag lugn själv. Annars är jag så vansinnigt "Hits! Du måste spela en HIT!!".

Och nu i förmiddags mötte jag upp Lisa och Ruben för en premiärbrunch på Marie Laveau och alltså det var så himla bra!! Ni MÅSTE testa om ni har vägarna förbi, eller annars också, det är värt en omväg, jag LOVAR.

Åt mitt livs första Egg Benedicte. Dog.

Nu ska jag åka hem till en kompis och kolla Wallander, det gör jag nästan alltid de söndagskvällar som jag inte har Hanna. Jag hoppas det kommer finnas mat där för jag är himla hungrig. Bra dag, bra helg, bra vecka! Nu kan det bara gå neråt. *närå* (jo)

http://www.youtube.com/watch?v=drHh-4_39LY

Plötsligt händer det! Efter att ha varit PC-person i cirka tjugo år (I KNOW!) så gör jag det. Nu händer det. Jag ska köpa en Mac. ALLA jag frågat, även gamla PC-peeps, säger att jag inte kommer ångra mej, att de inte känner till någon som någon ångrat det här valet jag precis gjort. Så nu gör jag det. Mitt enda aber är att jag inte kan bestämma om jag vill ha en Pro eller Air. (och kan man spela Civilization på en Mac????)

Emma har fått diagnosen lunginflammation och mykoplasma. Hanna har varit sjuk/febrig till och från i typ tre veckor, jag i tio dagar. Chansen är så försvinnande liten att det INTE är det jag och Hannobert har. Så om fyra minuter är det tänkt att jag ska bli uppringd av Ringens vårdcentral för lite härlig tidsbokning för provtagning. Åh mykoplasma. Du låter så himla ohärlig. Men tänker, med antibiotika, efter kuren alltså, så är det väl borta? Det är ju innan diagnosen när man ba "gud vad jag har varit sjuk och emlig och risig i fyra månader, så himla tråkig förkylning man dratt på sej" som det är jobbigt? Nån sa nämligen att man kan ha mykobert i sex månader, men det är väl liksom inte EFTER genomgången behandling? Okej, detta får jag svar på om nu cirka två minuter. Återkommer.

Jag blev tillfrågad att gå upp på en scen och dela ut ett pris, musikpris tror jag det var, på en galafest nu i slutet av januari. Tillsammans med en av mina favoritperson Fredrik Strage. Jag sa nej, enkom för att jag inte ville bajja i brallan in public på en scen. Ibland föraktar jag mej själv så himla mycket, för att jag är en sån himla "huu, tacka nej, vågar ej"-person. Har liksom en Pavlovsk reaktion till förfrågningar om sånt där. "Skulle du vilja..." "NEJJJJ!!!". Gäller allt som kräver något utanför den lilla lilla boxen jag kallar min vardag. Jag blir så trött på mej själv. Nu var ju inte just detta någon biigie, men om jag hade tackat ja till prylar de senaste tio åren i stället för att hysteriskt skrika nej alternativt strutsa, osvara och gömma mej... Gud. Det hade kunnat sluta var som helst hörrni. Och jag klagar inte nu direkt, på livet jag lever, men det är så trist attt inse att man gått miste om shit enkom pga att man är en fegis. Det är lite som de säger, ni vet, "man ångrar sällan det man faktiskt gjorde, snarare tvärtom". Detta gäller egentligen endast mitt yrkesliv. När det kommer till exempelvis LOVE LIFE måste jag köra saker i botten cirka tre fyra gånger innan min pitbull-persona släpper greppet.

Slut på info.

