Först av allt vill jag bara säga att jag rasar som en jävla kvällstidnings-etta pga detta:

http://nojesguiden.se/blogg/amat-levin/om-man-vill-spranga-varlden-nu-ar-det-okej-med-mig

Alltså det där citatet. Jag fick läsa det tre gånger. För att det skulle sjunka in. VIDDEN AV ELÄNDET.

Fan. Hade tänkt blogga om Paris, men nu måste jag ta en dusch pga känner mej nedsmutsad. Hej.

Jag har tänkt mycket på sista tiden. *shocker* Nej, men jag har tänkt mer än vanligt på mej och Kalles uppbrott. Hur det påverkade Hanna. Hur jag kom fram till beslutet. Vad som gick fel oss emellan, vad som ledde till att kärleken tog slut. Vad hos mej som förändrats sedan då, vad som är exakt samma inuti, hur gör jag för att inte upprepa misstag, hur upprätthåller jag en rak kommunikation - hur behåller man ärligheten gentemot sig själv. Hur gör man för att inte låta kärlek och nyfikenhet och respekt och lekfullhet dö ut - den var ju där nyss. Massa sådant. Att för en gångs skull försöka lära mej av mina misstag, inte upprepa dem gång på gång på gång.

Oftast gör det mej inte sorgsen att tänka på mej och Kalle och Hanna. När vi var en familj. Det är så längesen nu, det var ett så himla rätt beslut, jag vet att ingen av oss skulle vilja ändra på våra "nu" - vi är lyckligare idag än vad vi var då. Men ibland, ibland, frossar jag i misslyckandet. För på ett sätt så ser jag nog det fortfarande som ett sådant, även fast jag vet allt det där jag nyss skrev. UPPBROTT. En seger, en förlust, ett barns tillvaro tillfälligt i kras. Men vi var alla värda mer än det som var. Inget bra hade kunnat komma ur det vi hade blivit.

Jag hittade den här bilden nyss, jag letade efter något annat - och så kom den här fram istället. Den sista bilden som togs av mej på min familj innan den upplöstes. Hanna i fokus, Kalle (redan) halvt ur bild. Och jag blev så sorgsen. Och ändå glad. För det jag har nu. För det vi var och vad som återstår. En fantastisk vän, världens finaste barn.

Igår efter att jag läst godnattbok för Hanna och vi släckt lampan, så var hon tyst ett par minuter och jag trodde att hon börjat slumra. Så säger hon plötsligt "jag önskar jag hade Jennys* ansikte, alltså jag skulle fortfarande vilja vara jag, Hanna, men jag skulle vilja byta ut vissa delar". Jag svarade "men älskade knasobert, varför skulle du vilja göra det?" och hon sa "jag gillar mej själv, vill vara mej, jag skulle bara vilja känna mej fin ibland".

Och då brast hjärtat. Jag vet att det liksom hör livet till, den där känslan. Att vilja vara något annat, ha något annat. Byta ut ett attribut, en känsla, en egenskap. Alla känner så ibland oavsett ålder. JAG VET DET. Men att höra henne säga det. Högt. Till mej. Med det där allvarliga, sakliga tonläget, hennes ansikte tätt tätt intill och hennes kladdiga hand på min kind. Ingen är perfekt, men hon är PERFEKT, fattar ni? I mina ögon. Det finaste jag vet, sett, känt. Mitt lilla älskade pyre. It's too soon.

BLEV SÅ JÄVLA LEDSEN.

Men that's life. Livets hårda skola sedan dag ett. Och en minut senare babblade hon om en scen i "Madagascar 3".

*Jenny heter egentligen något annat.

Wihoo! Nu kan jag då äntligen berätta - "äntligen" - att jag är med i en podcast som ska bo på Aftonbladet! Den heter "Bokmärkt", fyndigt va? Det var ej jag som kom på det, jag lobbade för det rätt trista "Boklådan"...  *blev ej det*  Det är alltså en poddobert där jag, Tara Moshizi och Kristofer Ahlström har en bokcirkel i podformat. Varje avsnitt har vi läst en aktuell bok och programmet går ut på vår diskussion kring den - och allt som den framkallar inuti. Tanken är också att vi i slutet av varje avsnitt ska säga vilket alster som ska dissekeras kommande vecka - och så hoppas vi på massa feedback från andra som läser den samtidigt/redan läst.

