(Detta är en text av Beldina som huserar på Kakans blogg hela veckan)
Om du inte har levt under Instagramförbud har du säkert hört talas om uttrycket “Free the nipple”. Det är en hashtag, namnet på en rörelse, och nu titeln på en film som kommer att släppas den här månaden. Filmen föddes som en reaktion på USAs omfattande censur av den kvinnliga bröstvårtan. Den fokuserar på en grupp topless kvinnor som tar till gatorna i New York i protest. Lina Esco, filmskaparen som började ‘Free The Nipple’-rörelsen, förklarar att enligt lag är det helt lagligt för en kvinna eller en man att välja att inte bära en skjorta (eller bh) offentligt.
Men det sjuka är att en kvinna som går barbröstad kommer att dra mer uppmärksamhet än om en man gör samma sak. Om det är juridiskt OK – då är det skäl nog till att få ut dina bröst.
Män hade samma problem, men övervann det. På 1930-talet greps fyra killar för att ha gått topless från New York till Coney Island. Men männen började kämpade tills de hördes, de förändrade inte bara lagar utan socialt medvetande. Och vid 1936 var männens nakna bringor accepterade. Varför är det då så att 80 år senare verkar vi kvinnor inte kunna uppnå samma standard för våra bröst?
Att visa sig topless är en handling av självkonfrontation, men det konfronterar också människans rädsla gentemot fenomenet. DET ÄR BARA EN NIPPEL, det är en enastående liten bröstvårta och vi behöver inte vara så rädda för den. Det är så lätt att säga i vilka sammanhang bröst får synas och inte men nippeln är det första vi ser när vi föds, det till och med ger oss näring. När blev det så illa? När blev det ett brott?
Min senaste video till låten ’Ocean' (regisserad av Saga ’Niceguzz’ Berlin) har blivit väldigt bra mottagen. Men det var inte förrän jag kom hem till Sverige som jag såg den stora diskussionen runt mitt utseende, eller ja, specifikt mina nipples. Jag har en killer body med balanserade kurvor, men folk förväntar sig eller tror att jag ska vara en bitch på grund av min utstrålning, när jag egentligen känner mig som tjuren Ferdinand; att uttrycka mig genom konst är mitt sätt att lukta på blommor. Jag är inte här för att skada någon, inte heller mig själv och ‘Ocean’ gör ett utmärkt jobb med att presentera svart kvinnlig sexualitet på ett smakfullt, personligt och fashionabelt sätt.
Konflikten som uppstår är skillnaden mellan utnyttjandet av kvinnors sexualitet för mäns konsumtionsblick, och en kvinnas kontroll av sin egen sexualitet på sina EGNA villkor. Av någon anledning verkar det vara svårt att greppa konceptet att man kan klä sig för sig själv och inte för alla män.
På grund av kvardröjande stereotyper som finns om svart kvinnlighet och det sätt på vilket det förmodligen går hand i hand med "krass" och "förnedrande" sexualitet, är svarta kvinnor ofta utelämnade att kämpa för rätten att inte ses som sexuella varelser. Förväntningen att våra kroppar i sig är tillgängliga för sexuell konsumtion innebär att vi nekas individualitet att vara frispråkiga i sexuella samtalet om vi skulle välja att vara det. Det innebär också att våra kroppar alltid förväntas vara tillgängliga för vem som helst, eller förutsätts vara promiskuösa, så för mig är att erövra min sexualitet på egna villkor en revolutionär handling.
Att återvinna sin egna sexualitet för en kvinna är ofta en lyx som hon inte har råd med; det kommer alltid att finnas konsekvenser, både personliga och professionella. Kvinnor av färg är konsekvent tvungna att hålla en högre standard när det kommer till offentliga uppvisningar av sexualitet än vita och de har, ännu en gång, en historia av att beslagta svarta kvinnors kroppar. En svart fyllig rumpa har varit modeindustrins skämt i flera år, tills Kim och Khloe Kardashian började boosta sina egna bakre attribut. Men varför anses en svart rumpa bara se elegant ut i vit hud undrar jag då?
Låt mig vara tydlig: detta är inte en diskussion om nakenhet är naturligt eller om det är pornografiskt. Vi är mogna nog att veta att visningen av den mänskliga kroppen har många syften förutom det sexuella. Dessutom, är vi inte alla är födda in i denna värld nakna? Visst är det ingen som ser något pornografiskt i det. Men detta är en dialog om hur vissa bilder, som anses vara en hyllning till svart kvinnlighet, fortfarande tolkas som stötande och exploaterande skönhet i musikvideos, kultur och andra mediaskrifter.
