Huvudmeny

2007

Emelie Thorén 08:53 7 Dec 2014

Det tar sån himla tid att göra de här årssammanfattningarna, under 2007 skrev jag 569 inlägg, och då avslutade jag ändå bloggen tillfälligt i september (jag flyttade till Veckorevyn, which is weird). 2007 var året då Hanna kom, året då jag slutade som musikredaktör på Nöjesguiden, året då vi flyttade från Hornstull till en rätt så hemsk nittiotalslägenhet i Skanstull.

Det första som slog mej när jag läser de tidiga åren på röda Popmorsa, och det här nämnde jag i inlägget innan, det var hur himla ohärligt jag ofta uttrycker mej. Inte som i n-ord eller helt SJUKA saker, mer att jag sparkar neråt för att vinna en rolig poäng (som inte ens är kul idag), jag är helt vansinnigt besatt av vikt och kan med alldeles för lite ironi skriva "nothing tastes as good as skinny feels". Idag skulle jag aldrig skriva vad jag väger och sen hävda att jag är tjock. Herregud vem BRYR sej. Och jag skriver också jätteofta att människor är fula, och visst absolut, det är  oftast "bara" amerikanska kändisar som får den typen av kommentarer av mej, men det är väl fan inte okej för det. De senaste åren har jag aktivt jobbat på att inte kommentera vare sej mitt eller andras utseende inför Hanna, för jag vill inte påverka henne att lägga någon värdering i hur folk ser ut - och jag HOPPAS att det också speglats i det jag skrivit på bloggen senare år. Men iallafall, det är så himla tydligt att jag växt mentalt (nåja, en smula allafall) och börjat tänka och ifrågasätta och fundera på saker sedan 2007 (kostade bara 30 000 i terapifakturor) (ändå värt). Jag tror också att det handlar jättemycket om klimatet, då och nu. Vad bloggar och internet används till. 2007 tänkte jag fortfarande inte på att så många eventuellt läste, jag tänkte fortfarande på den som min Skunk-dagbok, hade INGA reflektioner kring huruvida jag hängde ut Kalle eller mitt barn (vilket jag gjorde i några år).

Sånt här kunde jag utan bekymmer tjonga ur mej:

Courtney Love har tydligen slagit alla rekord i grenen Ful.

Jag tänker att viljan att skriva NED saker kom från att vilja positionera mej som "fortfarande häftig". Och som ni märker fanns inget tänk på kvinnlig backning eller så. Idag har jag så svårt att se poängen med att lyfta upp något bara för att säga att det är crap? Roligare att peppa på nåt som är bra ju. Och så återigen då. "Den allra fulaste av de fem fula i Spice girls". Haha åh. Ditt lilla as.

Här hade jag tydligen vägt mej i Borlänge.

Vi kan väl sammanfatta det med att psykbryt och ensamstående med barn gjorde mej gott i längden.

För att illustrera hur längesen 2007 är så kan man ju t ex kolla in detta - JAG UPPTÄCKTE FACEBOOK!

Det största som hände 2007 var Hanna. Ni vet hur vissa människor blir helt till sej så fort de ser ett barn, vill klämma och nussa och tycker alla, exakt alla barn är helt bedårande? Jag har aldrig varit en av dem. Inte som att jag ogillat ungar rakt av, men jag har alltid tänkt att jag har barnvaktat fem småsyskon och det får räcka så. Sen så ville Kalle ha barn. Jahopp. Och jag var så hög på tanken och känslan i att någon ville BILDA FAMILJ med mej (med mej?! Thorén?!) att jag rycktes med av bara farten. Och det var på riktigt mitt livs smartaste bästaste beslut. Hon förändrade allt, och det var inte alltid lätt, och det ÄR inte alltid smärtfritt, men det är aldrig aldrig något jag vill vara utan. Jag är så galen i henne. *she completes me*

Jag var jäkligt opepp på själva förlossningen. Extremt opeppad.

Det säger ju sej självt. Eller det kanske det inte gör, men jag har aldrig varit någon Moder Jord-person. Ja, och sen så drog det ihop sej kan man säga.

Kalle drog på det beräknade förlossningsdatumet. UTOMLANDS! Det hade jag inte accepterat idag. Kan jag säga.

Nä men så fick man lite värkar några timmar efter att han dragit dårå. Stresspåslaget: enormt. Och det blev lite turbulent ett tag, men som tur var kunde Kalle vända under mellanlandningen i Oslo och kom hem på kvällen igen. Tidigt morgonen därpå åkte vi in till BB och på den vägen är det kan man säga.

