En vecka har gått sedan Way Out West 2013 invigdes. Vi ska inte bli sentimentala över favoritspelningar, dagsfesterna på Hotell Nöjesguiden eller alla dessa vegetariska wraps. Istället har vi samlat alla våra skribenters recensioner av helgens konserter. (De är med illuminati nu.)

Konsertrecensioner Way Out West 2013

Tame Impala - Sara-Märta Höglund 

Mykki Blanco - Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

Gött Mos - Sanna Samuelsson 

Entusiastisk Kaah tillbaka i strålkastarljuset - Patrik Forshage

Crystal Fighters - Pelle Tamleht

Mattias Alkbergs begravning - Victor Schultz

En musikanalfabet på festival - Nanna Johansson

The Stone Roses: Made of Stone - Sara-Märta Höglund 

Håkan - Sara-Märta Höglund

Lorentz & Sakarias - Sanna Samuelsson

Haim - Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Grimes - Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Miguel - Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Mount Kimbie - Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Gnucci - Vendela Lundberg

Angel Haze - Sanna Berg (Pussy Made of Gold)

Local Natives - Patrik Forshage

Giorgio Moroder - Björn Werner

Iris Dement, Cat Power, Kendrick Lamar & Alicia Keys - NIcholas Ringskog Ferrada-Noli

Festivalens mest fotade person - Patrik Sjöberg

Hej Patrik! Hur bedömer man vem som gör bra musik? Är det den som gör flera helt ok album eller den som gör ett jättebra album?

– Det är fan den som gör det bästa albumet, en gång.

Johan Lindeberg, designer och legendarisk sommarpratare 

Vad är ditt bästa festivalmode?

– Inget festivalmode alls. Det är det fulaste jag vet, "Woodstock" och fransar. Att inte bry sig är det yttersta tecken på dekadens.

Elsa Billgren, modebloggare, programledare och proffsminglare.

Vad är det bästa med vipen?

– Att hänga med sina vänner, dricka drinkar och att toaletterna är så fräscha.

Leif Pagrotsky, noted Way Out West-besökare.

Almedalen eller Way Out West?

– Way Out West. Här i vipen finns lediga toaletter också.

Stark summerande bild.

Ryggmärgsreflexen är given: det här är pinsamt och dåligt. Giorgio Moroder är legendarisk discoproducent, inte DJ. Ändå står han där nu på den temporära "Daytime Session"-scenen, under fredagens Way Out West, med en personlig assistent  till hjälp för att byta låtar. De sponsade Dr Dre-lurarna är på. Dessutom är han typ 30 år past his prime, om han någonsin var en discokung är den tiden helt förbi. Den där glidiga mustaschmannen med stora solbrillor på klassiska skivan "From Here to Eternity" är long gone. Tidens tand har förvandlat honom till en ytterst älskvärd liten farbror med grått hår och en fånig prickig skjorta.  

Där står han alltså, och spelar inte ens sina låtar själv. Visst, han har en midi-controller med en hi-hat och en rymdskeppssample som han trycker på i princip hela tiden. Men utöver det gör han liksom ingenting mer än att stå och se glad ut, snacka lite i en mikrofon och sjunga med i sina låtar ibland. Scenen är bäddad för total katstrof. Framför honom står 500 supertaggade kreddhipsters och halva Sveriges yngre DJ-elit. Pinsamheten borde vara ett faktum. Men istället utbryter total danshysteri. Allt han gjort är så ultimat dansant och är det fortfarande efter trettio år. Hur gammal Moroder än är kommer hans musik alltid vara tidlös. Chase. I Feel Love. Ja fan, till och med Never Ending Story. Vi dansar och sjunger med till allt.

Och ärligt talat. Vad spelar det "autentiska" för roll längre? Halva festivalen består ju av namn som man går på för att de "ska ha setts" snarare än för att de är bäst på det de gör precis just nu. Och på samma festival utmanar The Knife gränsen för vad ett banduppträdande egentligen är. Om Karin Dreijer inte behöver sjunga, varför ska Giorgio spela skivor? 

