"nä alltså sånt där med gips och rita av händer är egentligen rätt onödigt, min mamma var till och med så koko att hon klippte av en lock av mitt bebishår (obs var långhårig baybay så det bidde ingen bald spot) och sparade det. hur mycket jag bryr mig om den hårklutten nu? nada. DOCK - bilderna. dör för dem. Fota din bebis, ofta. Speciellt när hon är ful, det är de bästa bilderna att titta på när man blir vuxen. Skratta gött och ba "fan vad ful unge jag var" ... tills man inser att det blev fan inte bättre."
MIN MORSA (antar jag, hon var obsessed av mina korkskruvslockar som min moster klippte av en dag för att jag var "svettig i nacken") GJORDE DETTA MED! Så himla obehagligt. Vad ska jag med en liten blond korkskruvslock till i dag? Klappa på? Hänga upp på väggen och heila till?
"Hejja dig! Du är cool - och en glad och (hyfsat) pigg mamma är tusen gånger bättre än en med gipsavgjutningar och ritblock på köksbordet men med stirrig blick, gäll röst och panik i bröstet. För för vem är de där avgjutningarna egentligen? Var ska de hänga i hemmet (känner en viss vibb att de kan bli vad trätulpanerna blev för vår föräldrageneration under tidigt nittiotal)? Och se bara på oss - det blev folk av vår generation ändå trots att våra barnalbum består av max tre-fem bilder per månad under vårt första levnadsår. Chilla och njut av varje stund av lugnt häng. Allt blir bra!"
Haha, ja! Håller med. Trätulpaner var dock före min tid tror jag. Jag förutsätter att det var nåt man gjorde på slöjden? Jag gjorde en träpall i formen av en elefant och gav till mina päron. Den gav dom tillbaka sen när jag var 16 och flyttade hemifrån, om man säger så. Hittade pallen i julas när jag tömde mitt sista förråd på Gotland, och insåg att jag snickrade ihop skiten samma år som min kille startade sitt första bolag?
