Jackie Chan tillkännagav i helgen att han slutar göra actionfilmer. Det är i ärlighetens namn ingen jättestor förlust. Jackie har gjorde massor av bra videovåld under framförallt 80-talet men blev i och med sitt stora break i Hollywood (primärt med de sviktande »Rush Hour«-filmerna) både rätt trött och rätt trist. Han fick liksom alltid spela den lätt dumme österlänningen som med ett hjärta av guld i slutändan ändå alltid fick lov att låta nävarna sköta snacket. (Egentligen kanske en briljant allegori över kulturkrocken mellan öst och väst?)
Låt oss istället minnas Jackie Chan på ett värdigt sätt. Som den första kamsportsstjärnan i drag!
Långhelgslördag och därmed lunchmyz med de fem bästa fulaste musikvideorna. Från Mulder och Scully till Jan Guillou. Ha d gott /Glenn
5. Dj Dado – X-files (paranormal poptrance med barn) Idag känns det helt bisarrt men på 90-talet var faktiskt barn ett ganska vanligt motiv i musikvideor. I videon till Dj Dados technoversion av TV-serien »X-files« ledmotiv är barnet en liten flicka under en ilfärd på en trampbil genom vad som förefallar vara något slags grå Londonförort. Det är därmed även en skamlös ripoff på videon en annan pop trance-dänga, Robert Miles »Children«, där en flicka åker tåg genom ett svartvitt landskap. »X-files« låg på nionde plats på singellistan i Sverige och låter så här i efterhand som en harmlös midi-variant på ett klassiskt ledmotiv. Videon däremot, den är och förblir ett tidlöst bevis på att det krävs mer än en idé för att lyckas göra något bra.
4. Elton John – Nikita (det kallaste kriget) Kärlek över gränserna är ett lika traditionstungt som behjärtansvärt och ofta även vackert tema i de stora kärlekshistorierna. Vad vore därför bättre än att berätta en historia om åtrå mellan öst och väst i kalla krigets Europa? Exakt den tanken såldes in till Elton John i mitten på 80-talet och som koncept till låten »Nikita«. I videon ser vi Elton, iförd halmhatt och varsityjacka (en nästan övernaturlig kombination), spana på den hotta sovjetiska officeren Nikita. Han knäpper lite bilder och visar henne sedan sitt pass. Videon genomsyras dessutom av en lätt James Bond-air, en nerv som helt avdramatiseras när Elton i slutet dyker upp bowlandes i mönstrad kaftan och blå truckerkeps...
3. Adiemus – Adiemus (delfinpopen peakar) Adiemus var den waelsiska kompositören Karl Jenkins etnoprojekt mellan 95 och 03. Om Karl verkligen vara nere med kristallhealing eller om han bara ville casha in på den new age-trend som svepte över Europa under 90-talets andra hälft är oklart – även om hans mustasch tveklöst vittnar om att han är the real deal. Vad som däremot var och är självklart är att videon till Adiemus största hit skulle innehålla delfiner. Det är inte egentligen inte alls svårt att se hur regissören föreställt sig en kritik av det västerländska samhällsbygget ta form. Hur delfinernas hopp mellan gråa skyskrapor symboliserar ett naturens annekterande av de städer av kyla och sterilitet människan byggt upp. Jag vet inte vad Karl gör idag. Förhoppningsvis lever han väl. Förhoppningsvis jobbar regissören till musikvideon inte längre med djur.
