Ja halloj. Jag och Julia Frändfors aka boss på Vita Baren på Spyan lovade er en träningsblogg. Alltså inte en blogg om hur mycket jag tar i triceps eller bröst eller hur länge jag sprang på löpbandet. För det första finns sådana bloggar, och jag är ganska ointresserad av att skriva om sånt, kan inget heller riktigt. Jag tycker också att när vi pratar om träning måste tala om all jävla skit som ligger bakom och som kommer till, speciellt när det handlar om kvinnor och våra kroppar. Frändfors och jag gick till Friskis i Hornstull och körde lite workout, efteråt satte vi oss ner och stretchade, samt hade oss ett litet snack om våra funderingar kring det här med att träna och bli svettig.

K- Jag har en automatisk panik till träning, att det ingår i min könsroll att jag måste va fräsch, härlig, smal och sund. Jag måste ta hand om min kropp, jag som är tjock. Jag måste verkligen ta hand om min kropp. Och jag har blivit väldigt; jag vill inte, fan skit i det samhället, jag får väl göra vad jag vill med min kropp, jag får panik inför att träna. Hur känner du?

J- Samma här. Jag har inte panik inför att jag inte kan prestera, jag kan springa. Men min panik är att folk kommer titta på mig på gymmet, att alla kommer tycka att jag är klumpig, att alla e så jävla fit och ba; men gud är detta första gången du tränar, har du börjat träna NU?

K- Är det första gången du är på gym då?

J- Ja men typ, andra eller tredje. Jag har ju rört på mig innan, men med dans och ridning, men det räknas ju inte.

K-Jo.

J-inte riktigt. Det är mer status att gå på gym.

K-Vad va det för dans?

J- Jazz! (båda skrattar till)

K- Jag gick också på dans när jag var liten, tills en tjej som jag dansade med skrek i duschen, "Asså Karin du e så jävla tjock". Då slutade jag. (Julia skriker till)

J- Det har jag lika mkt panik över, att stå i duschrum med 50 personer. Jag hatade det när jag var liten, jag skolkade alltid från gympan. Hatade prestationerna i att springa 60 meter och sånt. Jag kom alltid sist.

K- Jag kom också alltid sist, men hade inga problem med duschen.

J- Men du är ju nakenperson.

k- Ja det är jag men jag spelade ju handboll i 13 år och då fanns det liksom inga alternativ.

K- Mina ätstörningar eller vad en kallar det för har ju aldrig varit anorektiska, dom har mer varit att jag hetsätit och tröstätit. Och när jag började med min lchf-”diet” var jag rädd för att det skulle fucka upp mig, men det har bara blivit bättre. Jag måste äta ordentligt och ofta och mycket. Det är sund och den dieten förutsätter att en äter. Jag gör ju inte det för att gå ner i vikt, även om jag nu gör det och det är skönt på några sätt, men mest gör jag det för att det funkar bäst för min adhd. När en tar bort kolhydrater (som blir till socker) lugnar det min hjärna. Eller det hetsar inte min hjärna som mitt tidigare kolhydrat och sockerintag gjorde. Det är liksom ingen bra kombination.

K- Har du haft ätstörningar?

J- Ja lätt, många olika yttringar. Jag har aldrig haft ätstörningar där jag tränar och springer och bränner kalorier. När jag bodde i USA räknade jag kalorier, jag åt så lite som möjligt.

K- När du bodde på den där ranchen?

J- Ja. Då jobbade jag så mycket med kroppen också.

K- Var detta ngt du uppmuntrades till av någon i din närhet?

J- Ja, hon jag jobbade för, hennes dotter hade störd bulimi. Hon tuggade på en chokladbit och spottade ut den. Hon gjorde så med all mat. Hon brukade köpa tårta, så åt vi den ihop och efter det sa hon; nu ska vi kräkas upp det!

K- Gjorde du det också då?

J- Ja det har jag gjort. Men inte på den nivån att jag behövde söka hjälp, utan mer, ok då gör jag väl också det.

K- Men hur många tänker egentligen att dom måste söka hjälp?

J-Jag tänker att ätstörningar är som andra beroendesjukdomar, som tex alkoholism i den bemärkelsen att en hela tiden tänjer på gränserna och normaliserar ett beteende, och sen gör människor i ens närhet likadan. Speciellt med ätstörningar som är vår tids folksjukdom, men eftersom den mest drabbar kvinnor får den inte uppmärksamhet eller tas på allvar. Det är så vanligt att kvinnor är förslavade under den sjukdomen och blir pacificerade. Tänk på allt vi hade kunnat göra om vi inte skulle tänka på vad vi åt hela tiden, och den ångesten det ofta innebär att kontrollera det.

K- Hur tänker du på sambandet mellan träning och tänka på vad en äter?

J- Jag tror att om en nån gång har haft en ätstörning så kommer du alltid ha kvar någon slags ätstörning, eller en fuckad relation till mat. Och det får en tänka på när en tränar. Att en inte tränar för att bli smal, som en annan sorts störning, som ortorexi (personer som är fixerade vid en ”hälsosam livsstil”, tex av att träna mycket eller äta nyttigt, min anm). Det är ju en störning som är väldigt utbredd just nu, men som folk inte ifrågasätter, utan att det bara är status att träna mycket. Att det bara ses som att en tar hand om sig själv.

K- 2012 kändes verkligen som ett chockträningsår. Många i min närhet började springa och skaffa snygga och dyra träningskläder, personer som en kanske inte förväntade sig göra träningen till en sån grej. Mona Masri skrev ju en fantastisk artikel om träning och klass i Sydsvenskan (läs den HÄR) som ja tyckte satte fokus på rätt saker. Om mat och mathållning har med klass att göra, så har ju träning också det i allra högsta grad. Jag tränar ju för att jag måste vara stark. Som keramiker sitter jag ofta väldigt oergonomiskt och bär tungt, eller sitter och gör samma monotona rörelse i flera timmar. Jag vill också va stark i vardagen. Nu känner jag ett väldigt självförtroende för att jag har börjat träna, jag längtar liksom till gymmet. Jag har ju spelat handboll i goda 13 år och efter jag slutade med det har jag svårt att hitta ett normalt förhållningssätt till träning och min kropp. Innan gick jag till träningen några gånger i veckan, plus match, allt gick av bara farten. Sen stod jag där utan några andra referenser och tränade ingenting alls. Jag tyckte också att jag kunde unna mig själv att inte träna eftersom jag spenderat varje vecka sen jag var 7 år gammal med att träna och träna, föra träningsdagbok, styrketräna varannan dag och leva med handboll. Sen ba; inget. Jag tycker det har varit svårt att hitta en bra balans mellan träning, min hjärna och ett förhållningssätt till att äta ordentligt. Men nu verkar det gå.

Julia och jag efter ett häääärlig pass!