Självklara Mapei.
betyg: 4 Mapei har varit allas favoritrappare sedan 2007 typ. Jag minns att jag såg henne live då, på Debaser Medis. Sedan var hon försvunnen från musiken länge och folk pratade. Var är Mapei? Var är ”Jackie” som en gammal bekant till mig konsekvent kallade henne för att diskret visa hur goda vänner de var (de var inte goda vänner).
Så kom Don’t wait i höstas och blev en internationell hit och nu är ett helt album färdigt och på väg till i slutet av september.
Igår stod hon på Linnéscenen i Slottskogen, ett mysigt tält med dåligt ljud, längst bort på området. Jag var orolig för att det bara skulle vara hon på scenen med en dj, men hon har med sig två musiker och två dansare i ärmlös skjorta. Och Mapei är en självklar person. Från sekunden hon dyker upp så känns allt hon gör naturligt och coolt. Det låter mesigt i skrift, men vet ni hur otroligt sällsynt den egenskapen är? ”The day that I win I will be second to none”, jag tror dig! Basen känns som hjärtslag i kroppen.
Redan under den första kvarten har hon hunnit bränna förbi både Don’t wait och andrasingeln Change vilket känns rätt kaxigt, knappt någon i tältet har hört hennes nya material, bortsett från någon musikjournalist och kanske någon kompis. Konserter är dessutom ganska svåra arenor för osläppt musik, framförallt för en så liten artist som hon ändå är. Men det mesta låter fantastiskt, en romantisk ballad låter som Mary J Bliges första album över någon av Stevie Wonders gulligaste låtar och en av de sista låtarna med refrängen ”You should be my man” kommer bli en grov radiohit om den får chansen.
Spelningen har perfekt längd, och det är hög nivå rakt igenom. Det låter fantastiskt och det är show med koreograferad dans. Hon sjunger som en ängel, men mest gensvar från publiken får Mapei när hon rappar. Men varken Linda Pira, Nicki Minaj eller Mapei verkar bry sig om vad publiken vill, alla raptjejer vill sjunga också. Som tur är ligger Mapei närmare Miseducation of Lauryn Hill än Pills and potions.
Bäst: Mapei rör sig så jävla snyggt och det ser helt effortless ut, till och med i de helt uppenbart koreograferade partierna. Imponerande att göra så starkt intryck med material som ingen hört. Folk har verkligen längtat efter Mapei i flera år, det märks, tyvärr har många nog väntat på rapparen Mapei.
Sämst: Alltså! Det är lite mesiga texter och det hör kanske lite till genren med töntiga moralkakor, men man får väl ändå dra en gräns vid ”let’s be colourblind” (reservation för felhörning). Annars var fan allt bra utom en svinjobbig kille som stod rakt framför mig.