Lite lustigt ändå att jag skriver hur skitsnygg hon är, och sen när jag väl premiärar en bild på henne så väljer jag denna?????!!

Noll kommentarer på den. Alla ba "don't mention the baby". Oh well. Sjukt jävla gullig var hon från dag ett allafall. Jag var mammaledig och Kalle försörjde sej enbart på fester och dj-gig så vi hade hela våren och sommaren tillsammans med Hanna. Vi gjorde inte så himla mycket, vi hängde runt på Söder och fikade och träffade kompisar. Hanna sov mycket, så jäkla soft barn, jag läste nu i ett inlägg att jag fick väcka henne framåt elva om förmiddagarna.

Eftersom jag är av nostalgisk och sentimental natur så oroade jag mej redan när ungen var tre-fyra månader för att hon skulle flytta hemifrån.

Och så bara två på henne för att hon är så himla liten och nussig. Och lik Joffe! De är jättelika ibland.

Gud, de här inläggen kommer ju väga bly. Men så får det bli. Det var väl också nångång 2007 som andra började läsa min blogg. De flesta var oerhört glada och snälla och peppiga, men självklart fanns det redan då några som ville negga eller ifrågasätta - inte många dock. Och det har jag alltd varit så himla tacksam för. Jag tror att enda anledningen till att jag vågat vara så pass öppen och ärlig i de ledsna svarta inläggen är att jag alltid känt att de har landat mjukt. Att jag litade på att de skulle bli förstådda och inte läsas med ögon som letade efter ord eller innebörder att hacka ner på. Ibland genom åren har jag gått i försvarsställning, och det här var nog första:

Haha ändå, att jag orkade bry mej om himla Kishimoto. Men det VAR så viktigt då. Att få fortsätta vara den jag var innan barn. Jag upplevde inte att morsa-klimatet var så i mitten av 2000-talet. Man skulle vara typ Pernilla Wahgren då. Sedan dess har grejer hänt och debatterats och det är mycket högre i tak, tycker jag. Men där och då var det så vansinnigt viktigt för mej att få vara samma glaaa-a jänta / svartkletade mode-emo som innan, vilket så klart slet mej itu på hundra olika sätt, för en mammaroll förändrar en ju.



Det var jättesvårt att vara roliga sjyssta tjejen när man egentligen bara ville vråla rakt ut mest hela tiden. 2007 hade jag ännu inte börjat jobba med mej själv, jag var den största strutsen någonsin, bet ihop och kämpade på, vevade loss med olika argument ibland men de höll aldrig i längden. Jag hade så låg självkänsla att någon bara behövde blåsa på mej så föll alla orden till golvet. Och jag och Kalle var så jävla dåliga på att kommunicera. Vi KUNDE varandra, hur den andre skulle reagera, vad den skulle garva åt, vad den andra skulle bli peppad på, vi fyllde i varandras meningar. Såna saker. Men FÖRSTOD varandra, det gjorde vi nog aldrig.

Oh well. Mellan alla arga och ledsna inlägg var jag ju så klart glad ibland. Vi var tillsammans många år till. Det puttrade på liksom. Vardagen. Lunket.

Jag började gilla Kalle först, några veckor innan vi faktiskt fick till det (på Riche). Vi hade känt varandra ett tag. Tyckte ju så klart det var svinläskigt att han var en nykter person och jag var en mestadels och allt som oftast vinindränkt person. Det hindrade mej inte från att 03.47 utanför Mettan ba:

Haha. Så pass missnöjd min.

Jag flyttade min blogg till Vecko-revyn i september. Var där ett tag, minns ej hur länge, men jag slutade efter ett tag och bloggade inte alls under rätt många månader. Vet inte vad jag gjorde 2008. Men det ska jag ta reda på tills nästa inlägg! ERKÄNN ATT NI INTE KOMMER KUNNA SOMNA FÖRRÄNS DET KOMMER! Sån jäkla nagelbitare.

<3

2006

Emelie Thorén 22:15 19 Nov 2014

Jag håller på att gå igenom alla mina bloggtexter. Började som sig bör i 2006. Det är lite roligt att den Emelie som började skriva då på så många sätt är lik mej idag, men ändå som en alien. Jag var rätt så... osoft. Och extremt öppen! Kalle måste ha haft teflon-ego som aldrig någonson, ALDRIG NÅGONSIN, bad mej ta bort något som jag skrev. Mycket var ju ett utlämnande av vårt förhållande, med honom som bov. Allafall, höggravid och asledsen person startade Popmorsa 2006.

Låt mej presentera, min debut på internet:

Oerhört rafflande inledning, ger verkligen mersmak. Men alltså, jag hade verkligen en helt annan ton då. Säkert underhållande, men himla oskön.

Jag hade glömt bort hur kär jag var i Eminem också. Passade på att slänga in en psykologisk profil på mej själv också. Rätt träffande ändå.

Också lite kul då kan en ju tycka, att efter att jag och Kalle gjort slut blev jag kär i ny kille, som inte på något sätt var elak, absolut inte, men liksom... ahmen låt oss säga att mönstret till viss del gick att applicera även där. Oh well. Gick ju bra. Till slut. MVH Tvåbarnsmamma.

OCH DET HÄR FICK EN JU ÄTA UPP MED SKED OCH GAFFEL:

Mmm, jag vet att det var Billie Piper och inte Spice girls. Det fick en ju äta upp i kommentarsfältet rätt så snabbt, hehe. Med all rätt. Och bara något år senare kunde jag inte skriva tre meningar utan att slänga in asterisker och sånt. *men, men*

Allafall, höggravid och rätt tunnhudad var jag. Det var ju därför jag började skriva blogg överhuvudtaget. Det jag inte kunde säga till någon, eller få fram verbalt i min kärleksrelation, det försökte jag bena ut via det skrivna ordet till totala främlingar. Jättelogiskt. Det mesta "gnället" var om hur mitt liv stod still medans alla andras bara fortsatte. Jag kunde inte sätta fingret på det då, jag raljerade och ältade mest, men jag tror jag var OERHÖRT ledsen väldigt länge. Och ensam liksom. Inte pga brist på vänner eller nära som älskade mej. Bara inuti. Jag hade blundat för så mycket i flera år, och nu när jag inte hade festen att skratta bort det fula i, så flöt allt upp och jag började tycka väldigt väldigt illa om mej själv. Så vad gjorde jag? Nä men grinade lite håglöst, drog lite skämt och drömde mej tillbaka till en romantiserad dåtid så klart.

Mådde inte så himla bra i relationen heller. Jag och Kalle passade verkligen inte ihop. Jag kan idag inte nog poängtera hur subjektiva alla de här texterna är, och även att jag på riktigt aldrig gjort något bättre än att skaffa barn med Kalle - inte bara för att det blev just Hanna, världens finaste Hanna - utan för att jag ÄLSKAR att ha barn med Kalle, han är en så himla bra pappa och en av mina allra bästa vänner. Men vara ihop? Vi två? Absolut inte! OBS ingen håller med mer än han.

Men jag var ju så klart kär i honom. Och han i mej. KÄNNS SÅ SJUKT NU MEN VI VAR JU DET, KALLE! Haha. Uäääh. <3

Det var 2006. Åtta år sedan rätt på pricken. Jag får lite panik av att läsa allt jag skrivit, men jag tänkte göra nåt slags årstillbakaglimtar fram tills nuet i ett par inlägg framöver. Lär väl bli sju-åtta stycken då. Jag gör det mest för min egen skull om jag ska vara ärlig. Det är både förfärligt och skitkul att läsa sina gamla inlägg.

Gud, det känns skitkonstigt att lägga upp det hära gamla. Men jag har tänkt avsluta den här bloggen ett tag nu, och tänkte göra det ett år i taget. Som ett långsamt farväl!

Come away with me

Emelie Thorén 14:39 24 Oct 2014

Hörrni, jag har sommar i lurarna fastän det är Smaugs ödemark där ute! Peppad? Lyssna på Childish Gambino!

Donald Glover är hans riktiga namn. Jäkla multitalang ändå. Skådespelar i Community, skrev för 30 rock, gör bra musik. Han är inte direkt slagen med fulkäppen heller. Om en säger.

Senaste inlägg från Emelie Thorén

Popmorsa

Prenumerera: RSS-flöde

Emelie Thorén är morsa, halvpraktiserande dj och frilansjournalist med ett mörkt förflutet som musikredaktör på Nöjesguiden 2004-2008.

Hon har även sysselsatt sig på Rodeo, Bon och DN På stan. Emelie är tokig i fantasy, end of the world-filmer och hittig musik.

Ni når Emelie Thorén framgångsrikt på emeliethoren@nojesguiden.se.

Följ Emelies blogg via RSS!

Här hittar du Emelie Thoréns gamla blogginlägg.

Emelie på Instagram

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Bloggar


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Meny