Foto: Frida Sjögren
Idag fyller några som ligger oss varmt om hjärtat tre år - den smarta, ideella organisationen Rättviseförmedlingen. Sedan den grundades 2010 av Lina Thomsgård har Rättviseförmedlingen, som viger sin expertis åt att rätta till det skeva i samhället, vuxit sig större än någon kunnat ana med nästan 40 000 medhjälpare på Facebook idag. Vi ringde upp deras VD Sofia Embrén för att gratulera på årsdagen.
Grattis till tre år! Känns det som att ni nyligen breakade eller som att ni har jobbat med det här i en evighet?
– Det är det som är så konstigt, det känns lite som både och. På ett sätt känns det som att, shit, vi har hållit på i en evighet. Men samtidigt känns det som att vi bara är i startgroparna eftersom det finns så mycket till vi vill göra. Vi har så mycket idéer och grejer på gång så det känns som att people ain’t seen nothing yet. Under de här åren - framförallt det senaste året – så har vi byggt upp en organisation som vi känner kan växa.
Vad gör ni om ytterligare tre år?
– Jag har ju någon slags tanke om att vi ska expandera jättemycket. Vi skulle kunna vara tio personer med heltidsarbete här, det är bara det att vi inte riktigt har ekonomiska resurser för det just nu men tanken är att vi ska få det. Så om tre år tänker jag att vi har expanderat ganska mycket men år 2020 ska vi ju lägga ner, för att vi inte längre behövs. Det är det som hela tiden har varit vårt största mål – inte att folk ska använda vårt verktyg på Facebook och sådant, utan att folk ska börja tänka själva. När man ska välja ut folk till en konferens till exempel, och ofta har det ganska likriktat och enkönat, då ska man tänka att ”hm, jag har inte gjort ett tillräckligt bra jobb men jag vet att de finns.” Det är det man vill få in i folks huvuden, att det blir bättre om man faktiskt tittar på Sverige som det ser ut.
Har någon händelse fått er att tvivla på ert mål att faktiskt kunna lägga ner hela verksamheten år 2020?
– Om man ser till jämställdhet så går det väldigt sakta, om man tittar på saker runt det. Men jag tror ändå att vi har gjort en ganska så stor skillnad på den korta stund som vi har funnits. Vi märker verkligen att våra listor används och jag tycker faktiskt att man ser på tv och i tidningar att det är mer blandade expertpaneler. Det känns som att det är någonting som media i alla fall har tagit till sig och tänker på. Det är inte så att man var ond innan utan man har bara inte tänkt på att det blir bättre om fler röster får komma till tals och om man inte bara slentrianmässigt ringer de man brukar ringa.
Varför tror du att Rättviseförmedlingen började verka på en sådan smal arena som dj-världen?
– Jag tror att de flesta idéer som kommer, kommer för att man gräver där man står. Det här var där Lina (Thomsgård, reds. anm.) var just då. Sedan så växte tanken, när man såg potentialen i det och vad man faktiskt kan göra.
Ni verkar ju både i det populärkulturella med bland annat festivalbokningar, men också i näringslivet med tips på personer till styrelseposter. Gör ni någon skillnad på hur ni försöker påverka de olika områdena?
– Nej, vi försöker nog bara blanda det eftersom det är mycket roligare att göra sig hörd på flera ställen samtidigt. Det ligger ganska mycket jobb bakom själva efterlysningarna, vi kollar i princip alltid upp med någon i den branschen att vi använder rätt formuleringar, så att vi inte är helt ute och cyklar. Vi tar alla branscher på lika stort allvar och det ligger mycket research bakom varje efterlysning, så att vi har rätt ton och hamnar på rätt nivå. Vi är ju 40 000 som hjälps åt, så aldrig att det har varit en efterlysning som vi inte har fått in tips på.
Är det någon speciell festival som ska ha en eloge för att de har en sådan bredd?
– Ja, det självklara svaret är väl Stockholm Music & Arts. De har ett mycket grymt upplägg i hur de tänker, tycker jag. De verkar inte bry sig så mycket om kön utan fokuserar på riktigt bra grejer. Förmodligen har de haft som mål att titta mycket bredare och inte så slentrianmässigt på de vanliga som brukar bokas. De är sådana superföregångare, tycker jag.
Vilken förfrågan som ni har fått har varit mest udda?
– Det har ofta hänt att vi tänkt att vi inte kommer få några tips när vi lägger ut en efterlysning, eftersom det inte finns någon. Men sedan så får vi alltid tips. Det är först kanske det senaste halvåret som vi har blivit säkra på att alla finns, det finns alltid experter som inte tillhör normen – på alla områden. Det var någon gång som vi hade jättebråttom med att hitta en fågelskådare och vi hade bara några timmar på oss. Vi tänkte att det var helt kört men det bara droppade in, ungefär 40 namn kom in på jättekort tid.