Hej, jag är rätt så gammal. Och ganska så cynisk osv. Skrattar gärna rått åt romantiska klyschor. Men alltså. Hur väl jag än vet att Alla hjärtans dag är en konstruerad jävla kommersiell högtid, så liksom... HAHA FAN! Den här hårt inspärrade  fjortonåriga romantikern som klöser innanför revbenen mina går liksom berserk i dag?! Jag har ALDRIG blivit romantiskt uppvaktad i vuxen ålder, tror jag. En ynka gång har jag fått ett blombud till mitt jobb, men det var för att jag kommit på att den killen blitt avsugen av en "kompis". Och en gång när jag var tretton ringde en kille på dörren (på Alla hjärtans faktiskt), pappa öppnade, jag var ej hemma och killen ba "här! det är till Emelie!" och så var det en ros och en kassett med en låt han spelat in till mej. Den hette "She's like the wind". Sen så har jag ju ett minne likt en guldfisk, NÅGOT mer liksom klassiskt romantiskt har säkert skett? Måste det ju ha gjort? Men jag kan för mitt liv inte komma på nåt. Inte liksom Hollywood-romantik?

Allafall, om någon tänkt skicka blombud så är jag hemma endast mellan 09.30 och fram till midnatt.

Hanna: Jag har pruttat.
Jag: Aaah. Ok.
Hanna: Känner du inte?
Jag: Umm, nej.
Hanna: Ha! Du måste vara täppt i näsan.

Slut.

Snor den här bilden från Stinas Instagram, ASSÅ NU BLIR JAG GALEN, mina två bästa smaker samsad i ett så här! Måste. Ha. Ett. Ex. Av. Detta. Asap.

Gud, jag känner mej helt bakfull. Och nej, jag har inte druckit en droppe den här helgen (jo okej, jag tog ett glas rött på ett barnkalas i lördags, det var GRATIS och BJÖDS okej!). Nej, detta är pur utmattning för i går söndag fyllde Hanna fem år (WIHOO!!!) och lotten att ha kalas hade i år fallit på lilla mej. Fine. Lite kalas kan man väl ha. Tänkte jag. Insikt efteråt: jag är världens mest anala person?? Sprang omkring som en dåre, plockade bort skräp, tomma koppar, diskade dem, ställde ut, vispade grädde, plockade glas, ställde skor tillrätta i hallen, kokade kaffe, torkade bord, skar sockerkaka. Alltså jag satt inte still en sekund. För det skulle kollas, grejas, trixas. Och detta var liksom inget som direkt behövdes, jag har nån HIMLA GEN som slås på när jag har folk över, jag blir helt radiostyrd. Huu. Men! Bortsett från det, dvs mej själv, så var det superfint! Gjorde en SUCCÉTÅRTA! På riktigt, den var så god och det var faktiskt inte bara jag som tyckte det. *så det så*

Gud. Mitt barn är fem år. Min fina underbara baby är liksom ingen baby längre. Hon lackar när jag säger "baby" till henne dessutom. Ba JAG ÄR INGEN BABY!. Försöker förklara att baby kan man säga även till vuxna som man gillar. Alla kan vara baby. Men hon köper det inte. Himla älskade bestämda unge.

Efter att Hanna fyllt två fick hon plötsligt ett sjujävla humör. Ganska precis som det ser ut på den här bilden t ex. Ba "JAG KAN HA MIN TRÖJA HUR JAG VILL OK?!".

Hon blev också, hur ska jag säga, mer... röjig? Trashade armar och ben och fejja hela tiden. Mammahjärtat blödde av bilder som denna.

Det här ovan är vad man brukar kalla att adda insult to injury. Göra en redan dålig situation värre. Här har vi precis börjat säga farväl vattkoppa. Det var ej så himla kul. Men bra hon fick det ändå.

Här åker vi t ex BÅT.

OMG vilken horribel bild på mej. Det här måste vara sen-vår och cirka bara någon vecka innan jag choppade av mitt långa stripiga hår. Nytorget så klart. Fi fan vad jag är trött på Nytorget hörrni!

Haha ååh. Taniga lilla skruttunge. Hanna älskar tunnbröd/polarbröd. Får alltid köpa hem dubbelt bröd nu, typ rallarhalvor till mej och vitt fluff till henne. Man tänker att man ska ge sin unge hälsokost till en början, nu är det mer "bara hon äter överhuvudtaget".

Skruttobert.

Här är vi i en stuga i Dalarna. Jag hade panik hela tiden för det fanns ingen toa, bara utedass och det är mitt topp tre värsta här i vårt i-landssamhälle. Men Hanna var chill. Vi plockade blåbär och duschade utomhus.

