Man hade så mycket rädslor när man var liten. Eller jag hade det i allafall. Allt var fan läskigt. Eller pinigt. Som att komma försent till skolan, att ha glömt jympapåsen. Få frågan i klassrummet, gå fram till svarta tavlan och skriva. Läsa UPP nåt man själv skrivit, huu. Men jag var också RÄDD. Gå över skolgården själv, där sexorna stod. Jeez. The terror. Rädd för att gå vilse i skogen, fick panik om jag var med farmor och plockade lingon och jag inte längre såg bilen. Hon slutade ta med mej rätt kvickt, ska tilläggas. Jag var livrädd för kryp och getingar. Återigen, hos farmor om somrarna, så käkade man alltid i trädgården. Farmors hemmagjorda saft och läsken i från backen i källaren var som heroin för getingarna. Jag minns det som att jag grät och skrek och sprang runt bordet mer än jag satt ner och åt. Jag var rädd för att gå och lägga mej om kvällen, den största skräcken var att de vuxna skulle gå och lägga sej de med och somna före mej. Att vara ensam vaken i huset, lägenheten. Det gick kårar längs ryggen. Jag lyssnade på min lillebrors sagokassettband om och om igen, typ Sune (!), varje kväll fram tills jag var över tretton. Då fick jag en teve på mitt rum. Sedan dess har jag aldrig somnat ensam utan tv på. Mörker och tystnad är fortfarande en dålig kombo. Jag var också vansinnigt rädd för att solen skulle slockna för då visste jag att det skulle ta åtta minuter, sen ba: MASSDÖD. Stirrade på klockan, två minuter kvar! Osv. Under ett par år, typ lågstadiet, så var min största nojja att det skulle börja brinna. Då hade jag ett trick: jag hade täcket över hela mej, allt skulle täckas, för då skulle elden bara brinna på täcket. *smart* Men det funkade då. Hängde nog ihop med nån skräckhistoria jag hört om nån död kvinna (alternativt död hund) som skulle slicka på ens hand (???) om den var utanför sängen. Oklart detta. Jag var också livrädd för att rida, något jag gjorde i nästan tio år. Rädslan släppte inte förrän de sista åren. Jag både älskade och hatade det. Konstigt det där.
Jag brukar fundera på Hannas rädslor. Försöker vara lyhörd för gnäll och ilska som skulle kunna dölja en rädsla. För på många sätt: fy FAN för att vara barn.