Det är alltså det första rykande avsnittet av "Bokmärkt" som kom idag - PREMIÄREN - och om någon läst mer än sju meningar på Popmorsa så vet den personen att jag inte är så himla bekväm med sånt här. Alls. Min egen röst och så. Orden som kommer ur den. Min instinkt nu är att gräva en grop, hoppa ner i den och skyffla ihop den lite håglöst ovanför knoppen min. Men! Vi hade jättekul när vi spelade in och det hörs - den är faktiskt himla rolig, smart och underhållande. Tanken är inte att vi ska konkurrera med de lite tyngre kultursidorna, detta ska vara lättsamt och "för alla". Jag tycker vi prickar in den känslan rätt bra.

Blir ypperligt det här. Första podden har Caitlin Morans "How to be a woman" som ämne. Kom ut i pocket nyligen. LYSSNA HÄR.

Det visade sig vara mycket enklare att flyga om man drog i sej en flaska rödtjut innan! Hej vad det gick - swisch så var jag hemma. Älskade Paris, varenda sekund, ville INTE åka hem, men det hela lindrades av att en möttes av denna vid lunchtid idag:

Hon är sjuk och hemma från dagis. "Sjuk". Aldrig sett mer pepp unge. <3

Så kär i den här lilla låten. Blir så där upprymd och sprängig i bröstet, som jag alltid blev förr, men så mycket mer sällan nu.

Och den kom i en tid, en tid som är nu, då jag är så jäkla hitte på-glad, lycklig och tillfreds. Och nångång kanske jag skriver något rosa eller svulstigt eller storslaget om hur jag och A hittade tillbaka till varann, men jag vill spara de orden och känslorna, de är bara mina, våra. Så nu sa jag det bara. Att det är jag och A igen. Vägen hit tog åratal, ett helt liv. Och jag skulle vilja uppfinna ett nytt ord för vad vi är nu, för vi är ingenting som då. 

Jag är med i en podcast. Den är inte lanserad ännu, och jag är så dålig på att veta när saker är officiella och inte, så jag vågar inte säga så många detaljer. Men jag ska prata om böcker, tänk som en bokcirkel, på en stor sajt nära dej. Lansering fredag! Jag är rätt nervös inför mottagandet, i vanlig ordning gillar jag inte riktigt min röst och är orolig över saker som kommer ut ur den, men på det stora hela så tror jag att den blir rätt bra! Vi har bra kemi, vi som talar. Tänker att den kan vara intressant även för de som kanske inte är jätteintresserade av litteratur.

Fan ändå. Jag är så JÄVLA dålig på analys. Liksom att se the big picture, vad betyder det här in the big scheme of things? Har svårt för "överblick", är mer en punktdetaljsperson. Tänker att det kanske beror på att när man ska börja tala helhet, så blir det plötsligt generellt, man ska dra in samhälle och politik och andra människor... ja men liksom att man utgår från allmänheten och inte enkom min egen känsla. Jag är så himla skraj för att publikt dra alla över en kant? Äsch, jag vet inte. Jag är nog mest rädd att säga något som jag sen eventuellt måste stå till svars för. Mina egna känslor eller upplevelser kan liksom ingen ifrågasätta, eller de kan, men det är MINA ERFARENHETER. Mitt hjärta, min smärta, min humor, min vinkel. Det har jag inga problem med.

Men! Sak jag jobbat på sedan terapin startade i höstas är iallafall detta lilla enkla: börja meningar med "jag tycker" eller möjligtvis "jag tänker att" snarare än att med darrig röst klämma ur mej meningar som inleds med "kan det inte vara så här att många eventuellt tycker". JAG MÅSTE SLUTA VARA SÅ JÄVLANS MESIG. Sen om några år kanske jag utan problem ba "så här är det, va". Men dit är det långt kvar.

Mesig var jag ej i lördags! Då sjöng jag och Rebeckomberga Metallicas "One" så det mörschade i öronen på alla i hela Vasastan på K Karaoke. Här är jag, Rebecka och Parisa.