Jag träffade någon i helgen. En som en gång för en miljard år sedan betydde allt. Det var längesen vi sågs - hur kan månader, år, som emellanåt känts som livstider, hur kan de ha passerat så fort - jag känner honom inte längre. Jag vet nästan inget om hans liv nu, ingen talar längre om honom med mej. Det är den mest bitterljuva känslan. Att oftare än man vill erkänna, ens för sej själv, tänka på en person, som en gång visste allt om en, och själv kunde man instinktivt allt som var han, varje muskel och ben i hans kropp, varje skiftning i hans röst och alla hans tio miljoner olika leenden. Och sen den där känslan av att man inte längre känner den. All den där tiden man delade, lade ner på den personen. För att man inte kunde göra något annat, det handlade aldrig om ett val, det var en knockout. Först fanns han inte - sen gjorde han det. Ett före och ett efter. Och så går tiden och man blev bara passager i varandras liv. Han blev någon man brukade förknippas med, men inte längre. Ett urtvättat "oss" - bokstäverna har bleknat och syns knappt längre. Jag har undvikit honom så länge nu. Jag har levt med tanken på vårt främlingskap, lärt mej acceptera det. "Det är okej". Men jag har inte velat söka mej till hans närhet, har inte velat stå öga mot öga, få det bekräftat. Kastat i ansiktet. Det har varit nog att veta, och det har varit… okej.
Och that's life eller hur? Man gör intrång, släpps in, tränger in, gör entré i varandras liv - vissa stannar kvar för alltid, andra bara gästspelar, det är ju så det ser ut. Vissa fasar man ut själv, vissa slår sej fria med knytnävar, andra bleknar utan att man inte ens tänker på det, det bara händer. En del skär bort sej själva med bandsåg och det är blod överallt, utanpå och inuti. Man förvarar dem på olika inre ställen efteråt, vissa tar man fram då och då, minnena av dem - betraktar och vrider på de mentala bilderna som om man höll något oerhört värdefullt och unikt i sina händer. Andra förvisas till mörka hål, psykiska ryggsäckar med kilotunga järnlock, man stänger och öppnar aldrig. Andra bara… bleknar.
Alla dessa gästspel.
Och så var han ingen främling. Han var exakt samma.
