"Sorgen är inte linjär". Så sa A när vi sågs i måndags. Och så är det ju. Vi pratade en hel del om vår sorgehantering den där timman på Half way inn. Ett ställe nästan utan minnen, så neutralt det kan bli på så kort varsel.
Han fick tillbaka sin nyckel när vi skiljdes åt. På kvällen tog vi bort varandra på Facebook. Det som känts rimligt när vi sågs blev nåt slags skärseld.
Men det är ju så. Sorgen är inte linjär. Nu har det gått sju dagar. De första två var vidriga. Helgen också, men mer uthärdlig. Natten till tisdag var fruktansvärd. Nu är det helt okej. Och det kommer vara så här. Jag vet det. Jag vet också att när det har gått en tid av relativ lätthet, så kommer något komma i min väg som kastar mej tillbaka igen. Men varje svart hål kommer vara lättare att kravla sej ur.
Jag tänker också att det här kommer gå fortare än vad jag kanske känner nu. Överlev de närmsta två veckorna och det värsta är över. För mej är vardagen det som är det svåraste att hantera. Just nu är det ett öppet sår mellan då och nu. Våra rutiner, vårt samspel, våra ord. "Ska vi sova hos dej eller mej?". "Baby, klia mej på ryggen?". "Din mun är så vacker". "Jag älskar din röst". "Kan jag ha den här tröjan till den här?".
Men det bleknar ju. Det är redan enklare. Det är så definitivt, ingen väg tillbaka. Inget hopp att hålla levande. Ingen energi behöver läggas på att tänka "kanske" eller "om". Och mitt i all hjälplöshet så är väl det nånting att vara tacksam för.
Visst låter jag rationell? Jag är nog det. Jag kan inte tillåta mej själv att ha nåt kletigt smetigt sentimentalt skimmer över det här. Jag kan inte. Det är vad det är och det måste gå över.
Det måste gå över. Det måste dö.
