När jag ändå är inne på musik, apropå mitt Håkan-inlägg: precis som efter att jag och A breakade förra gången, så har jag den senaste månaden dränkt mej själv i ny musik. Ni vet, man måste ha nya intryck, helt utan avtryck. Från nåt man vill bort från, måste bort från. Inget klet. Så här kommer ett lass videos, jag ber om ursäkt för er som har risiga datorer eller kollar via mobilen osv. Men detta är så bra. Och som vanligt är det högt och lågt, pepp och depp, alles:

SE DEN HÄR VIDEON, och om du inte pallar hela, hasta till slutet för då kommer LÅTEN, så jävla bra:

Idag så kan jag inte sluta lyssna på Håkan Hellström. Jag har egentligen aldrig lyssnat på honom efter den där första skivan? Visst, singlarna så klart. Men inte så där som när man kan varenda rad och strof, som på debutplattan. Jag säger alltid att jag "kan" Håkan, men det är inte sant, jag har inte ens lyssnat igenom hans senaste tre skivor. Och nu gör jag det. Och det är så BRA. Så jävla bredbent nu på slutet, haha. Men jag GILLAR det så mycket. Och han är kungen av texter. Han är ju det. De svider.

Jag behöver dig
Mer än vad jag vill ha dig
Och jag vill ha dig för gamla tiders skull
Du betydde inte allt
Men det blåste aldrig kallt
För du var solskenet
Jag var ensam

Dör. Tänker den handlar om mej? 

Och den här är ju fin. Skrålade man ikapp med en Valborg i Uppsala tidigt tvåtusental.

Men du/ni som kritiserar. Jag vill verkligen inte ge mej in i en diskussion kring detta för i slutändan är det som en som kommenterade skrev, att försvara en personlig blogg är som att försöka försvara sin egen person, sitt liv. Det får jag sköta inom terapisoffans varma omslutning. Inte här. Och jag kan ha fel här, men det känns som att det mest handlar om muck och jag är världens mest konflikträdda person. Men dumt nog kunde jag inte hålla mej ändå.

Du tror inte att det finns en fördel med att det finns olika typer av texter att läsa ute på internetz?

Att det finns en poäng med att man kan läsa om olika åsikter/vardagar/tankar? Om alla skrev det du ville läsa, strök dej och dina åsikter medhårs, var skulle du hämta nya intryck? Var skulle du inspireras till att se saker och ting i nya ljus eller för den delen förfasas och ba "ähmen fy fan, sån där ska jag aldrig bli" eller "hur i helvete kan man tycka så!"? När skulle du ta ställning för eller emot? Om allt var inom ramen för vad du tyckte var godkända ämnen och inställningar till dessa?

Även om jag inte tänker på mej själv som en förebild, så är jag ju gammal nog att förstå att jag på nåt skevt vis kanske är det för någon, jag har ändå 20 000 läsare. Och jag gillar verkligen inte ordet förebild, jag vill inte vara någon sådan (även om jag tror att det finns många mycket sämre sådana än jag). Och jag tror att jag förstår vad du menar nånstans därinne i din rätt hårda retorik. Det finns ett ansvar. Och jag kan själv bli mörkrädd när jag tänker på att min dotter inom fem sex år kommer sitta och läsa några av de där bloggarna som jag själv tycker är läskiga, där allt cirkulerar kring yta, Idomin-läppar, ingrepp, shopping, små små hundar, jävla pro-ana osv.

Men man måste få skriva vad man vill. Och när man är tonåring/barn ser man upp till personer, man vill bli något annat, man vill bort från där man är och in i en annan värld. LÅT MEJ VARA VEM SOM HELST BARA INTE DEN HÄR. Eller jag var sån i allafall. Jag dyrkade ytan, fattade inte att ytans enda funktion är att dölja den skit som är under. Mitt i en rätt vidrig självsäkerhet baserad på ingenting hade jag noll insikt. Man famlar, man gör fel, man gör om, gör rätt. Det är ju så man lär sej. Av snubblet? Det enda jag kan göra som mamma och medmänniska är att försöka guida mitt barn och de i min närhet när jag tänker att de är ute och cyklar snett (här pratar jag inte om mej som just bloggare eller nåt slags helgon).

Men jag tycker du är fel ute när du klumpar ihop mej med allt det där negativa du inte riktigt klargjort. Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ska gudarna veta. Jag skriver knappt alls om världen där utanför om det inte är populärkultur. Jag skriver mest om saker som cirkulerar kring min navel, som du så fint påpekar. Jag är ingen predikare, ingen fanbärare, jag har inget större motiv. Men alla bloggar kan inte handla om "sluta vara ledsen, det är roligare att vara glad!" eller föra viktiga samhällsfrågor upp i ljuset. Dom finns också, hurra. Asbra. Och OM det hade varit min ambition att vara en av dem hade din kritik varit ett för mej personligt misslyckande.

Jag tror det är lätt att klanka ner på mej om man vill. Man kan göra mej och mitt liv till något astöntigt. Säga saker som "grow up". Öppet mål. Jag och mitt eviga Mitt livs novell-ande om att det gör ont ibland. Men då får jag väl ta att de åsikterna också finns. För jag är inte större än så här, men det är NOG. Jag är helt okej faktiskt. Och jag tror att jag, oavsett om det varit min intention, faktiskt bidrar till något bra också. För de flesta är det inte kul jämt. Och de känslorna, för ja, det här är oftast en plats för känslo-ält, de måste också få belysas och få plats. Att man kan känna att man inte är ensam om att må crap då och då. Att knappt någon känner sig hel hela tiden oavsett fina nya byxor eller glada instagram-nyllen. Alla har oavsett hur de ser ut där på ytan sina egna kors att bära. Det om något tycker jag är alldeles för osynligt i dag. Jag ORKAR inte mer glättighet och leenden som inte når ögonen och kvittrande "allt är perfekt i mitt liv just nu och vi bakade bullar i morse, organiska faktiskt". Good for you! Men för mej känns det som en Disney-värld.

Och alltså, det må vara min navel. Men den påminner om tusen andras och de fula små barnsliga ensamma ynkliga rasande känslor jag ibland skriver om är i högsta grad mänskliga och alla har känt dem, kanske känner det exakt då. Det finns något fint i det. I den samhörighet? Igenkännandet? Tycker jag.

Detta är internet. Här finns allt. Och så måste det få vara.

Slut.

Av hundra bra och en dålig recension så minns en ofta mest den dåliga. Åtminstone jag. Nu fick jag en dålig, had it coming så klart. Är ju så oerhört förskonad från det rent allmänt, nu var det dags. Och det är väl själva FAN vad det sätter sig.

Den här fyrtioåriga mannens ord var (bl a) "maken till självupptagenhet och barnslighet har jag aldrig stött på". Umm. Jag har så svårt att se hur man ska kunna driva en personlig blogg (för detta är ingen modeblogg, ingen politisk blogg, detta är en helt vanlig jävla dagboksblogg likt tusen andra här i landet) utan att den ska, ööh, vara självcentrerad? Det är väl själva fundamentet? Så egentligen borde jag väl inte störa mej på det. Och vad gäller att jag är barnslig, hey, det skriver jag ju själv i vart och vartannat inlägg.

Men ändåååå. Varför är huden så himla tunn? Nu vill jag inte skriva nånting av mej själv bara för det.

Umm.

Donna Summers har dött. Det är ju så klart trist. Facebook ska börsintroduceras. Kul för dem. Det är 32 år sedan Ian Curtis dog. Längesen.

Asså. Så här kan det ju inte hålla på. Hej då.

Uppdatering: Tack för visat stöd och pepp, jag blir både glad och tacksam. Det har börjat bli nåt slags diskussion i kommentarsfältet, jag tänker inte ge mej in i den. Man kan inte gilla alla, det är som i verkliga livet, ibland har man kemi och ibland har man det inte. Så får det vara. Vad gäller min stil, det är den enda jag har, alltså jag är så här, jag har inte så mycket att välja på. Sen är det klart att tonaliteten är ju svår att få fram i text alltid. Men jag jobbar fan hårt på att inte försöka trampa på någons tå och ändå få fram något slags poäng (ibland). Och en sista grej bara angående det här, till Fred the Gubbe (37): vore toppen om du gjorde skillnad på vad jag skriver och vad de som kommenterar skriver. / Emelie the gumma (36)

Världens kortaste ur festsynpunkt pga Hanna kommer imorrn. Men ändå.

