Jag fick Martina Haags bok om löpning i påskpresent av David, och läste den för nån vecka sedan. Och i torsdags började jag springa. Har alltid hatat löpning mer än allt, men jag fick feeling av boken! Jag har tränat med Martina ett par gånger, och vi är ungefär samma träningstyp, så jag tänkte att kan hon börja gilla löpning så kan väl jag? Jag är dessutom bara 27 och har bara ETT litet tidskrävande barn som kommit ur min kropp och bara EN jobbig jävla hund, så jag har liksom ett litet försprång?
Okej, så i torsdags gav jag mig ut på vägarna. Såg superproffsig ut i löpartights (Davids) och orange löparjacka (Davids) och löparhörlurar (Davids) och löparskor (mina egna, fast det hade iofs kvittat för vi har fan samma size, obs! 39! Det är han som har obehagligt små fötter). Enligt Runkeeper sprang jag tre ynka kilometer. När jag kom hem kräktes jag. Haha, hallå hur kass kondition HAR jag??? Sen satt jag och skrattade åt Weeds med nån slags ansträngningshosta som lät ungefär som slemrossel från en döende lungpatient. I dag sprang jag samma sträcka, och det gick mycket bättre kräkmässigt men jag kommer liksom inte undan den här hostan efteråt. Ska det vara så här nu eller har jag fått typ astma?
Äh skitsamma, det går säkert över med träning.
Läs Heja heja! Om ni vill bli peppade att börja springa alltså.
