Jag har haft rätt många förhållanden. Betydigt fler än flings. Jag blir kär och blir ihop, eller så blir jag kär och blir dumpad. Gör inte dejtingprylen så mycket, det är liksom antingen eller. Allafall. Det dessa förhållanden haft gemensamt är att när slutet kom, så hade sexlivet varit crap en längre tid. Min erfarenhet har varit att när sexet trubblar, well, då är det snart slut. Jag tror på kärleksförhållanden som fortsätter beyond, det gör jag. Jag tror det kan bli något annat, fortfarande kärlek och jag tror fan de paren som lever livet ut på det viset har det himla fröjdefullt och kamratligt osv. Jag tror att de parrelationer byggda MER på allt det där andra, och mindre på sex och passion, det är de som håller. Det är dom jävlarna som läser DN på söndagarna och förnöjt byter kulturen mot Sthlmsdelen med invand charm och mullig mysig jargong över ett glas färskpressad jävla organisk apelsinjuice (har jag berättat att det är en av mina perfektionsbilder vad gäller ett förhållande? Hur man läser morgontidning ihop? Det orkar jag inte ens gå in på). Men oftast går ju inte dessa hand i hand, de dalande sexlustarna. Ba "nää, nu slutar vi va?". Nää. Så klart inte. Det är ju en som slutar vilja ligga medans den andra ba "?".
Jag har oftast varit den som inte velat, och det är fullkomligt vidrigt. Skulden, pressen, den talande tystnaden i sovrummet och all over the place. Att äntligen göra det en kväll och tänka "phew, nu kan jag vara ångestfri i åtminstone en vecka till". Det är så jävla knäckande. De flesta av dessa gånger har jag dessutom liksom velat fortsätta vara ihop? Men jag har även varit på den andra sidan, om än bara några få gånger. Det här ska inte bli ett långt inlägg. Men just i dag har jag funderat rätt mycket på detta: i de förhållanden där JAG inte velat ligga har hjärnan kretsat kring "åh nej, han kommer lämna mej, han kommer ligga med någon annan nu när jag inte gör det, han kommer tycka det är nåt fel på mej". Typ, mer eller mindre, olika i de olika typerna av relationer de var. Men det var SKULD. Åh, så mycket skuld! Och rädsla för att bli lämnad pga detta. Jaa, och så i de där fallen där det var snubben som inte ville, ja, då som ett brev på skit-posten, så kretsade hjärnan kring: gud han har slutat tända på mej, han kommer lämna mej, jag är ful. Han blev än mer åtråvärd i mina ögon. Ja, och så klart, skulden för detta o-liggande hamnade återigen HOS MEJ.
Jag har funderat mycket på varför jag själv inte tänker som jag tänker att den andra ska tänka. Varför jag inte tror att den andra känner som jag gör i ombytt situation.
Hur jag än gör faller skulden alltid på mej i mina egna ögon. Kan ju inte vara så bra. Och jag fattar ju vad det beror på, hela jag är ju ett stort jävla klassiskt exempel på att vilja ha det ogreppbara, inte för att det är så himla bra egentligen, utan mest för att det är just ogreppbart. Jag fattar. Men det är FAN så irri att det här är / var den jävla slutklämmen alltid. Skulden, otillräckligheten.
Aja. Nu ska jag äta M&M och ta en cigg och kolla "Justified". Hej!
PS. Som vanligt skrev jag bara, utan genomläs, och tryckte på "Publish". Det är så jag jobbar. Om det verkar o-genomtänkt osv. TANKEN ÄR INTE KLAR, DEN SLOG MEJ I DAG OK.