Den här låten är så MÄKTIG!

Nä men nu var det längesen vi lyssnade på Markus, tycker jag.

När jag behöver tänka, grubbla, älta, gråta, fundera eller bara rent allmänt har tråkigt och är understimulerad så ställer jag mej i duschen. Den hårda strålen i nacken är förlösande på nåt vis. Kan stå där så himla länge och simulera meningsutbyten med människor jag är arg på, fantisera om ett möte som ska ske och vad som ska sägas (jag spelar givetvis båda parter där, och ba hen sa, jag sa). Är ev en miljörisk? Har för mej att jag lärde mej i skolan att duscha överdrivet länge är minsann inte bra för miljön eller nåt sånt. Allafall. Där står jag allt som oftast.

Har aldrig varit så ren som det senaste året. Mina fötter ser ut som russin most of the time.

Jag lyssnade på radio i morse, som jag alltid gör. Och så var det någon gäst som kom in i sändning, fick frågan "Läget?" och hen ba "Jo tack bra". Så där som man bör säga. Ingen vill veta att man mår skit. Inte i RADIO liksom, och knappast annars heller. Ens gråt och sorg och misär och doubts är bäst placerad och förankrad i den lilla ringen av nära vänner.

Och så började jag garva lite för mej själv, för alltså, i höstas... jag var helt koko? Helt gränslös? I min sorg. Jag kom på att i den första inspelningen av Morgonpasset Helg som jag gjorde, säg... två veckor efter att Ante dumpat mej, så fick jag den frågan, ett simpelt "Hur är det med dej?". Och jag ba, haha: "Jooo... umm, JAG ÄR DUMPAD OCH SKITLEDSEN BUHUUU LIFE SUCKS OCH JAG VET INTE VAD SOM ÄR UPP ELLER NER LÄNGRE!!!!". Typ så. Åsa och Soraya ba "onaj" osv och så snabbt vidare. Denna procedur fortsatte sedan under hela hösten. Frågorna vinklades lite allt eftersom, blev mer huvudet på sned, mjuk nästan viskande röst och sen "hur är det den här veckan gullis?". Och så jag då. Gränslös. Som ba "Äh, det är skit, jag gråter hela tiden". Typ. Haha.

Jag vet att jag skrev om det när jag var mitt i den där sorgen i höstas, hur man inte kan återskapa den känslan när man mår bra/okej. Det där totala mörkret, famlandet, that sinking feeling. Och det går fan inte, inte ens nu, när det ändå är i så färskt minne. Asså, jag kunde typ stoppa främlingar på gatan och ba "vet du... BUUUU". Nästan allafall. Jag läckte känslor som ett himla såll. Bjöd alla att vara med i min kolsvarta fest, kanske för att hur många jag än var med, delade med, så var jag så totalt ensam med den ändå. Jag vet inte. Och alltså, jag tänker att det är kroppens/psykets sätt att rädda en? Lite som att när man beskriver sin förlossning, man ba "ja, det gjorde skitont, men i allafall..." och så pratar man vidare om nån annan detalj. Man minns liksom inte att man ville dö av smärtan det där lilla livet åsamkade en. Psyket tonar ner det åt en, så att man ska våga bli på smällen igen? Precis som att lilla hjärnan bleknar hjärtesorgsminnena, det är en nödvändighet för att man ska våga hoppa på the love boat när den tutar förbi nästa gång?

Hell if I know. Hon i höstas var jag. Men inte samma jag som i dag. GUU JAG ÄR SÅ MÅNGFACETTERAD HÖRRNI! Spännande. Undrar vem jag är nästa vecka.

Alltså. Den här texten.

Jag rensar CD-skivor. Har lyssnat på Fiona sedan i går. Tycker "When the pawn"-plattan håller än i dag.