Vilket utrymme i media tror du är mest präglat av rådande normer?
– Jag tror att näringslivsdelen är det väldigt mycket. I inrikespolitiska delar av tidningar så finns det väldigt lite utrymme för folk med annat ursprung än svenskt. När man ska plocka in föräldrar så är det oftast en svensk mamma. Det finns andra föräldrar med olika bakgrunder i det här landet som kan ha någonting att säga om politiken men av någon konstig anledning så är det väldigt sällan som man ser det, tycker jag. Oftast är det så att man får sin roll. Om man har utländsk bakgrund så är det det man oftast får prata om. Det är det vi vill komma ifrån, vi vill kunna visa på den expertis och kompetens som går att hitta hos andra.
När ni drog igång kampanjen ”Tacka ja” så var väl syftet att döda myten om att kvinnor tackar nej till uppdrag i större utsträckning än män. Hur tänker du kring den föreställningen?
– Vi drog inte igång kampanjen för att alla tjejer ska tacka ja till allting. Vi ville mer titta på hur själva frågan såg ut och hur sammanhanget ser ut. Om man har byggt sin båt fylld av ett väldigt likriktat urval av kanske bara män och sedan så vill man ha in en kvinna också, då blir hon väldigt mycket en representant för hela kvinnligheten, för alla kvinnor i hela världen. Det är ett ganska stort ok att bära. Om man vill ha det mer jämställt med olika typer av människor kanske man ska tänka på att inte boka fem snubbar redan från början. Jag har själv varit med och bokat till talkshows och jag tyckte inte att det var några problem att få kvinnor att ställa upp.
Ni är ideell organisation uppbackad av donationer. Men man undrar ändå, var får ni pengar ifrån?
– Det stöd som vi har, det är framförallt från statliga bidrag som man söker för olika projekt man driver. Vi har fått ett stöd från Tillväxtverket som man får för att kunna jobba med affärsutveckling, så att vi ska kunna stå på egna ben. Att hitta olika affärsområden, det är det vi har jobbat med väldigt mycket på senaste tiden. Vi har olika föreläsningar, workshops och nu håller vi på med ett projekt där olika företag kan adoptera våra listor.
Måste ni motivera att ni gör de här efterlysningarna gratis?
– Nej, för vi vill inte att våra efterlysningar ska begränsas av att det kostar. Vi vill inte att frilansare eller ideella organisationer, folk som kanske inte har ekonomiska resurser, ska få ett nej från oss. Det är viktigare att öppna folks ögon. När vi förklarar att det är så efterlysningarna görs, så brukar folk förstå det.
Facebook har ju infört en ny algoritm som begränsar statusuppdateringars räckvidd, såvida man inte betalar. Hur tänker ni kring det?
– Det är det vi har fått lära oss, att hela tiden följa Facebooks utveckling med uppdateringar. Vi har absolut märkt att de håller på att skruva på räckvidden fram och tillbaka men det har funkat ändå. Vi når ut till väldigt många och jag tror att vi ligger på någon slags maxgräns för hur många man kan nå ut till. Då gäller det att ha koll på vilka man når ut till, att man har en bra bredd och nivå. Ibland har vi länkar, ibland bilder och ibland bara statusuppdateringar, vi vet nu jättemycket om folk hur folk interagerar på sociala medier på olika sätt. Så vi har inte upplevt att vi har blivit jättehämmade av det. Vi har testat någon gång att betala för det men vi har ju inte råd i dagsläget att hålla på att betala för våra statusar.
Får ni plocka bort många kommentarer?
– Ja, vi har tagit bort kommentarer ibland, men det är väldigt sällan. Om vi plockar bort något så ringer vi upp personen och förklarar varför. I de allra flesta fall har det inte varit några problem då, de flesta förstår när vi förklarar. Men att vi slipper radera och moderera har nog att göra med hur vi jobbar, halva hantverket med hur vi jobbar är att vi gör det konstruktivt och positivt. Jobbar man organiskt, mer mun-till-mun, så kan folk tipsa varandra. Skulle vi plötsligt få fem tusen nya medlemmar så kanske det skulle bli lite kaos, för då skulle vi behöva lära alla hur det funkar. Målet är att öka några hundra i veckan för det är nog det vi klarar av nu.
Så ni känner inte av något näthat?
– Jo, det är klart att vi märker av det i vissa sammanhang men vi har ändå varit ganska skonade från det.
Idag firar Rättviseförmedlingen sina tre år med en stor fest på Spy Bar, där de också ska dela ut årets Rättvisepris som det här året går till Kawa Zolfagary, för hans jobb med Vita Kränkta Män och Genusfolket.
