Okej, disclaimer: jag har varit vaken i lite drygt ett dygn när jag skriver detta – Oscarsgala and all that. Det är ingen ursäkt men en förklaring om veckans recap känns lite ofokuserad/missar uppenbara detaljer.
Det är i vilket fall som helst tydligt hur vi så här fyra avsnitt före säsongsavslutningen står inför en rad vägskäl. Hannah står inför sin bokdeal och den haltande relationen till Marnie. Marnie i sin tur lär försöka att ta sig vidare, alternativt försöka ta sig in till Booth Jonathan – känns som en jävligt smärtsam väg. Och Jessa måste hitta tillbaka till något
Den enda som egentligen har det rätt bra är Shoshanna som kommit än närmare Ray. Hur den snubben mår verkar dessvärre lite mer osäkert. Sårar han Shosh kan han dra åt helvete.
Så vad gör man när man ska välja väg? Man tar ett steg tillbaka och skaffar sig lite perspektiv. Well, Hannah och Jessa åker iväg och försöker skaffa lite perspektiv, men jag tror vi kan se det som början på den rutt som kommer att ta den här säsongen i mål.
Och vilken jävla misärresa det blev.
För Lo and behold, Jessas familj är lika vidrig som hon, i alla fall hennes provocerande förslappade far till hippie utan motiv. Nästan så att Ben Mendelsohn borde få något slags pris för att så naturtroget gestaltat och ringat in 50-talisternas skuld.
Och gud, det där sexet Hannah hade med pojken i röd polo på kyrkogården… Det var inte direkt ett hångel på diskbänken om man säger så. Å andra sidan var det blott ett continuity-knull, åtminstone i tanken. Men vad är väl en sädesavgång i ljumsken en lummig sommarkväll ute på landsbygden?
Jag ska även erkänna att jag hatade Jessa lite mindre när hon ställde sin pappa till svars. Där fanns liksom en osäkerhet som var ganska betryggande. Som bröt mot hela den störigt fixerade fasad av luddighet som präglat henne tidigare. För det kändes verkligen som att hon ställde lika mycket sin far som sig själv mot väggen.
Bäst var när Hannah var så fin med Frank. När han var ledsen och hon bara tog the high road på ett så jävla kul men ödmjukt vis.
För i övrigt blev det ändå ett ganska slätstruket avsnitt där vid vägskälet – något som även underströks med det otroligt färglösa musikvalet i form av Aimee Manns »How Am I Different«. Jessa drog i alla fall – skönt om än ovisst – och Hannah ringde sina föräldrar. Jag tror hon vet var hon är på väg nu. Hem. Förhoppningsvis kanske även till Adam.
