My Little Rick Owens Pony

I samarbete med Luisa Via Roma har ett antal stora modehus designat varsin My Little Pony- som nu auktioneras ut på eBay till förmån för Rädda Barnen och deras pågående arbete med de barn som utsatts i samband med jordbävningen i Nepal.

Jag tycker alltid att det känns lite skevt (blir ofta lite lätt illamåeende) när barnkläder eller leksaker kostar mer än gemene hens månadshyra- ett barn är knappast i behov av en My Little Goth Pony för 10 lax för att ha kul. Det är en sån obehaglig del av konsumtionssamhället.

Men, denna leksaks syfte är att kosta mycket- för att kunna ge mycket till de som verkligen behöver hjälp, så då är det väl toppen att kunna utnyttja rika ytliga föräldrar?

I och med detta uppstår dock någon slags förlängning av den där konsumtionsbaserade skevheten- ett barn leker med en My Little Versace Pony, samtidigt som att ett annat barn precis blivit av med sitt hem. Det säger en hel del om hur världen ser ut.

My Little Fendi Pony

My Little Versace Pony

My Little Roberto Cavalli Pony

My Little Emilio Pucci Pony

My Little Balmain Pony

My Little Kenzo Pony

My Little Marni Pony

My Little Missoni Pony

Gucci AW15

Versace AW15

Herrmode är generellt så fruktansvärt tråkigt och oinspirerande, det utvecklas verkligen så väldigt långsamt. Samma visa varje visning. Varenda herrkollektion består av tre tradiga delar: underdel, överdel och ytterplagg som inte verkar sträva efter att bryta några slags normer.

Att män skulle bära (eller bär) "kvinnokläder" är ju ett obotligt känsligt ämne, det är lite som om världen skulle rasera om dess män avmaskuliniserades- med hjälp av kvinnokläder. 

Men trots den snigelfart herrmodeutvecklingen rör sig i så vill jag ändå ta av mig hatten för Versace & Gucci som försöker att jobba sig lite närmre ett slags könsneutralt mode med hjälp av de blusar och minikjolar/miniklänningar (vilket är typiska plagg som associeras med stereotypt kvinnligt mode) deras AW15 herrkollektioner innehöll.

Ps. jag hoppas innerligt att basker inte kommer att bli på modet- då raserar min värld.

Versace SS15

För exakt tio år sedan kunde en se ingen mindre än Madonna i en sjukt tilltalande Versace kampanj. Under våren 2015 kommer ansiktet för Versaces Spring/Summer kampanj återigen vara Madonna. Valet av att använda henne som modell förklarar allas våran älskling (min i varje fall) Donatella Versace såhär:

“Madonna says it best herself: She is unapologetic,” , “She is her own woman, a role model who shows other women how we can do what we want, and get what we want, and do so for all of our lives, with no compromise.”

Vilket är en jättefin och jättebra motivation till att använda en kändis (älskar ordet kändis) att fronta en kampanj men den "nya" kampanjen ser dock (sorgligt nog) ut att bli ett enda stort sömnpiller jämfört med den från 2005 som såg ut såhär:

Versace SS05

Versace SS15

Åh, Versace Versace Versace. Inget triggar igång min passion för lekfullt lyx och schablonartat sexiga italienska skor som Versace. Nu kommer jag inte kunna tänka på något annat än de rosa lackskorna med plexiklack eller de överdrivet glittriga klänningarna.

Likt Moschino-kollektionen känns Versaces SS15-kollektion något barbieartad, den är så hyperfeminin- alltså väldigt stereotypt feminin. Det känns lite som att SS15 säsongen och dess flesta kollektioner är någon slags hyllning till det stereotypa kvinnliga modet, vilket genast utlöser mitt moderelaterade funderingsflöde. Detta hyllningsmode av det "feminina" får mig att undra om det hämmar eller främjar utvecklingen av utsuddningen av könsgränserna? Om vi med det flyttar genusuttrycken (med hjälp av mode) för kvinna och man längre ifrån varandra eller om det fungerar som ett fuck you till att det "könsneutrala" modet ofta rör sig mot de stereotypt manliga estetiska uttrycken och att det alltid är det kvinnliga som måste ruckas på och anpassas? Om det då skulle kunna uppmuntra herrmodet att våga röra vid det "feminina" eller om vi bara går tillbaka i evolutionen och säger hej till 50-talet igen?

