Devil's Due – när lillan kom till jorden

Elias Björkman 00:14 19 Apr 2014


Det ska vara en djävul till bebis i år. Tidigare i år hade skräckfilmen ”Devil’s Due” premiär i USA, och om en månad har miniserien ”Rosemary's Baby”, med Zoe Saldana i Mia Farrows berömda titelroll, premiär på NBC. Men ingen av dessa lyckas förmodligen skildra skräcken i att gå upp och jobba efter att ha sovit två oroliga timmar efter en hel natts barnagråt (BOOM!).

”Devil’s Due” skildra det störiga paret Zach och Samantha som efter deras bröllopsresa till Dominikanska republiken blir gravida, trots att Samantha går på p-piller. Graviditeten blir snart ett rent helvete för Samantha som vet att det är något fel på barnet hon bär, utan att läkare eller partner riktigt tar henne på allvar.

Det finns många lovande komponenter i ”Devil’s Due” som med rätt handlag hade kunnat resultera i en fint obehaglig och intim skräckfilm. I stället är ”Devil’s Due” en extremt rakt berättad rysare med förvånansvärt lite skräck. Redan efter de första tio minuterna vet vi exakt vad som ska hända, varför det kommer att hända och hur filmen kommer att sluta. Filmskaparna har beklämmande lågt förtroende för sin publik och skriver den mer än gärna på näsan. Dessutom är ”Devil’s Due” helt fotad genom ”autentiska” filmkällor: Zach som spelar in hemvideos till sitt kommande barn, Zach som köpt sig en ”äventyrskamera" att fästa på skjortan och genom övervakningskameror. Någonstans har filmens fotograf sagt att man inte villa göra ännu en found-footage-film utan hellre skildra skeendet i nutid men genom existerande filmkällor. Resultat är minst sagt krystat.

Stackars FNL-stjärnan Zach Gilford verkar ha hopplöst svårt att sin filmkarriär flytande (men vi ser honom i och för sig redan i sommar i ”The Purge: Anarchy”). Men har man bara två ansiktsuttryck – förtvivlad utan hopp eller dumdristigt, men väldigt charmigt, leende – har man nog oddsen emot sig.

Absolut tråkigast är att det finns en kärna i ”Devil’s Due” som hade kunnat bli till en riktigt fin gravidnojande skräckis. Jag gillar till exempel de nedtonade och de för att vara en amerikansk skräckfilm väldigt få blodiga och beräknade skrämselscenera. För ”Devil’s Due” är i mångt och mycket en relativt dämpad rysare som i mer kompetenta regissörshänder hade kunnat bli riktigt obehagliga 90 minuter. I stället blir det mer småputtrigt tillrättalagt och enfaldigt än skrämmande. Synd på så rar djävulsavkomma.

Fler blogginlägg från Elias Björkman