Ok, det hade varit ännu grymmare om det var en teknisk kunnig DJ-guru som stod där uppe. Men på alla sätt är det ett bra val att han inte sköter den biten. Risken att han skulle bli en dansmusikens Rodriguez är total - en deppig blek kopia av vad det nu var han en gång var, om han nu någonsin var bra live. Kraften i Moroders enorma låtskatt framförs nu istället klanderfritt och hans avväpnande mesiga knapptryckande uppenbarelse gör att allt bara blir en kärleksfull hyllning till dansmusikens största pionjär. Skitsamma att han inte gör nått! Det är ju Georgio! Jag och resten av dansgolvet kapitulerar totalt. Solen speglad i discokulans ljus lyser på oss alla.

/ Björn Werner

Angel Haze går på Linnéscenen på den lite rötna tiden kl 15 och inleder med hiten Werkin Girls. Hon rör sig bekvämt över scenen och ser liksom sådär coolt obrydd ut som bara en hyllad rapstjärna kan. Angel Haze, 22-åringen från New York som nått en status som en av de mest hoppingivande nya rapparna, visar direkt att hon verkligen är en rappare av rang. Hon spottar fram vers efter vers med enorm säkerhet, klättrar upp på högtalarna och ser galet självsäker ut. Nya låten No Bueno får ett varmt mottagande och jag blir glad hela vägen in i hjärtat. När jag upptäckte Angel Haze för några år sedan var hon en tonåring som la upp Youtube-videor där hon varvade dikter med rapverser över kända beats. Nu står hon på Linné och får tonårstjejer runt mig att skrika som galningar.

När hon går ner till publiken och sicksackar fram mellan säkerhetsvakter och fotografer lyckas hon både rappa extremt tight och high fivea hela första raden. Tjejen bredvid mig skriker "JAG TOG PÅ HENNE" och jag ler som en galning.

Mitt i konserten håller Haze ett kort inspirationstal om att man kan nå vart man vill och bli vad man vill bara man kämpar. Hela hennes egen bakgrund är en enda inspirationshistoria, och hennes ödmjukhet inför den egna framgången gör att hon verkligen känns inspirerande..

30 minuter in i konserten har hon inte ens blivit andfådd, trots att hon rappar vers efter vers i kulsprutefart.

Hon avslutar med New York, och går åter ut i publiken. "I run New York" rappar hon, och jag känner bara att det fan är hög tid att Haze tar över hela världen.

/Pussy made of gold

Gnucci är en Sveriges bästa live-akter - topp 5 in fact, och då får du gärna räkna med Håkan och co - punkt. När hon kom ut på scenen igår, iförd antingen ett plastliknande lädernummer eller tvärtom, matchad med vit silvertejp, var hon en enda sak: hon var så jävla omedelbar. DIREKT köper publiken hennes introsnack om att bh:n gick sönder, direkt ville vi dansa. 

Det är märkligt att en artist som är så mångfacetterad (hennes rap ligger direkt i Angel Haze och Mykki Blancos game, med andra ord joinar hon line-upens mest intressanta akter), så hyllad och som dödar så fullkomligt live, är fortfarande något av en doldis. Hon är uppbackad av några av landets bästa producenter, har övergrymma Bella Boo vid sin sida, och ändå, ändå är det främst de hängivna klubbbesökarna alternativt P3-lyssnarna som tillhör hennes fanskara. Medan Major Lazer med frontman Diplo stoltserar på instagram med antalet dansande (läs: twerkande) fans, så är det en direkt självklarhet i Gnuccis fall - vi vet att alla kommer get low, i alla fall på sitt sätt. Det går bara inte att stå med armarna i kors, hur mycket image man än vill utstråla. Det Gnucci tillför Way Out West är direkt glädje och melodiös slakt. 

Direkt innan hon drar igång andra låten ber hon alla att dra igång sina "Jugge-axlar". Det är en underhållande syn att se, för de som inte kan skaka på axlarna försöker verkligen. 

