Valerie Kyeyune Backström: "En tjock kropp är inte lika med en vit, tjock kropp"

Molly Sandén gav eld åt kroppsdebatten med sin nya, nakna musikvideo.

Jag tänker på kroppen. Det är alltid kul att vara utomlands. På semester alltså. Saker är annorlunda, vissa lika. Jag går på festivaler; ser så många afrohår som svallar i vinden, ser så många killar i falska ASAP Mob-outfits. Men ser också något annat.

I svenska, främst sociala, medier har kroppar återigen börjat diskuteras flitigt av feminister och andra. (Pratar vi någonsin om något annat?) Även om det är en evigt pågående diskussion har den i och med Molly Sandéns #överminstoltakropp-kampanj och starten av kontot Fet Kvinna för en månad sedan fått nytt bränsle.

Där står det att fetthat är en struktur, det liknas vid sexism och rasism. Att ta kontoidén ifrån Svart Kvinna och sedan jämställa de två problemen är kanske inte helt lyckat. Samtidigt upprör kontot smala feminister som tycker att ätstörningar och kroppsångest knappast kan anses vara ett privilegium – tvärtom. Som vanligt har alla fel och alla rätt, samtidigt.

Stockholms modevecka avslutas. Så tydligt när vi pratar androgynt mode, vilka vi menar, vad som är en androgyn kropp. Den är vit, smal, rak. Ändå identifieras ofta den stilen som just feministisk och positiv för kvinnor.

Det är svårt att se poängen med androgynitet när man inte ens ses som en självklar kvinna ifrån första början. Det är svårt att förstå poängen att jämföra feta kroppar med den icke-vita, när många är både och. Men det är också idiotiskt att förneka att smala kroppar inte behandlas annorlunda och ges annat utrymme än tjocka.

Samtidigt finns det en besk bismak i hela konversationen, av hashtaggen #smalaförtrycker och liknande diskussioner. Så besk att jag ibland inte kan låta bli att tänka att vita feminister tröttnat på att hamna i skymundan, att de måste komma på något nytt som sätter dem i centrum, som gör dem till vinnaren av Oppression Olympics.

Det är såklart inte så enkelt, men jag är trött på att alla samtal alltid brister i intersektionellt tänkande, att en tjock kropp är likställt med en vit tjock kropp. Att rasism inte självklart går hand i hand med allt annat, eftersom en person som drabbas av rasism, förutom att vara icke-vit, kan vara allt annat. Det verkar vara så svårt att inse att man kan vara både offer och förövare, både problem och lösning.

Medvetna rum är medvetna sammanslutningar; feministiska möten, queera konferenser. Kanske en modeshow med uttalat feministiskt budskap. Jag längtar alltid till klubben. Inte bara för att jag gillar att gå ut, men för att det är ett andrum. Jag tänker på det under min semester. Jag går bara till mainstreamställen, där man måste kroppsvisiteras innan och hiphop spelas från en enorm scen. Dessa rum skulle aldrig identifieras som feministiska av många vita svenska kvinnor, tvärtom.

Ändå är detta ett av de få rum jag kan se svarta kvinnor, tjocka och smala, älska sig själva och sina kroppar. Straighta och lesbiska, i minimala kläder som omfamnar dem; de är överallt, och de är så fria. Jag önskar att fler svenska rum kunde se ut så. Få mötas av fler tjejer med tjocka lår och tighta leggings som dansar tills svetten gör golvet halt. Ingen pratar om fatshaming eller genusteori, ändå är det en bättre uppvisning av praktik än de flesta feministiska föredrag jag varit på. Även om vi alla dansar till These hoes ain't loyal.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se. 

Läs fler av Valeries texter:
• Hipster-Sverige har bekänt färg – förvåningen över Outkasts spelning är orimlig
• Det verkar vara lättare att älska oss på avstånd än i svensk tv
• Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
• Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
• Är r'n'b:n sexistisk för att den attraherar tjejer?