I dag ska jag köpa en plansch. Japp. En PLANSCH. Älskar det ordet, känns så barndom. Jag har nån tanke om att fylla min blomstertapetade vägg i vardagsrummet med asmycket planscher och inramat för den måste lugna ner sej. Den är så... BLOMMIG. Så jag ska köpa den här! Älskar Liv.

REKLAM! Är du också sugen på Blubby? Eller annat fint för lilla väggen? Besök Formfront! REKLAM!

Den här kvinnan. Smäller AV.

Det är nån som heter POPMORSAN på Instagram? Haha. Superweird när hen lajkar på bilder i min feed och man grips av tillfällig förvirring och ba "did I just...?".

UPPDATERING: Fick just SMS av A. Hen började just följa honom på Insta!! Så weird. Asså jag fattar att jag inte har copyright på det namnet, men kom igen, det äääääär en weird känsla när någon annan har ens alias sedan snart sex år tillbaka och lajkar loss på vänners bilder och följer ens ex? Återigen, världen cirkulerar ej kring MEJ, är oerhört medveten om det. But still.

Vad jag lyssnat på hela morgonen, och på ricko, hela livet sedan jag var cirka åtta år? Nä men musikalen Chess ba. Kan hela. Kan TUTTI. Varje ord, varje tonartshöjning. JAG ÄLSKAR den där himla musikalen. Vilka KVINNS! Vilka PIPOR! Vilka BROTTARREFRÄNGER! Och så mycket kärlek. Så mycket mänsklig fulhet. Den har allt.

http://www.youtube.com/watch?v=XSpxd-0iQzY

Åh gud, den här brukade jag böla ihjäl mej till. När jag tyckte synd om mej själv som liten. Det osedda barnet osv. Gör det fortfarande då och då. Så MÄKTIG och ynklig text. Buu.

Jahaaaa. Här sitter man med sjukt snorig näsa. Stor blir den också. Finns inget jag haft sådant kroppsligt komplex för i mitt liv som just näsan. Så stor? Och ful i profil? Den ba... SITTER där mitt i plytet och liksom... STÖR. Men inte så mycket nu. Men fram tills rätt så himla nyligen hatade jag den så mycket. Sen när jag fött Hanna så blev jag nåt slags Moder Jord-person och började tänka på min kropp som att den var perfekt, kanske inte visuellt, men den fungerar och kunde få fram ett barn. Lite välbehövlig good old tacksamhet till vad MAN ÄNDÅ FÅTT TILL LÅNS här i livet osv. Vidrigt I know. Det är typ borta nu. Men ändå, näsan: den är okej.

Men det var inte näsan vi skulle prata om. Jag tänkte prata om min HELG. Som var hälften kul, hälften värdo. Den började fredagmorgon kan man säga. Då gick jag och Hanna till dagis i strumpbyxa enbart för det var så varmt. Ingen täckbyxa, ingen regnbyxa, inga tajts ovanpå. Bara strumpbyxa. LYCKAN. Hon hade även jobbat väldigt mycket med rosetter den här morgonen:

I pannan har hon en tatuering som jag fick på min födelsedag. Hon satte dit den på måndagen. Jag svär att den kommer sitta kvar tamejfan in i augusti. Efter dagis gick jag till LOUIE LOUIE. Jag har haft Louie-paus. Av oklar anledning. Jag har varit lite ledsen mest, tror jag. Inte velat träffa folk, inte orkat göra mej presentabel. Känt mej allmänt överflödig som medmänniska och vän typ. Men det börjar bli bättre. Så dit gick jag och mös. Sen jobbade jag ett par timmar (ååååh, ni dör av intresse-mys här, jag fattar det), och sen mötte jag upp Lina på Mellobert för det var FÖRSOMMARVÄDER.

Så satt vi där och pratade lite om livet. Så där som man gör. Sen hem och jobba igen och klockan fem gjorde jag det här lyxiga: träffade LISA på Babylon! Gud vad länge hon har varit borta i himla USA. Hon var superjetlaggad och snurrig, men alldeles, alldeles... underbar. Som en Disney-saga. Detta underbara blev kort för jag skulel spela skivor på Trädgårdens premiär/tioårsfest. Så jag pep dit till klockan sju.