När hon premiärspelar nya låten Finders keepers, producerad av 360 Donna-mästaren Cristian Dinamarca, blir det om än mer uppenbart att det är en klubbspelnings absoluta monark vi har att göra med. Jag för min del hade gärna dansat till enbart Gnucci för resten av min WOW-vistelse. Och när hon senare utlovar en video till den bastunga, nya låten, som ska vara fylld av hästtjejer, då kapitutlerar jag totalt. 

Gnucci är inte bara bland det bästa du kan se live, hon har en analys och även om hennes klubb-bangers ger en direkt access till hjärtat och kroppen, så blir det så otroligt mycket finare att hon står för en och annan bra sak också. Och, svettigare spelning kommer jag inte råka på under den här helgen, Gnucci brings the Way Out Wet. 

Jag vill ge Gnucci mer än P3, jag vill ge henne värlsherravälde. 

/Vendela Lundberg

Jag blev riktigt sur på Electric Wire Hustle. De skulle börja spela kl 00:00 och en timme senare skulle Mount Kimbie gå på scen, på RBMA @ Clarion Post, en av klubbarna på Stay Out West. De gick på scen tjugo i ett och gick inte av scen förrän kvart i två - trots att INGEN ville höra detta nyzeeländska funkband. De var inte helt kassa, men de borde veta sin plats. Mot slutet applåderade folk knappt efter låtarna. Och ändå sa de "do we have time for one more?" när de spelat sin sista låt, en märklig körfinal där 20 olika Stay Out West-artister av den mindre skalan samlades på scen för att skråla med i refrängen. Mitt sällskap drog innan Mount Kimbie hade gått på scen, för att hinna med sin sista buss hem. 

Nåväl. Jag stannade kvar och jag ångrade inte det en sekund. Mount Kimbie var nämligen helt UNDERBARA. Dessa två engelsmän och deras musik som inte är dubstep, som inte ens är ren klubbmusik, men som vi alla dansade som galna till, har verkligen nått in i mitt hjärta. Deras första skiva "Crooks and lovers" var imponerande och påminde om tidiga, instrumentala James Blake (de inledde konserten med den skivans höjdpunkt "Carbonated") men det är med årets uppföljare "Fault Spring Cold Less Youth" som de verkligen stigit upp till toppskiktet av samtidens artister. Det är en av årets allra bästa skivor om du frågar mig.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag dansade som i trans. Rytmerna, syntljuden, de mystiska klagande ackorden, den darrande elgitarren, den mumlande sången - allt var så himla bra. Att se Mount Kimbie live är som att sugas in i ett svart hål och älska varje sekund av det. Efteråt var jag svettig, tyst och väldigt nöjd. Årets hittills bästa konsert på Way Out West.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

"I don’t want to have to compromise my morals in order to make a living
I dont want my words to be taken out of context
I don't want to be infantilized because i refuse to be sexualized
I don't want to be molested at shows or on the street by people who perceive me as an object that exists for their personal satisfaction"

Grimes skrev i våras ett argt öppet brev på sin tumblr där hon gick till attack mot den sexism som omger henne och alla kvinnor, i synnerhet kvinnor i offentligheten. En av många anledningar till att älska henne. På Way Out West gjorde hon en toppkonsert. Flankerade av två coola dansare sprang hon fram och tillbaka mellan scenkanten och sina syntar och sjöng sina underbara förvridna moderna poplåtar. Grimes motbevisar alla trötta gamlingar som tror att elektronisk pop handlar om att trycka på play och sedan sjunga över en färdig bakgrund. Hon skapar i stunden, tweakar alla ljud på sina syntar, ingenting är någonsin klart, allt är öppet för diskussion. Det är pop som inte är instrumental men som är bortom texter, eftersom Grimes sång är så full av effekter och ekon att det inte går att urskilja orden. Hon är så fruktansvärt musikaliskt begåvad och så fruktansvärt cool, det går inte att inte älska henne. Och nog älskade publiken henne på Way Out West. Beatsen pumpade euforiskt, alla dansade. Grimes låtar låter ofta . Det var härligt att få uppleva på hög volym utomhus.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli