Jag har skrivit mer eller mindre personliga texter och publicerat dem på internet sedan 15 år tillbaka – dagböcker, bloggar, Twitter och en massa statusar som har skyfflats rakt ut till vem som än vill läsa, men aldrig någon privat dagbok eller bokföring över mitt liv. Det skapar ett rätt skevt förhållningssätt till skrivandet och det personliga till slut, allt du publicerar på internet måste tåla vilka ögon som helst om det så är din chef, ditt ex, din farmor eller din pojkväns mamma. Skrivandet är personligt, men samtidigt kraftigt modererat.
Men det fanns ju ett dagboksskrivande innan det, lila skolböcker snodda ur materialförrådet nedklottrade med dåligt tecknade bilder av nya klädstilar, dagboks-anteckningar, låttexter, namn och pjäser (innan det betydde skor…).
Ibland fantiserar jag om hur Britneys Twitter hade sett ut 2007, om hon haft ett konto att twittra ifrån när hon var ute och handlade på olika bensinmackar om nätterna och åkte bil med Paris Hilton till klubben.
Jag längtar efter hennes egen berättelse om nollnolltalet och undrar om hon har skrivit dagbok för sig själv och om hennes pappa i så fall har låst in den i något kassaskåp tillsammans med Sam Lufti och hennes rosa peruk.
Britneys Everytime från 2004 – hennes bästa låt – sägs ha skrivits som ett svar på exet Justin Timberlakes Cry Me a River, och den tillsammans med sin video är kanske det närmaste vi kommer henne utan pådrivande Diane Sawyers eller paparazzibilder. Jag visste faktiskt inte förrän nyligen att hon själv skrev den, eller att hon spelar piano. Det är lockande att leka med tanken på vem hon hade varit som artist om hon kommit fram under andra omständigheter, och vem hon hade varit nu om hon inte var i princip omyndig och 33 år gammal.
Den 27 maj släppte Mariah Carey sitt fjortonde album Me. I Am Mariah… The Elusive Chanteuse. Hennes tidiga karriär på nittiotalet formades i stort av skivbolagsbossen och hennes ex-make Tommy Mottola. Hon skulle bli Columbia Records Whitney Houston och lanserades med lika stora insatser som de bakom Bruce Springsteen 1975. Det är ingen hemlighet att Mariah var kreativt och privat missnöjd under sin tidiga karriär och Mottola var ökänd för sina maffiametoder både i jobbet och privat. Han kontrollerade Mariahs musik, hennes marknadsföring, image, såg till att hon hade samma advokat som honom och övervakade henne även privat. Columbia satsade och var inte beredda att låta en ung artist ha sin kreativa frihet – pengarna måste ju tillbaka.
Sedan uppbrottet från Mottola 1997 har nästan allt material från Mariah känts och tolkats som kommentarer till tiden med honom, samtidigt som hon inte har sagt särskilt mycket om saken i intervjuer. Trots att det är mer än 20 år sedan hennes debutalbum släpptes verkar hon fortfarande vilja tydliggöra för publiken vem hon egentligen är. Att hennes senaste album är döpt efter en teckning hon ritade som litet barn av sig själv med kommentaren ”me. I am Mariah”, känns därför helt naturligt. Jag hoppas bara att albumet är lika bra som The Emancipation of Mimi. Och jag skulle väldigt gärna vilja läsa även hennes dagböcker från nittiotalet. Vem måste dö för att det ska bli verkligt?
Om jag får önska mig något önskar jag att fler artister och världsstjärnor som har varit insnurrade i den hyperkommersiella delen av branschen gav ut både sina oredigerade anteckningar och sina lost tapes. Det vore intressant att läsa fler dagböcker – som då gör anspråk på autenticitet och vars innehåll är kraftigt tidsbundet och utan efterhandskonstruerade sanningar – skrivna av personer vars offentliga persona är eller har varit otroligt kontrollerade. Ge mig deras berättelser om branschen bortom marknadsföringsstrategier och publicister.
För övrigt: Ju mer jag läser om Britneys nollnolltal, desto mer hatar jag Justin Timberlake. Vilket svin. Free Britney.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2014.