Det är frågar som en omöjligt kan besvara, möjligtvis att Philip Warkander kan komma med ett bra svar, men det känns som att det bara är en oändlig cirkel av problematik. Jag vill älska denna ultrafeminisering av det kvinnliga modet, för det stämmer väl överens med min egen relation till mode- men jag tänker att det kan komma att bli lite problematiskt i det stora hela.

Jaja, nu till kollektionens mer enkla (men högst relevanta) fråga: vad fan vill en inte ha från denna kollektion? Det här är Versace när det är som bäst. Queen Donatella kan sin grej- lyx, lyx och åter lyx.

Versace SS15 (backstage)

Okej, jag tänkte att jag skulle avsluta min uppdatering om herrmodeveckorna med Saint Laurents visning som stängde hela balunsen igår, men det var en så fruktansvärt genomful kollektion så den får inte vara med på bloggen. Ni kan kika på den här om ni vill, men jag tänker inte besudla min blogg med den. Jag tänkte att någonting perfekt att avsluta med istället är alla byxdressar som har florerat på catwalksen från London till Milano till Paris (okej främst paris). 

Herrmodet är någonting som är betydligt mindre könsöverskridande än dammodet, vilket ofta gör det rätt ledsamt att titta på alla herrvisningar. Men nu ser jag ett litet miniljus i herrmode-tunneln, och dessa byxdressar utgör en stor del av det miniljuset.

En byxdress är ett typiskt "feminint" plagg som jag blir varm i hela kroppen av att herrmodet tafsar vid. Byxdressarna är här för en revolution och jag är nästan hundra på att deras mål är att utveckla herrmodet och göra det mindre stereotypt. Några designers började nosa vid dem redan förra SS-säsongen men nu har en fått se betydligt fler stampa fram och jag tror att en kommer att få se ännu fler nästa säsong, kanske redan AW15.

Sen hoppas jag också att vi kommer att få se någon creddig heteroman initiera dålig stämning i en rosa byxdress från Louis Vuitton väldigt snart (get the hint Kid Cudi).

Igår kl 20.00 gick Versaces herrvisning ÄNTLIGEN av stapeln och jag har givetvis lite tankar kring den idag.

Versaces herrvisningar känns alltid lite som en parodi på dem själva. Den där stereotypa italienska lyxliraren är liksom alltid närvarande och även under denna visning med denna kollektion får en möta den där italienska soldyrkaren och yachtägaren. Någonting som gör denna kollektion mer intressant att titta på (än vilken herrvisning som helst) är att den trots den nästan schablonartade lyx-mans-estetiken definitivt vågar vidröra någonting kanske mer typiskt kvinnligt i form av tighta nätplagg, v-ringade byxdressar och generellt mycket naken hud. Sen vet även den som sett backstage-bilden från igår att de uppdragna kalsongerna är i stringmodell. Som en troskämpare älskar jag givetvis att de där uppdragna 90-talsstringen verkar få göra comeback, och jag blir givetvis nöjd över- och road av att de får göra någon slags comeback på snubbar.

Den här återkommande versaceparodin är alltid väldigt underhållande och utmanar liksom sig själv lite kollektion efter kollektion. Exempelvis har denna kollektion gjort en omtolkning av- och gett nytt liv åt de där klyschigt italienska v-ringade tröjorna, i form av en ännu djupare v-ringning långt nedanför naveln. De v-ringade byxdressarna, de tighta nätplaggen och outfit nummer två i första kollaget är definitiva favoriter. De känns en aning könsöverskridande och mindre douche-stämplade, de känns som att de kanske försöker att uppmuntra något nytt slags manligt ideal, vilket en bara kan buga och bocka för, eftersom att en börjar bli lite trött på de där tradiga mansrollerna och det där tradiga mansmodet som aldrig verkar vilja rucka på sig.

YES.