Sen blev det kallare. Ungefär här började Hanna få ett eget fashion sense. Nu är det stört omöjligt att få på henne något som inte påminner om rosa och lila.

Här har vi spexat till det lite extra.

Här har vi ett högst traumatiskt ögonblick! Hanna och Kalle drog iväg en hel vecka till typ Sicilien (?) och jag var helt ensam hela den tiden. Jag grät som en galning när de åkte iväg med taxin. Men det var skönt på ett sätt också, det knakade en massa inuti mej och mellan mej och Kalle här. Sommaren därpå gjorde vi slut.

ASSÅ JAG ÄLSKAR DEN HÄR BILDEN SÅ MYCKET! Hon ba HATAR pulka vinter mössa overall kyla. *precis som mammi*

En annan riktig höjdarbild! Kalles mamma och pappa bvar i Mexico och kom hem med den här Blind Melon-outfiten. Hanna HATADE den, haha. Den kliade tydligen. Men SÅ GULLI!

Det var alles från Hannas tredje år.

Sen blev det vår igen och Hanna kunde plötsligt gå. Talangerna liksom STRÖSSLADES över ungen. Här knallar hon på Götgatsbacken med en MER i högsta hugg.

Hon började behöva aktivering på ett helt annat sätt och hon hade ännu inte börjat på dagis, så vi hängde en massa i parker för interagering med andra ungar och så där. På ett personligt plan: så jävla jävla tråkigt, haha. Men det var ju mysigt också så klart. Himla solstrålsunge.

Vi åkte på vår första (och sista) utlandsresa tillsammans. Barcelona. Det minne som mest etsat sej fast är när Kalle och Hanna badade i badkaret och Hanna bajjade loss och det "flöt grejer" all over the place. Grätskrattade i en timme efteråt. Annat kul på den resan: en ficktjuv snodde min Comme des Garcon-plånka med allting i.

Apropå skratta så man gråter... Detta är taget ut en bildserie om tio pics och jag skrattar fortfarande ihjäl mej när jag tittar på den. Jag och Hanna gör det ibland och dör lite.

Vi började även transportera henne med hoj. Dvs Kalle gjorde det. Jag cyklar helst inte. Så himla jobbigt! Jag tjackade faktiskt en cykel, enkom för mej och Hanna, tänkte det skulle vara smidigt och så där, men jag hade helt glömt att det kan vara svettigt att cykla? Hade inte använt en hoj på över tio år, och i Sala fanns inga bussar och man cyklade vart man än skulle, det var liksom inget jobbigt alls då. Nu ba: men vänta, det TAR EMOT när jag ska trampa? Använde cykeln ca fem gånger.

ASSÅ!!

Åh. Lilla lilla person. Hjärtat spricker.

Här är Hanna ett och ett halvt år. Redan sin egen lilla människa med i stort sett samma egenskaper som nu. Glad. Modig. Nyfiken. Snäll. Så himla himla snäll.

Att gå och lägga mej med Hanna om kvällarna är fortfarande bland det allra allra mysigaste jag vet. Länge somnade vi näsa mot näsa och med hennes båda händer som höll om mitt ansikte. Superkladdigt och svettigt men så oerhört gosigt. Detta har nu byts ut mot att hon KRÄVER att jag kliar hennes rygg tills hon somnat. Det är också fint. Och så pratar vi. Gud vad hon pratar. Det är ju en taktik för att hon inte vill sova, men jeez vad det kommer knäppa och gulliga grejer ur munnen på henne.

Och alltså det är ju inte alltid en dans på rosor med den här ungen. Egen vilja, jo jag tackar. Men det är ju BRA, superbra. Även om man förbannar det emellanåt. Det är inte så himla lätt att uppfostra/handskas med kids ska ni veta.

Här diskar hon. Hon hade en fas när hon ville hjälpa till med allt. *har gått över nu*

Här är från Hannas tvåårsdag. TRE ÅR SEN NU. Kan ej riktigt greppa. Och lite Pelle Tamleht i bakgrunden. Han kommer på söndag också. När det är femårskalas. Fina Pelle & Polly.

Det var alles från Hannas andra år.