2. Zucchero & Paul Young – Senza Una Donna (italiensk alkoholism i balladform) Jag vet inte hur många gånger jag hört den här låten. Av någon anledning fanns den som en röd tråd genom min barndom (antagligen pga min mors kärlek till Zucchero, älskar dig mamma!), något som bara gjorde att chocken när jag första gången såg videon blev ännu större. Paul Young är i alla avseenden oklanderlig. Han ser oerhört fräsch ut i kavaj och polotröja (och påminner om en kortklippt Kocky i den där MQ-reklamen) och har en väl avvägd mimik. Det är istället juxtapositionen kortväxt italiensk man med mustasch och gubbkeps kontra tjej iklädd fjädrar och för liten baddräkt som träffar likt ett slag i solar plexus. För där Paul Young har 80-tals-swag har Zucchero en olycklig hustrumisshandlares framtoning. Att videon utspelar sig i en bodega är konstigt men i ljuset av Zuccheros alkoholiserade aura fullt logiskt. Det är på något sätt lika obehagligt som hänförande smörigt.
1. Melodifestivalen 1986 (10 musikvideor från Sverige, pre-MTV) 1986 bestämdes sig ledningen för Melodifestivalen att man skulle prova något nytt. Att det fick vara nog med dåligt koreograferad dans, torr scennärvaro och överdådiga orkestreringar ledda av Anders Berglund. Melodifestivalen skulle in i framtiden – en framtid där musiken pryddes av grälla kläder, stora frisyrer och framförallt en dramatisk historia. Helt enkelt en framtid där musikvideon var det nya tävlingsbidraget. Detta var även Sverige innan MTV och framförallt innan konceptet ”musikvideo” på allvar nått de svenska massorna. Något som med brutal tydlighet även avspeglade sig i resultatet. Lasse Holm blev nedkladdad av massa färg (iförd en Champion-tischa, vilket vid den här tiden måste vara ett brott mot public service stadgar), Style åkte färja med megahår, en yngling förlorade sig i Anna Books urringning, Nanne Grönwall bar guldjacka och Git Persson gästades av Jan Guillou som vampyr. I flera avseenden en rad klassiska ögonblick i den svenska TV-historien, nästan enkom för att de i efterhand verkar gjorda med en otrolig brist på självinsikt. Samtidigt måste man hylla festivalledningen. Valet att låta tävlingen genomföras med ett antal musikvideor i en tid där mediet var lika exotiskt som hemmabio är inget annat än progressivt. En progressivitet som helt gått förlorad när melodifestivalen idag kuskar land och rike runt med en trött, lätt baltisk, scenföreställning.
Jag har redan förklarat min kärlek till Mykki Blanco och menar fortfarande att någon svensk festival (helst någon jag ska till) bör boka hen. För ett tag sedan delade Mykki dessutom ut lite sanning om rapscenens nyfunna kärlek för gayscenen. Preach!
between nicki and her "hunty" and azealia and her "kunts", shit they might be the new faces of gay rap
I morse svensk tid sändes säsongens tre sista avsnitt av »Community«. Innan ni ser de tre tycker jag att ni kan titta på den här intervjun med Yvette Nicole Brown som spelar Shirley. Hon verkar rent personlighetsmässigt rätt nära sin karaktär, vilket både känns bisarrt och fint på något sätt.
Igår släpptes så äntligen biljetterna till »Prometheus« – well åtminstone för SFs egen privilegierade motsvarighet till the 1%, den så kallade Bioklubben. Det skulle ha varit en glädjens dag, det blev snabbt en besvikelse.
För det stod direkt klart att »Prometheus« är en film SF tänkt mjölka, främst genom att till en början endast låta den gå upp på bio i 3D. Det må låta harmlöst men är egentligen en händelse som uppenbarar ett stort problem med det rådande biomonopolet.
När SF väljer att bara köpa in »Prometheus« i 3D är det nämligen vi konsumenter som blir lidande. Vi berövas chansen att se en film vi sett fram emot (för många i över ett års tid) i det format vi föredrar. Istället är vi utelämnade att bevittna ett mörkt science-fiction-verk med ännu mörkare glasögon, på en liten (i alla fall med internationella jämförelser) duk.
Samtidigt krävs det inget pr-geni för att genomskåda SFs marknadsstrategi. På sin Facebook-sida uppger företaget att de efter önskemål i kommentarer framfört förslaget om 2D-visningar till "programavdelningen som står i direkt kontakt med filmbolagen". Det känns lagom engagerat. Jag förutspår istället att en 2D version kommer att gå upp på SFs biografer, antagligen en vecka efter premiärdatumet. Det ger biografkedjan tillräckligt lång tid för att profitera på oss som sett fram emot filmen tillräckligt mycket för att kompromissa och betala extra för en 3D-visning – om så än bara för att släcka en förväntan som törstat ända sedan vi såg de första bilderna på en astronaut i fritt fall i en tunnel. På så vis tjänar har extra klirr i kassan för Sveriges enda biografkedja säkrats.
Det må låta som en cynisk tolkning, det är det inte. Det är ingen tillfällighet att flera av de mest inkomstbringande filmerna någonsin gått upp på bio de senaste åren, lika lite är det en tillfällighet att filmerna gått upp i 3D. Formatets högre biljettpris talar sitt tydliga språk – inte minst för biografägarna. Jag vet inte hur mycket mer SF tjänar på en 3D-biljett men med tanke på att det är samma salong, samma personal och samma tids som används (endast projektorn skiljer visningen åt?) lär det vara åtminstone en liten hacka.
Så valet som konsument?
Min första tanke var att förespråka en bojkott. Det känns dock problematiskt. »Prometheus« är den första påkostade och genomarbetade science-fiction-film som har världsomspännande biodistribution på väldigt länge – det ligger heller inte särskilt många liknande premiärer inom en snar framtid. Att bojkotta är i ett avseende därmed att straffa genren. Att visa hur den barnförbjudna science-ficition-filmen inte kan ha en bra öppningshelg. Lilla Sverige kanske inte är helt avgörande i det här fallet men samtidigt har filmen premiär här innan i USA och vår biljettkonsumtion har därmed än större påverkan.
Kravet är därmed enkelt: SF, visa premiären av »Prometheus« i både 3D och 2D! Något annat vore ett hån mot oss som sett fram emot filmen.
En av de serier jag ser mest fram emot till hösten är Mindy Kallings »The Mindy Project«. Mindy är kanske mest känd som karaktären Kelly i den amerikanska versionen av »The Office« men har även skrivit över 20 avsnitt av serien. I »The Mindy Project« är hon huvudrollen, manusförfattare och exekutiv producent. Fritt spelrum med andra ord, något som endast kan tala till seriens fördel. För Mindy Kalling är sjukt rolig.
Nyligen publicerade sidan Vulture en dagbok Kalling fört över veckan fram till och med den 14 maj. Läs den. Det är nog en fingervisning om hur »The Mindy Project« kommer att vara – och varför jag antagligen kommer att tycka om serien.
Sunday, May 13, 10:10 a.m. There’s a bidet in the bathroom. Weird.
Andra Noomi Rapace-posten idag = måste vara en bra dag. För Noomi är förutom omslaget på Dazed även med i den nya virala videon till »Prometheus«. Vi har tidigare bland annat sett Peter Weyland hålla ett TED-talk och Michael Fassbender presenteras som roboten David. Det nya klippet har lite samma effekt och presenterar forskaren Elizabeth Shaw för publiken. Hon skickar här ett meddelande till tidigare nämnda Weyland om hjälp med bistånd i sin forskning – närmare bestämt hjälp med att ta sig till platsen som hon tror håller svaren om människans ursprung.
Rent konkret avslöjar klippet inte jättemycket nytt. Det finns säkert en del detaljer i den grafik som scannar och analyserar Elizabeth Shaws ansikte och röst (exempelvis årtalet som visas i övre delen av bilden och avslöjar att klippet är inspelat runt 56 år efter att Weyland höll sitt TED-talk). Vad jag mest reagerar på är dock korset runt Shaws hals. Det väcker onekligen känslan av att någon är på väg att få träffa sin skapare. Antagligen inom en rätt snar framtid...
Edit: Något som även är extremt intressant är hur klippet avlutas med texten Yutani (och en huvudsymbol med ett Y i). Yutani är som bekant företaget som gått ihop med Weyland Industries i Ridley Scotts »Alien«. Frågan är vad detta betyder? Inget i marknadsföringen har hittills tytt på att Weyland och Yutani skulle ha gått ihop i »Promethus«. Något som väcker frågan om det här klippet analyserar någon gång efter händelserna som utspelar under Prometheus-projektet.
Jag älskar att Noomi Rapace är på glossy magasinomslag över hela världen av så många anledningar. Dels väcker det en provinsiell kärlek till Sverige jag aldrig visste att jag hade. Dels är hon bara så jävla bra. Dels klär hon i rymddräkt. Och dels betyder det att hennes kommande »Prometheus« får än mer uppmärksamhet = mer hard sci-fi kommer att filmatiseras. Noomi, du står just nu för typ allt jag gillar.
Trailer Park Tuesday med tre ganska mediokra trailers. Antagligen förberedelser för Cannes som sätter p för några riktigt roliga grejer...
Jag är i hemlighet ganska svag för smöriga Disney-filmer. Vi snackar alltså historier i stil med tre talande djur i »Den otroliga vandringen« eller hund väntar länge på död husse i »Hachiko - En vän för livet« (djur är ett vanligt fungerande inslag och filmerna bör alltid skrivas med svensk titel). Jag gråter nästan alltid till sådant trots att jag på något plan tycker att det är rätt kass underhållning. Jag tror att »The Odd Life of Timothy Green« kommer att vara precis en sådan film. Den berättar historien om två föräldrar som odlar fram en unge i trädgården efter att de själva varit oförmögna att göra en (finns säkert någon symbolik om fruktbarhet här). Det är feel good-känsla hela vägen och trots att ungen verkar rätt odräglig rycker det instinktivt i Disney-nerven. Jag kommer förstås aldrig berätta för någon när jag ser filmen. (Också väldigt roligt att Common flimrar förbi med ett "that guy of yours, he's something special". Alltså samma kille som sågs som för thug för att bjudas in till vita huset.)
Ben Affleck har på senare år genomgått en otroligt gullig rebranding av sig själv. Den är gullig mest för att den på ett så himla genomskinligt sätt visar en man som nu i den begynnande medelåldern ska råda bot på gamla synder – i Afflecks fall kompensera för en rad skitfilmer som »Gigli«, »Jersey Girl« och »Daredevil«. För Ben har relanseringen av sig själv främst bestått i två stycken, förvånansvärt bra, regiinsatser i och med »Gone Baby Gone« och »The Town«. Hans senaste film heter »Argo« och berättar historien om fritagningen av sex amerikaner strandade i Iran. Politiskt med andra ord, ett tema Affleck antagligen behöver på kredibilitets-CV:et. En gång vann han en oscar för bästa manus. Jag antar att Ben på sikt vill addera en statyett i regiklassen också. Inget vore en bättre gliring till den mer karriärssmarta kompisen Matt Damon.
Jag har otroligt svårt för Sean Penn. Han är liksom skådespelaren som förkroppsligar mottot i »Tropic Thunder« om att man aldrig bör "go full retard". Sean Penn går alltid full retard. Det finns liksom inget mellanläge. I trailern till »Gangster Squad« kör Penn så hört att man knappt hör vad han säger. Han har helt enkelt gått upp i sin roll som maffiaboss så till den milda grad att man nästan kan höra tangentslagen från någon italiensk-amerikansk förening som filar på insändare om fördomar och lingvistisk rasism. Ryan Gosling ser dessutom ut att göra någon form av pastisch på den enerverande »Boardwalk Empire«-karaktären Mickey Doyle. Jag är med andra ord långt ifrån övertygad. Förhoppningsvis lockar åtminstone Sean Penns brist på självinsikt till några goda skratt.
Axel Willner gör vanligtvis musik under sitt globalt hyllade alias, The Field. Idag kom även de första styckena musik från hands nya projekt, Hands. Till skillnad från The Field är anspråket här mer ambient. Mer bubblande vin och blommande hägg i soluppgången än blinkande discoljus, mer mörka cykelfärder genom en nedsläckt innerstad än vimmlet på en förfest, mer händer som håller varandra i solnedgången på Skinnarviksberget än ett småtimmarnas rökiga dansgolv. Ni fattar. Det är rätt fantastiskt. Lyssna på Hands egen tumblr och det bums.
82 sekunder av smygtitten på den kommande NBC-satsningen »Revolution«, det är allt som krävs. Någonstans mellan ett jordklot som släcks ner en kontinent i taget och en storstad uppäten av obeveklig växtlighet. Där är jag såld. Det är därför även synd att smygtitten pågår i tre minuter till. Att vi får se en töntig pilbåge (skjutvapen är alltid bättre i post-apokalypsen), att vi anar konturerna av ett rätt pajigt drama och att J.J. Abrams namn svischar förbi. För det som en gång var en kvalitetsgaranti har idag snarare blivit ett tecken på ovisshet.
För bara något år sedan var nämligen J.J. Abrams namn synonymt med fradga i mungiporna på ett globalt nördcommunity. Han producerade på löpande band TV-serier och filmer som både ingav entusiasm och fascination – och framförallt etablerade en hängivenhet. Kronjuvelen var »Lost«, en serie som tog TV-mediets genomslagskraft till en ny nivå i och med att internet för första gången användes som en världsomspännande kreativ plats för utvecklingar av teorier och fördjupande av seriens mytologi. Att Abrams sedan följde upp succén med den än bättre (framförallt såhär efter »Lost« torftiga målgång) »Fringe«, och senare även med att ge nytt liv åt »Star Trek«, bidrog till en enorm mytbildning kring hans förmåga att hitta och presentera intressanta koncept.
Det är en mytbildning som nu exploateras in absurdum av Abrams själv och framförallt av den amerikansk TV-marknaden. De senaste åren har J.J. nämligen varit med och utvecklat ett antal serier av minst sagt skiftande kvalitet. Först ut var den otroligt undermåliga »Undercovers«, en TV-variant av »Mr. & Mrs. Smith«, följt av fjolårets tröga »Person of Interest« och den redan nerlagda »Alcatraz«. J.J. sålde in och producerade alla tre och vad som förut var ett otroligt starkt varumärket har snabbt devalverats till ett desperat försök att locka en viss typ av publik.
Logiken är sig enkel. Abrams namn har symbloiserat mystik och ett berättande baserat på publikens engagemang – något som i kölvattnen på »Lost« varit lika attraktivt som svåruppnått för såväl TV-studior som manusförfattare. Jag är övertygad om att det även är vad J.J. själv velat sälja, att han törstat efter en ny kronjuvel. Det är därmed synd att han tycks sakna omdömet att skilja mellan en series potential och dess kvalitet. Att han snarare offrat den mytbildning han stått för i jakt på något gammalt än att söka efter något helt nytt. Han har säkert gjort sig en hacka. På kuppen har han även förvandlat en kvalitetsstämpel till något intetsägande.
Jag tror ändå att »Revolution« kan bli rätt bra, att serien har möjlighet att fånga en bra balans mellan sitt övergripande koncept och ett standardiserat veckoupplägg. Men för första gången på länge har min förväntan ingenting med J.J. Abrams att göra. Han kan gott fortsätta med urvattningen av sitt namn genom att, precis som sin förebild steven Spielberg, sätta sin stamp of approval på diverse halvdåliga skapelser. Fortsätter han på den banan blir han snart även lika medioker som sin mentor.
