Så var det dags. Sista besöket i Westeros för säsongen står för dörren. Men precis som Martian anmärkte i kommentarerna på förra veckans recap så var som vanligt det nästa sista avsnittet den verkliga kulmen på säsongen. Jag vidhåller fortfarande att det var en besvikelse. Inte för att det saknade dramatisk flärd (vilket det onekligen hade) utan för att det kändes lite dåligt underbyggt rent dramaturgiskt.
En som antagligen håller med är Arya. Hon kände nog att hon inte behövde se sin bror skändad till glada tillrop om kungen av norr.
Efter pappa Lannisters lilla kupp börjar det här mer och mer likna ett solonummer i familjen Lannisters regi. För vilka fiender har de egentligen nu? De flesta andra grupperingar befinner sig liksom på dagisstadiet i jämförelse och det enda problemet Lannister verkar ha är kung Joffreys oaktsamma uppstudsighet – även om han också känns rätt kuvad, sitt perverterade självbedrägeri till trots.
Jag vet dessutom inte riktigt hur jag känner för Brans lilla kampanj mot the white walkers. Det känns som om han borde ha ”viktigare” saker för sig. Som att han har en familj att hämnas. Inte för att han vet det än men det här lilla äventyret med de andra barnen känns lite småaktigt. Om han inte har något slags machtübernahme-plan om att leda the army of the dead i krig vill säga – som den superwarg han säkert är.
Kan bara vara jag som är lite makabert lagd men blev man inte lite besviken på att man inte fick se ”gubben i lådan”? Det var i alla fall skönt att se Yara ta tag i saker och dra igång en Seal Team Six-operation. Kanske mest för att det var lite ont om sådana initiativ den här säsongen.
Först var jag jätteglad att se att Ygritte var okej. Sen var det rätt onödigt att sätta tre pilar i oralsexentusiasten Jon Snow men man fattar att sveket var rätt stort. Så länge Jon klarar sig är det lugnt i min bok. Jag hoppas fortfarande de blir ihop igen.
Det var även skönt att se Schulmandebattören få komma hem till slut. Sure, han är ett as men den här lilla road tripen han varit på har varit så himla intetsägande. Han kan garanterat göra mer för handlingen i King’s Landing, speciellt med Brienne som sin högra hand (no amputeringspun intended).
Visst känns det väl som att det här avsnittet peggade upp rätt rejält för en mer gedigen Stannis-historia nästa säsong? Han har på något vis blivit det stora hoppet i norr och med magin på sin sida kan han nog bli en rätt underskattad och farlig pjäs i tronspelets framtid.
Det var i alla fall en rätt fint symbolisk avslutning på säsongen. På historien om hur Daenerys först fick en armé och sedan ett folk. Det trots att slutbilden med ett fattigt folk från öst som hyllar den blonde blåögde befriaren hade rätt halvruttna koloniala förtecken.
