Valerie Kyeyune Backström: "Det verkar vara lättare att älska oss på avstånd än i svensk tv"

12:01 19 Aug 2014

Panetoz med namnlappar i Gomorron Sverige tidigare i år.

”Vilken var den första svarta person du sett på svensk tv och kunnat identifiera dig med?” 

Jag ställde den frågan till en grupp afrosvenska ungdomar. De satt tysta, fick fundera länge. Jag sa: Om ni inte kan komma på en svensk, ta en internationell person. De funderade, kom sedan med ett svar. Tvungen att dra det ur dem.

Jag tänkte: hur annorlunda måste inte denna fråga upplevts om jag ställt den till en grupp vita ungdomar?  Förmodligen hade de inte ens förstått den. För dem hade det kanske varit gynnsammare att vända på frågan; när såg du första gången en svensk person på tv som inte såg ut som du?

Det är svårt att drömma fritt när verkligheten så tydligt talar emot en, eller fullständigt förnekar en. Men det svensk tv förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Ser typ aldrig svarta, hör däremot n-orden hagla som spön i backen. N-ordet hit, n-ordet dit; att kolla på svenska tv-program är som att lyssna på en dålig Trinidad James-remix.

Alex Schulman säger att Los Angeles var fullt med crackn****r, Filip och Fredrik fnittrar. Det finns en pervers njutning för vita att få använda ordet, det är djärvt och lite utlevande, förbjudet. Som att klia på något för att det känns skönt fast man egentligen inte borde. Som att de kliar på ett myggbett, men det är aldrig deras egna.

Panetoz har vunnit en deltävling i Melodifestivalen, Panetoz är med i SVT Gomorron. De får bära namnbrickor, så att programledarna kan se skillnad på dem.

Jag är så trött på att det är så vi ges plats. Som en sketch, en comic relief, ett sår. I bästa fall som ensam, en brun ö i ett vitt hav. I sitt sommarprat säger Athena Farrokhzad att hon vill prata om träd. Jag vill se svarta, bruna kvinnor prata om något annat. Kanske inte träd, men kanske smink. I alla fall inte rasism. Eller det också, men inte bara.

Vill inte se fler vita snubbar prata om oss som lustiga cirkusattraktioner, vill inte se fler vita kvinnor använda oss som sidekicks, symboler. Vill se svarta, bruna kvinnor i tighta kläder, i lösa kläder. Vill se dem förälska sig, skratta, gråta. Ha ont i ryggen. Vill se svarta, bruna kvinnor få ta plats, i tv, i sin egen rätt. Inte för att parera, belysa, kontrastera, men som fullvärdiga människor. 

Det verkar vara lättare att älska oss på avstånd. Affischera rummet med Beyoncé, namedroppa Chimamanda Ngozi Adicihie så fort skriftspråket nämns, man viftar med blattekorten som om vi vore en Pokémon-lek och man bara måste catch 'em all. Önskar vi fick komma ur äggen lite.

Komma ut ur äggen och få leva på egen hand, existera i vår egna rätt. Berätta om hur man kan steka en omelett, berätta om hur det känns att andas. När ska det visas på svensk tv? Ett program för oss, om oss, av oss. Ett program svarta och bruna småflickor kan titta på; känna att världen är deras.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se. 

Läs fler av Valeries texter:
• Hipster-Sverige har bekänt färg – förvåningen över Outkasts spelning är orimlig

• Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
• Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
• Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
• Den vita publiken skrattar i samstämmighet, för rasisten är alltid någon annan

Stad: 
Kategori: