(Detta är en text av Beldina som huserar på Kakans blogg då och då)
Lustigt att vid varje årsskifte så uppmanar alla om hur detta kommer bli ‘Mitt år’ och att man så förväntansfullt hoppas på att tro på sitt egna påstående, åtminstone lite iallafall. Personligen brukar det ta mig ungefär 3 månader innan jag inser att vi bytt kalender och nått slags tecken eller förändring behövs för att visa åt vilken riktning just det HÄR året kommer ta.. Det verkar som förra året, mer än senaste år, arbetades det hårt för att belysa en av våra äldsta och mest lömska frågor: ras. 2014 fläckades av många fall av polisbrutalitet, ny nazism, kvinnoförnedring och moskébränder för att nämna några få händelser. På grund av detta har många politiker, kändisar och inflytelserika personer inklusive skådespelare, musiker och idrottsmän insett vikten av att använda sitt inflytande och berömmelse genom att säga ifrån. Tystnad hjälper slutligen ingen även om det finns folk som blundar inför dessa frågor men vi måste vrida upp volymen på våra rop. Vi har tillräckligt med kollektiv ilska över denna trångsynta inriktning av vart vårt samhälle är på väg och vi har tillräckligt starka röster för att säga vad som händer med oss alla.
När någon med inflytande kastar ett ljus över orättvisa, tänds en låga. Det får människor att uppmärksamma och vidta åtgärder inom sina egna områden. Men på sätt och vis, förväntar media att färgade kändisar ska ta itu med dessa frågor utifrån hudfärg. (Lägg märke till hur många svarta underhållare och kända personligheter som har blivit ombedd att tala om ras frågor, jämfört med vita eller icke-svarta människor av färg.) Världen, inte bara Amerika, har ett ras problem. Och den problematiska naturen är hur vi ser på det och dealer med frågan.
Musik är ett universalt språk och det finns många som har vänt rörelse frågor till toner. På 60-talet, under piken av medborgarrättsrörelsen, sa en av ledarna Ella Baker: "Until the killing of black men, black mother’s sons, becomes as important to the rest of the country as the killing of a white mother's sons, we who believe in freedom cannot rest”. Bernice Johnson Reagon skrev då senare ”Ellas Song" baserad på dessa ord. Varje framgångsrik rörelse back in the day hade väldigt starka anthems; ‘What’s going on’ Marvin Gaye, ‘’Strange fruit’ Billie Holiday, Yesterday’ The Beatles, ’Blowin in the wind’ Bob Dylan.. Ja, listan kan göras lång men vi har ännu inte hittat en gemensam melodi i dagens samhälle. Vem kan hjälpa oss att hitta rätt toner och framförallt hur ska vi göra för att våga stå bredvid varandra i allsång. Varför kan det inte bara vara så enkelt som “All you need is love” ?
Jag andas fortfarande och tänker därför använda min röst bäst jag kan men ibland, väldigt ofta, känns det som jag kvävs. Aldrig har jag fält så många tårar över människor jag aldrig känt så se det här som ett kärleksbrev från mig till dig.
Kära medmänniska, du som är försummad och ignoreras inom offentliga diskurser kring polisvåld och brutalitet. Till dig som får höra att vår kvot av bekräftelse har nåtts eftersom en gång lät dem oss tala men bestämt att nu räcker det.
Till dig som tyst lider genom systematiskt sexualiserat våld och tortyr medans vårt samhälle inte ens uppmärksammar din existens.
Till dig vars underbara flätor, lockar, twists och ‘fros’ blir avklippta för att det inte är tillåtet i dem eurocentriska utrymmen, klassrum eller arbetsplatser, eftersom det anses vara för orent, för rått och för mycket.
Till dig som nekas medkänsla, förståelse och mänsklighet eftersom din storhet är skrämmande för dem som inte ser ut som precis dig.
Till dig som beslagtas och separeras från den du älskar på grund utav orättsystem som nedvärderar vår existens, som inte vill att vi ska uppleva kärlek i högsta grad.
Till dig vems kropp, dialekt, namn och underbara sätt att vara på; hånas eller blir en måltavla för folk som inte förstår sig på dig.
Till dig som får höra att våra dödsfall inte är värda att sörjas för att värdet av våra liv står lägre än nån annans. Vars namn ofta glöms bort eftersom vi får höra att våra dödsfall, våra folkmord eller misshandel är allt för vanligt..
Jag andas och sjunger ditt väsen, din fullhet, din helhet och din existens till mänskligheten. Jag håller varje kontur i din ande, varenda dimension, i medkänsla, förståelse och omsorg. Trots att era liv blev stulna alldeles för tidigt, ignorerats för mycket för länge så kommer ni överleva, frodas och leva fullt ut bortom det fysiska där era själar är oändliga i oss alla. Ditt hjärta är mitt hjärta. Din hud min hud; ditt liv, mitt liv. Varje dag som jag lever andas jag fortfarande och jag slåss för dig.
“We who believe in freedom cannot rest.”
