Typisk "ha överseende med"-scen i Broad City.
Oftast när jag pratar om tv-serier säger jag något i stil med ”Jo, den serien är bra men…”. Sedan följer något problematiserande om representation. Den här texten handlar bara om det som vanligtvis kommer efter men-et och ingenting om det som kommer före.
Jag älskar tv-serier men börjar bli vansinnigt trött på att ha överseende med hur sämst nästan alla amerikanska mainstreamserier är på att hantera ras (och när jag skriver ras menar jag socialt konstruerad ras och ingenting annat) och rasism. Det finns ingen konsumentmakt att nyttja här eftersom alla är lika sämst. Även om vissa (hej Girls) får bära hundhuvudet mer än andra.
Det som blir uppenbart även i förmodat progressiva serier som Broad City – hyllad för sina feministiska poänger – och storstadsbögserien Looking är vem det är som är i centrum av berättandet och vilka som är den tilltänkta publiken. Båda dessa serier använder sig till exempel av varianter av detta trötta komiska grepp: någon av de vita rollfigurerna råkar säga något rasistiskt som någon icke-vit hör.
Girls och Looking, två påstått "medvetna" tv-serier om unga kvinnor/bögar i storstäder.
Här är det då meningen att tittaren ska tänka ”gud så tossigt, det där har jag också varit med om! Vad pinsamt det var, haha.” På så sätt blir fokus i berättandet känslorna hos den som utsätter någon för rasism, inte den som blir utsatt. Den utsatte har sällan någon reell agens utöver att höja ett ögonbryn och se missnöjd ut.
Jag antar att det bland annat är denna typ av humor som åsyftas när folk drar sin lans för att vi prompt måste få skämta om rasism. Jag vet inte om dessa människor på riktigt tycker att detta är ett bra och pedagogiskt sätt att åskådliggöra rasism. Hint: det är det inte. Givetvis går det att skämta om rasism. Rasifierade personer gör det till vardags hela tiden, som en coping-strategi och för att synliggöra rasism vi utsätts för. Men det är sällan det perspektivet används som ett komiskt grepp i amerikanska mainstreamserier.
Ibland händer det att rasifierade rollfigurer själva får resonera kring rasism på mer eller mindre genomtänkta sätt. Av någon anledning får jag ofta känslan av att de pratar genom ett vitt filter, att det fortfarande är de priviligierades perspektiv som råder*. Makt och karriär är tydliga teman i både advokatserien Suits och Kevin Spaceys House of Cards. I båda dessa serier har kvinnliga rasifierade rollfigurer, lite så där i förbifarten och helt kontextlöst, uttalat sig emot kvotering. De vill minsann bli bedömda på egna meriter och inte vara en del av någon mångfaldsstrategi och de jobbar hellre ännu hårdare för att bevisa sin duglighet!
I House of Cards och Suits ses rasifierade enbart genom ett vitt filter.
Det lustiga är dels att poängen med mångfald i en organisation aldrig berörs, dels att den faktiska diskriminering som sker utifrån exempelvis ras och kön behandlas som icke-existerande. Aldrig sägs det ett ord om att baksidan av diskrimineringsmyntet är, just det, kvotering av vita män. Märkligt nog har jag aldrig hört någon av de otaliga manliga, vita rollfigurerna i serier med liknande tema hålla brandtal om att de minsann vill bli bedömda och premierade utifrån sin kompetens och ingenting annat.
Givetvis är det ingen chock att tv-serier reproducerar de maktordningar som finns i samhället. I många avseenden strävar de ju efter att vara en reflektion av verkligheten. Men populärkultur har även en inneboende möjlighet att motverka och problematisera just dessa maktordningar. Det hade varit uppskattat om det gjordes lite oftare – och bättre.
Innan jag tröttnat på att ha överseende.
* Den känslan kan eventuellt bero på att de flesta manusförfattare är vita män.
@Tvknarkaren är tv-fantast. Serier där hon inte behöver ha överseende är Scandal, The Red Road och Being Mary Jane.
