Som förutspått har det duggat tätt med intressanta trailers den senaste veckan. Det har dessutom varit en riktig gubbfest med typ bara filmer av och med män.
Hemlighetsmakeriet kring Paul Thomas Andersons kommande film, »The Master« har varit enormt. I måndags kom de första rörliga bilderna ur projektet och mystiken klarnade inte precis. Vi ser Joaquin Phoenix spela något slags vilsen sjöman (en roll som är Phenix comeback efter debaclet med »I’m Not There«) i samtal med vad som förefaller vara ett militärbefäl. Det ser onekligen lika lovande som snyggt ut och trailern gör ett bättre jobb att förmedla en känsla än att etablera en intrig. För själva handlingen är fortfarande något av ett mysterium. Ryktet säger dock att filmen skildrar historien om framväxten av en pseudoreligiös rörelse ledd av en karismatisk ledare – med andra ord en historia farligt nära den kändistäta scientologirörelsens. Jag är aspepp och hoppas att Hollywoods fanatiska fallang får lite ont i magen av oro.
Den nya James Bond teasern tar i så inåt helvete för att visa att »Quantum of Solace« bara var ett obetydligt snedsteg i nylanseringen av Bond som tuff kille med rätt att döda. Det funkar ärligt talat sådär. Allt är väldigt over the top och framförallt musiken gör sitt yttersta för att anlägga ett mörker Daniel Craig inte riktigt bottnar i. Som om Bond helt plötsligt ska vara den nye Bourne… Jag vet inte. Jag saknar kanske Roger Moore litegrann. Han kunde slå folk på käften OCH kasta en paj eller två.
Få saker har på senare år varit lika populära i oscarssammanhang som britter ur ett amerikanskt perspektiv. »The Queen«,»Atonement«, »Frost/Nixon« och »The King’s Speech« har varit oscarsfavoriter och/eller kammat hem massor av statyetter, nästan enkom för att de lyckats sälja en brittisk exotism för amerikansk publik. Det senaste exemplet tar dock den brittiska gemytliga charmen och förflyttar den till oscarsgalans hemland. I »Hyde Park on Hudson« ser vi Kung George VI gästa den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt under en helg på landet i delstaten New York. Detta är med andra ord den fristående uppföljaren till »The Kings Speech« i och med att talfelsknugen får nytt förtroende. Filmen utger sig för att handla om en romans mellan Roosevelt och en släkting men jag känner allt igen en bromance när jag ser den. Det osar även oscarsfiske lång väg om Bill Murray.
Slänger in denna lilla bagatell som en bonus. Kanske mest som ett gubbigt körsbär på gubbhögen men även för att få understryka hur skönt det känns att Steve Carrell verkar landa på sina fötter igen efter karriärsträda post-The Office.