Man får ändå säga att man hade tur med vädret, för när jag kom så såg det ut så här. Sen var det Mordor i typ en timma och precis lagom till halv tio då jag och Kalle skulle spela skivor så såg det ut så här:

Älskar att spela på Trädgården, och även om jag hade mina doubts pga tidigare dåliga erfarenheter, så var det superkul att spela med Kalle. Jag är så trygg med honom? Han kommer alltid ha min back? Pga jag är Hannas mamma? Han kommer inte göra SLUT med mej? Vi har något annat? Det är en himla speciell känsla som är så himla fin tycker jag. Angående spelningen: var rätt full person. Spelade Cher och sånt. 999 med Kent. Storslagna låtar. Stod där och liksom SJÖNG MED och showade lite. Dör lite när jag tänker på det exakt just nu. Jag spelar liksom inte skivor för att jag vill synas? Glömde tydligen det tillfälligt. Aja. Sen gick jag hem. Slut på fredag.

Sen vaknade jag på lördagen. *tur ändå va* Hade nån plan på utehäng men det sköts i sank för JAG  VAR JÄTTESJUK. Alltså jättesjuk, så sjuk man kan bli utan att behöva söka läkarhjälp. Så jag drack kaffe varvat med Alvedon och fjantiga försök till healing som TE. Kollade på Greys, cirka tio avsnitt, och grinade mej igenom samtliga.

När klockan närmade sej åtta försökte jag göra ett ryck med en kropp bestående av 70% snor och resten fryspizza. Tog en lönlös dusch och ett glas rosé innan jag begav mej till kaféet Morsans tvåårsfest. Ni vet när man verkligen VILL, men liksom inte pallar? Det skulle pratas med människor, det skulle minglas, det skulle köas, det skulle... ja men typ SKRATTAS. Hjärnan hängde inte med. Så jag ställde mej och kollade på Simon som uppträdde. Vilket jävla lyckat kast ändå! Jag känner ju Simon sen ett par år tillbaka, bl a bodde han hos mej och Kalle när Hanna var nyfödd, han gjorde en seriebok/konstprojekt där han bodde hos folk som sen blev strippar typ? Allafall. Jag har väl egentligen aldrig lyssnat på hans alster, vare sej solo eller som "Far och son" med Frej eller Las Palmas, eller NÅNTING. Och så var det så bra! Haha. Framförallt var det underhållande. Som sista låt körde han den här gamla rökaren och allmänt jubel utbröt:

Sen gick jag HEM. Eller först gick vi hem till Lina och jag försökte känna peppen, men EJ. Gick i stället hem vid halv elva och kände mej rätt miserabel ärligt talat. Såg bilder på Instagram, allas liv liksom fortsatte och mitt kändes som... på paus eller nåt. Så weird, det är turbulent och stillastående samtidigt här inuti? Skumt. Somnade. Slut på lördag.

Jahopp, söndag. Messade Lisa och pep över dit. ÄLSKAR Lisa och Rubens lägenhet. Fick sightseeing på prylar de köpt under Amerika-trippen. Helt vanliga saker som björnar av trä i typ NATURLIG storlek, en klump sten som en gång varit ett träd, en pingvin i keramik utan annan funktion än att vara just det. Det är så MYSIGT där. Drack kaffe. Gick promenad. Hängde med Hanna (mitt barn) på Nytorget. Mötte upp Lina och gänget på Urban Deli. Promenerade Söder runt, sprang in Pelle och Pauline. Promenerade lite mer. Det var sånt där lovely soligt väder och hela staden var ute och rörde på sig. Hamnade slutligen på Nitty gritty och Our Legacy. Blir tokig av manskläder - måste alltid köpa. Så nu har jag två urahärliga boyfriend-tjockiströjor:

På kvällen träffade jag A. Jag orkar inte med den där känslan av att "sesning är lika med döden". Så vi ses ibland. Man får det.

Det var den helgen.

Jag måste verkligen börja tänka över min kost de veckor jag inte har Hanna. Det här är ju inte hållbart i längden. Ändå är det en liten livsnjutare i mej som liksom försvarar detta, med typ "...ahmen vadå, det ÄÄÄÄR ju lite kostcirkel ändå, ibland skinka, ibland ananas, alltid ost och en och annan tomat".