Okej, nu är det dags att tala om mästerverket som hänger på min vägg. Versaceklänningen som jag hittade på en av mina älskade vintagebutiker i Stockholm, Studio Vintage. Om ni som jag älskar märkesvintage, speciellt italienska märkeskläder: GÅ DIT. Om ni som jag älskar märkeskläder från 60-talet till och med förra säsongen: GÅ DIT. Butiken är inte superbillig men att hitta en Gianni Versace jacka för en tusenlapp tycker jag känns helt ok. OBS: jag hatar ordet märkeskläder, men jag vet inte vad för ord en annars skulle använda? Designkläder? Det låter lamt.

Jaja, nu till min klänning. Jag älskade allt från Versace SS11-kollektionen, och att jag lyckades lägga vantarna på det kanske bästa plagget från den kollektionen är liksom mer än lycka för mig. Dagen jag fick med mig klänningen hem var en dag jag sent kommer att glömma. För att påminna mig själv om den totala lyckan som uppstod den dagen hänger klänningen på min vägg. Kläder är för mig den optimala inredningsdetaljen, och den här endorfinutlösaren är det finaste jag kan tänka mig att låta pryda mitt hem. Jag skulle kunna ha ett helt tomt hem bara jag fick ha den där på väggen. Klänningen är fan ett mästerverk och det är nog det enda ordet som gör den rättvisa. Klänningen aka mästerverket. Jag menar, titta bara.

Här kommer mina tre kampanjfavoriter för Spring 2014:

Rihanna x Balmain

Lady Gaga x Versace

Erykah Badu x Givenchy

Utöver att jag tydligen älskar Versace, så (utan att låta astöntig) älskar jag också kändiskampanjer. De är så mycket mer spännande att titta på än de "vanliga" kampanjerna med de "vanliga" modellerna. Kan liksom på något sätt relatera mer till kändiskvinnor än modeller, vilket jag tror handlar om att en kan relatera mer till deras kroppar. Att de känns mindre förtryckta? Och mindre som ett reproducerande av ett overkligt ideal? Annars är det kul när klädernas/modemärkets estetik och aura samspelar med personens egna. Kändiskampanjerna (haha blir typ störd på mig själv för att jag uttrycker mig såhär) känns liksom väldigt inspirerade av personen i fråga och utvecklade utifrån hen, till skillnad från vanligtvis när en kampanj kanske mer tvingar in modellerna i ett tema lite som skådespelare. Okej nu till kampanjerna i sig:

Rihanna x Balmain: Balmain är som klippt och skuret för Rihanna? Ja. Jag tänker att Balmain är väldigt inspirerat av henne nuförtiden, i samband med att Olivier Rousteing blev chefsdesigner, eller kanske till och med gjort för henne (och egentligen av henne?). Det känns även som att ingen annan någonsin kommer att kunna fronta en Balmain kampanj igen efter det här, hur skulle det se ut!? Vad vore Balmain utan Riri? Jag lovar att de kommer att döpa om det 70 år gamla modehuset till "La Maison Rihmain" snart.

Lady Gaga x Versace: Hur fantastiskt är det inte att Donatella har fått en liten mini-me? En mini-me som dessutom är typ creddigare än henne själv. Jag vill också ha det. Undrar vilken ascreddig kändis som skulle kunna vara min mini-me. Förslag? Jag älskar att kampanjen är så väldigt basic och bara utstrålar stereoryp italiensk lyx rakt igenom, jag kan tänka mig att det ser ut exakt sådär när Donatella chillar runt hemma. 

Erykah Badu x Givenchy: Vart ska en börja? Den kvinnan. Det modemärket. De tillsammans. Jag dör. Det är så himla fint verkligen. För det första älskar jag att hon har FYRA olika frisyrer i EN kampanj (drama), och att hon har helt olika outfits på vardera bild som alla är lika fantastiska, jag tror dock att min favorit är t-shirten på bild nummer två den är nästan lika snygg som hon är (och hon är ju så himla snygg). Jag älskar också att kampanjen känns sjukt sexig, trots att den inte alls anspelar på sex, det är någonting med hennes väldigt lugna och samlade utstrålning av makt.