Jag ligger hemma i min säng och är sjuk, och gråter. Inte små nätta tårar som rullar ner för kinderna, utan hulkar, fulgråter. Det känns ända in i hjärtat. Det är inte för att jag tycker synd om mig själv, utan för att jag kollar på "Hitlåtens historia" på SVT Play, om (I've had) the time of my life, låten som gjorde Dirty Dancing. Ingen film i hela mitt liv har påverkat mig så mycket som Dirty Dancing. En vän till mig säger att hon upplevde kåthet, eller åtrå, första gången hon såg filmen. Hear hear. Jag minns inte första gången jag såg den, men det kan mycket väl ha varit hemma hos min bästis Emma på Bronsåldersvägen på Gunnesbo där vi växte upp. Sen återkom den, om och om igen. Eleanor Bergstein, som skrivit filmen, jag är för evigt tacksam för detta. Hon har blandat in sin egen barndom och säger själv att Johnny är ganska mycket henne själv.
Visst har det funnits andra filmer i mitt liv. Menace to Society, Boys in da Hood, Blood In, Blood Out. Alla de där vi kollade ihjäl oss på under vår uppväxt. De skildrar klasssamhället, våld och hat, absolut också kärlek och det förbjudna, det svåra. Men ingenting rörde mig så mycket som Dirty Dancing. Än idag har jag svårt att sätta fingret på VAD som får mig att fastna så hårt för filmen. Jag har sett den tusen gånger, varje gång såg jag slutet tre gånger extra med Emma, och sista gången gjorde vi dansen, och lyftet. Alltså "gjorde lyftet", vi har aldrig lyckats. Jag tror det är klasskrocken absolut, när den kultiverade övre medelklassen möter den ruffa, självständiga arbetarklassen, som också uppenbarligen är fylld av kultur, men en annan. God smak möter äckligt och sexuellt leverne, det sämre och det som inte hör hemma i finrummet. Mitt intresse för estetiska värden kanske startade just där, när Baby carried a watermelon. (Måste understryka den största slitningen NÅGONSIN mellan mig och min syster. För några år sen säger hon; jag har aldrig fattat grejen med Dirty Dancing... mitt hjärta gick i tusen bitar)
(Det är här allt börjar!!!)
Jag kan inte se Dirty Dancing när som helst. Det tar tid att komma in i rätt stämning, och tid att smälta. Jag kan inte heller se den med vem som helst, speciellt inte sådana som inte uppskattar denna stora filmkonst. Självklart är filmen reducerad till att bara vara en chickflick, och alla vet ju att det som är avsett för kvinnor och tjejer har lägre status, är sämre och mindre intressant. Men det stämmer ju aldrig. DD har ALLT. Kärlek, sex, dans, klasskillnader, rasism, systerskap, regn, abort, mode, vackert foto. Förutom att det inte existerar en enda hbtq-person och nästan alla är vita. Okej, den har inte allt, men när jag var tonåring, då hade den allt.
Kalla mig blödig, men jag kan knappt ens kolla på denna bild när Penny och Baby dansar. För mig var den sortens systerskap väldigt nytt, i tonåren var min verklighet fortfarande att tjejer endast tävlade mot varandra, det fanns ingen sån här relation presenterad någon annanstans. Det är ju inte bara Johnnys Castle och Baby Houseman (SÅ matchande efternamn) vars relationer präglar filmen. Babys föräldrar är närvarande, även Babys pappa och Penny får ju en relation pga aborten. Hatet mot Johnny är i sig en relation med myckt vikt i. Hehe, Babys syster Lisa är ju också en karaktär full med relationer, t ex med den där bratkillen som är så äcklig. Oh good lord. Den här filmen har verkligen krupit in i mitt hjärta och gått och lagt sig. Emellanåt vaknar den upp och skakar om, sen somnar den om.
Idag har jag sett "Hitlåtens Historia" på SVT Play, se den!! Jag låg i feber och slökollade på ett program om Foo Fighters och ba, jaha vad ska jag göra härnäst? Då uppenbarade sig detta. Kunde knappt tro mina ögon!
Här är originaltexten till (I've had) the time of my life:
Om jag har kollat på filmen tusen gånger, ska inte ens tala om hur mycket jag lyssnat på soundtracket. Fick detta i julklapp nån gång på högstadiet tror jag. Även när en skulle spela riktigt kool och bara lyssnade på rap, slank denna goding in med jämna mellanrum, jag kunde inte värja mig mot storheten.
Som en helt normal person har jag även inhandlat denna:
(Om ni kollar på mitt nya program som börjar sändas på SVT i vår, kommer ni se att jag även inkluderat denna i programmet. Dj Gränslös)
Jag kommer nog så småningom att inhandla denna, men just nu känns den FÖR mycket. Hur ska jag kunna ta till mig ett liv om Patrick utifrån han och hans frus berättelser, det gör för ont:
Tre starka omslag också. Hallå ni vet väl att Patricks mamma var värsta dansaren också? Det är ju från henne han lärt sig att dansa, han kunde dansa låååångt innan Dirty Dancing.
Här håller Patsy upp en bild på Patrick, i den första intervjun efter att han gått bort. Fy fan att överleva sitt barn.
Tydligen kom inte Patrick och Jennfier så bra överens bakom kameran, men det gör inget. Här kan du läsa lite om Behind The Scenes, om du vill förstöra ditt rosa skimmer som puffar runt filmen.
Tex detta:
Det finns oändligt mycket information om Dirty Dancing på internet, älskar internet. Det finns detta, om "Movie Mistakes", skvaller om vad som hände efter filmen, ganska göttig och lite ur Patricks självbiografi, 25 saker du inte visste om Patrick och Jennifer, ja, listan är lång och smaskig, speciellt eftersom Patrick inte längre lever.
Här har ni något att bita i:
Här är en fransk dokumentär om Dirty Dancing, men alla intervjuer är på engelska.
Till slut måste jag tyvärr nämna detta: se inte den. Jag blev så jävla glad när jag hörde talas om en "tvåa" but little did I know. Ingen Patrick och ingen Jennifer.
Det har ju även snackats om en remake ganska länge, orden blöder i mina öron. Här bekräftas det att filmen blir försenad. Den här ångesten ska vi inte ens tala om, Ryan Gosling som Johnny, nä vet ni vad!
Vi får se vad framtiden utvisar. Så länge stannar jag kvar i dåtiden och särjer över Patricks död, och omsluter mig med känslorna från min barndom och min samtid. Jag älskar Dirty Dancing <3
Här, för att avsluta allt väldigt sexigt, kommer en bortklippt sexig scen (blir generad av det där juckandet):
