Genres möts och blandas med nothing,nowhere, ett enigmatiskt kollektiv som gör emomusik för Soundcloud-generationen.

En av de mest fascinerande aspekterna med Soundcloud är just att hemsidan är ett musikdelningsforum, i den mening att den öppnar upp för utbyten mellan producenter och genres som kanske aldrig hade möts annars. Detta har under de senaste åren gjort att till exemplen rapparen Bones – vars karriär började i någon form av Yung Lean-dimension som vit kille med en kärlek för klassisk Cash Money-estetik – har vidrört allt från rå sydstatstrap till hardcore, eurodance och poppunk. En spännande blandning helt i linje med artistens utveckling, vilket även har sparkat upp dörrar för flera andra. 

Det Portland-belägna musikkollektivet STYLSS hade ett fantastiskt 2015. Tillsammans med en rad artister, främst egensinnigt talangfulla producenter, lämnade de Soundclouds periferi för att göra sina röster hörda genom en rad lyckade projekt, från artisternas egna underverk till hyllade bootleg-samlingar. Under det gångna året var kollektivets ljudbild kanske främst associerad med något elektroniskt diffust, emotionellt och trap-aktigt – se till exempel på musiken från Eastghost eller Onhell – men med Echavox nya album blir uppfattningarna, av vad STYLSS faktiskt är, ännu oklarare men desto fantastiskare.

På Queen of Heaven har Echavox – vars riktiga namn är Andrew Eastman, inte att misstas med redan nämnda Eastghost – skrivit, framfört och spelat in varenda låt. Efter att ha lyssnat på samtliga elva spår kan jag endast påstå att det är en imponernade insats, speciellt för någon som harvar i karriärsmässiga indiemönster.

Echavox gör låtar med kapaciteten att sätta eld på ens känslor som om man vore en vampyr i dagsljus, för att sedan bara bli till rök när nästa låt regnar ner över en. De är dramatiskt självupptagna, men blottande och förkrossande. Redan vid öppningsspåret blir detta uppenbart, då Eastman från första början nosar på något unikt.

Med en akustisk gitarr samt fragment av synthspår ljuder låten döpt efter albumet likt nedstämd country, en känslomässig mordballad med vingar, en avskalad introduktion till denna oförutsägbara samling ljudbilder, samt en sorters mistlur med ett förtrollande grepp över oss ovetande lyssnare. Genom hela albumet slängs vi sedan mellan olika instrument och trummönster. För att ena stunden förföras av ett piano, till att i andra försvinner in i en ambient synthdimma.

Jag skulle vilja kalla Queen of Heaven för en motsägelsefull resa mot mörkrets hjärta, den är trots allt en alldeles för njutbar sådan. Dock blir de melankoliska tonarterna till en röd linje i detta virrvarr av musik, Eastmans vemodiga stämma förvandlas till en kompass och när vi väl har nått till slutet av sista låten You Reap Only What You Sow, ja då är i alla fall jag redo att ta konsekvenserna och försvinna in i denna känslofyllda bubbla igen.

År 2015 var året då grime blev en världsangelägenhet. Kanye West drog upp en armada av MCs på Brit Awards scen när han där uppträdde, Skeptas långa erfarenhet av hårdkokta låtar blev påtaglig även på andra sidan Atlanten och självaste Andres Lokko placerade Elijah & Skilliams samlingsalbum på sina lista över årets bästa plattor.

Så nu när det nya året tar sin början är det uppenbart att vågen av salivdränkta rader över garagebeat inte har nått sin peak än. Redan i slutet av denna månad, närmare bestämt 30 januari, besöker redan nämnda legendaren Skepta vår huvudstad och Nobelberget för vad som lär bli ett galet uppträdande. I ett kanske inte så medvetet försök till uppladdning har hans trogna arbetspartner sen flera år tillbaka, Plastician, släppt en mix som lär kunna ta förväntningarna till bristningsgränsen.

Det har nämligen gått tio år sen de två spelade in låten Intensive Snare, vilket de på samma dag toppade med ett sen dess klassiskt set på Rinse FM – den erkända brittiska radiostationen, som då endast spelade på piratvågor. Visst 2006 var måhända ett tag sen nu, men det glöder fortfarande om dessa tidslösa och renodlade grimemonster till låtar, vilket ni kan höra nedan.

Mest uppseendeväckande för svenska lyssnare borde dock vara att ett svenskt namn faktiskt gästar denna mix, och då talar jag inte om throwbacken till förra årtiondet. Då promenaden längs minnenas boulevard med Skepta inte tar sin början förrän längre in på mixen hör vi istället ett öppningsspår tillhörande CVRL, en tämligen okänd producent från Stockholm som Plastician tycks ha fått upp ögonen för – CVRLs låtbud är till exempel en stor del av den brittiska beatsvirtuos mix The Wave Pool MMXV. Under sommaren premierade jag CVRLs debutalbum här på bloggen, och ja jag tar helt på mig hans senaste framgångar och förmodligen lysande framtid.

Låten heter Seven Seals, ett vemodigt men baslystet samarbete med Øfdream. Ni kommer säkerligen få höra mer ifrån CVRL i framtiden, speciellt om ni håller utkik på bloggen den kommande månaden, mer säger jag inte nu. 

Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena's Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.

Från Sydney till Portland, på Soundcloud finner vi inga landsgränser när två av årets mest prominenta namn på musikdelningsforumet samarbetar.

Representerar Australien gör regenten av bubbelkicks och synthladdade symfonitraps: UV boi – som på första singeln från sin kommande ep [L-UV] samarbetar med min personliga favorit EASTGHOST. Kombinationen av dessa artister tillika producenter är en vi kanske inte visste att vi saknade, men när de äntligen möts är känslan att vi har längtat efter detta sen de två reggade sig på Soundcloud.

If She, Is He är en komposition helt sammansatt av UV där flämtande andetag, basgångar av en annalkande domedag och sprudlande synthackord förvandlas till en bitterljuv palett för Eastghosts filtrerade röst. Låten i sig känns som ett praktexempel på hur en kärleksballad av beat-generationen kan yttra sig, där varma känslor blandas med självhat och luster med rädsla. Ljudbilden kan liknas vid att uppleva slutskedet av en tonårsromans, nedsaktad i tempo för att varje naiva hjärtekrossande ögonblick ska kunna tas in.

Med novembers mörker kring hörnet bestämde jag mig under helgen för att göra en mix i Halloween och Alla Helgons tecken.

Med inspiration av 90-talets – och numera även 2010-talets – craze för tonårshäxor och gamla skräckfilmer slängde jag ihop denna mix för hand i FL Studios, döm mig därför inte för mycket när det kommer till övergångarna. Resultatet blev en blandning av akustisk emo-trap, sorgligt nedpitchade Justin Bieber-remixer, gammal fransk coldwave och en del häxkonst – guldstjärna till den som känner igen bonusspåret. Om den enda högtiden du bryr dig om är Midsommar och alla de svenska traditionerna finns i alla fall två låtar från de svenska producenterna GRXGVR och CVRL att hålla utkik efter.

Men har du ännu inte kommit över den gångna helgen och vill komma närmare de ockulta, eller bara lyssna på ett oklart urval av bra låtar, är det bara att tänd några ljus och trycka på play.

Tracklist:

1. GRXGVR - Northbound
2. Asylum Party - Julia
3. nothing,nowhere - lake house feat. Mikey The Magician
4. Jack Ü - Where Are You Now feat. Justin Bieber (KamiYa remix)
5. NYQUILL - Fell Ur Love
6. Roy Wood$ - I Got (WTCHCRFT remix)
7. Hellion - We Drink the Blood, We Eat the Body feat. Fifty Grand
8. EASTGHOST - Lethe
9. HNRK - Nekrophag
10. Skepta - Nasty (Klimeks remix)
11. glocque - Quelling Deposit
12. CVRL - You
13. Cyrax - I Like

Få har väl gått miste om hur den brittiska garage och rap-hybriden grime har blivit en internationell angelägenhet detta år. Efter att Drake plockade upp slangen och hela genrens elit härjade med eldkastare på scen tillsammans med Kanye West har varje man börjat veta bättre – och de vet att Skepta är i fronten av den rådande globala spridningen.

Denna Shutdown-mc och BBK-de facto möter nu producenten tillika landsmannen Klimeks – vars hypnotiserande melodier och dånande basgångar, klingandes likt sci-fi-trap, har gjort honom till en av de vassaste bland Soundcloud-belägna beatmakare – för en remix av singeln Nasty.

Med Klimeks i registolen förflyttas Skepta och hans gäng från en klar dag i norra Londons grimedjungel till en dunkel och strobepulserande moshpit dränkt i neon. Vita Nike Runners och Stone Island-jackor glimrar likt reflexvästar i mörkret, med Skeptas aggressivt men medryckande flow intakt. Det hela är ett perfekt möte mellan två världar, där en lämnas med förhoppningen att Grime-legenden och producenten en dag kan mötas i studion för något mer än en remix – vilket endast är en tidsfråga med tanke på hur Klimeks de senaste åren har tagit sig fram på ett futuristiskt ånglok bland resterande Soundcloud-producenter, en term nästan lite nedvärderande vid det här laget egentligen.

Skeptas kommande album Konnichiwa väntar just nu runt hörnet, samtidigt jobbar Klimeks på en ny ep och fortsätter att skapa fantastiska grejer tillsammans med sitt kollektive Wavemob där vi bland annat finner rappare som Spoze. När dessa herrar är klara med 2015 lär allt vi vet och känner vara, ja du gissade rätt ...

Hi-hats och snares nedpitchade, 808s kicks och basgångar distade, där har ni receptet på vad som lite raljant kan kallas en banger på Soundcloud dessa dagar. Komponenterna florerar i ett överflöde på musikdelningsforumet och har minst sagt börjat kännas kasserade. För ibland är kanske en viss musikyttring reserverad till de som faktiskt förstår och kan hantera den. Tur nog har det närmaste vi kommer ursprungsmakare i detta fall slagit sina djävulska hjärnor samman och skapat en diaboliskt tung ensemble-låt utan dess like, redo att få andra producenter att omvärdera sina prioriteringar.

Det handlar om Worldwive, första singeln från Misogis kommande album PLAYMISOGI®, där Dubai-producenten gästas av en rad välkända namn bland Soundcloud-flöden – närmare bestämt Night Lovell, Dylan Brady, Curtis Heron och Fifty Grand.

Ett 808s-dränkt magnum opus år 2015 är inget utan en iskall vers från den självutnämnda mammas pojken Night Lovell, ackompanjerad av synthar gjorda för annalkande Halloween-tider. Men inte helt oväntat lånar även medproducenterna Dylan Brady och Fifty Grand ut sina röster där sistnämnda, vars sång vi hör över det industrikokande mittenpartiet, är den mest spännande. Om jag inte missminner mig är detta nämligen första gången vi hör Grands sångröst sen hans könskorrigering, och från vad vi kan höra glädjer det mig att de hoppfulla orden i hans annars väldigt hjärteskärande och blottande Fader-krönika från förra året tycks stämma – rösten är på väg att nå sitt crescendo.

Dock handlar det här främst om produktionen, och ifall någon fortfarande kan få hörlursmobbande 808s att låta intressanta så är det Misogi. För sin ringa ålder – grabben är trots allt knappt född på 90-talet – bemästrar han den ljudbilden han vill framhäva fullt ut. De klaustrofobiska melodierna i symfoni med nacksvingande trummor är en skräckfilm på tjack gjord för en blodig fest i äkta Blade-anda, samt en utmärkt tidskapsel av vad som under de senaste åren har vuxit fram och blivit till en ljudmässig norm på Soundcloud – vilket är befriande och uppgivande efter att ha hört alldeles för många slarvigt skräniga basgångar detta år.

Lägg även på minnet att bland alla de influenser tonåringen har haft är, enligt han själv, svenska GRXGVR en av de största:

Meddelande till valfri svensk musikjournalist. 

Med What Do You Mean blev det uppenbart att världen ännu inte har kommit över Justin Bieber. Tillsammans med produktion från Skrillex tystade den pånyttfödda Bieberveli alla tvivlare, och nu har hans stillsamma hångelode fått en något mer adrenalinstinnad remix.

När du inte kan definiera artister efter genre löper det en risk för existensiell-musikskribent-kris. Jag lever dock gärna i en tumultartad förvirring med Eastghosts musik som soundtrack.

Tidigare i år släppte han den fantastiska ep:n Omniscient They, vars närvaro bland ett stormigt Soundcloudflöde blev till en räddningens fyr. Då valde jag att kalla honom för musikdelningsforumets frälsare och med nya låten Praey befäster han sin titel i den profetian.

Sällan kan en excentrisk blandning av gitarrer, synthar, nedpitchad sång och febrilt tickande hi-hats bete sig så pass naturligt som när Eastghost komponerar beståndsdelarna. Från en vemodig introduktion till en basdränkt orkester erbjuder producenten tillsammans med doldisen Yespion denna mångfacetterade upplevelse – ja jag väljer att kalla det för en upplevelse, som lär få dig att tappa andan. Chillwave, trap, tech house, dnb, allt finns egentligen här på den sju minuter långa musikaliska odyssé det maskerade enigmat styr över – och ifall du tror det lugnar ner sig halvvägs igenom så gör du bäst i att hålla i dig då det fortfarande finns en hel del vågor kvar på detta hav av ljudbilder.

Ta även del av älskvärda D'vocean från tidigare i sommar: