Att trösta någon som går igenom det jag gör nu är bland det svåraste man som vän kan göra. Jag vet inte, jag tror inte att jag själv är så bra på det. Eller bra och bra. Jag känner mej alltid så otroligt otillräcklig. Också detta: ofta när någon vansinnigt fantastisk människa i min närhet haft hjärtekross, så har jag liksom haft några procent oförstående i kroppen. Liksom inför magnituden av dennes sorg och förtvivlan. Där står hon (eller han eller hen eller whatever) och har så många pusselbitar. Humorn, skrattet, intelligensen, karisman, karriären, umgänget, snyggman och fan vet allt, det enda som saknas är ju den där himla snubben och... KAN DU INTE BARA SE ATT HANS PUSSELBIT EJ BEHÖVS EGENTLIGEN. Man står utanför och ser in i det här livet och tycker att "jo, jag fattar att du är ledsen men alltså du är helt jävla a-ma-zing, det kommer bli bra, han är bara EN person, hur kan EN person smasha hela din livsåsyn". Fast jag säger ju inte det, och det är liksom inte så jag känner fullt ut, men tanken kan slå mej ibland när man sitter där och lyssnar. Varför kan du inte se det jag ser? Det är ett otacksamt jobb. Maktlösheten. Inget man säger spelar ju nån roll.
Jag vet inte hur mina vänner känner angående sådana här saker. Och nu är det jag som är hon. Hon med saknad pusselbit. Och jag skulle med denna lilla text vilja försöka förmedla hur jävla ovärderliga de varit de här veckorna. Hell, snart den här månaden. Världens längsta månad har gått väldigt fort i retrospekt. Och jag överlever alltid, vi snackar inte om äkta liv och död här, men det har varit stunder då jag inte kunnat se klart. Då det rivit så mycket inuti att jag tänkt att jag kommer få ärrvävnader på utsidan av det, det här kommer ta fysisk manifestation, stigmatahål över hela bröstet. Och så sitter de där. Vännerna. De tar det ännu en gång, upprepar orden. För tionde, tjugonde gången lyssnar de, säger samma saker, präntar in det jag redan vet. De gjorde det i natt, de gjorde det förra veckan och de kommer göra det imorgon. Ingen nämnd och ingen glömd som det heter. Ni vet ju vilka ni är. Underbara fina fina ni. Tack så jävla jävla mycket. Jag är själv så fruktansvärt trött på att vara jag, höra min röst säga de här sakerna. Så jävla trött på att känna så här. Jag kan inte föreställa mej hur repetitivt det måste vara för er. Men ni visar det aldrig, aldrig en suck, aldrig ett "men kom igen nu för helvete". Inte ännu allafall, hehe. Så jag säger som ni till mej, ok? Håll ut, it gets better. Även för er. Jag lovar. I love you.
