Miranda Julys nya app

Miranda July, Let’s You Send Messages Via a Stranger.
 

Länge har den digitala tiden och konstvärlden haft en dysfunktionell relation. Mycket beror på att generationen som styr den (konstvärlden) inte förstått den (digitala eran). Det har lagts upp pliktskyldiga hemsidor, men movers och shakers har annars varit lika frånvarande som HBT-aktivister i Pingstkyrkan.

Det stora genombrottet kom med Ai Wei Wei och hans Twitter-konto. Plötsligt förstod man att digitalt spridd information kunde vara konst. Plötsligt blev det viktigt. Yoko Ono insåg att hennes kortfattade instruktioner passade utmärkt för 140 tecken. Men ändå lyser de riktigt stora med sin frånvaro. Det känns som att de inte vill. Eller kan?

Konstvärlden är så analog att man undrar om den lämnat 1900-talet överhuvudtaget? Fortfarande trycks det böcker. Jag vet, böcker! Det är ren fåfänga. Samma sak skulle kunna bli superba digitala publikationer. Och jag gissar att de skulle nå fler.

Hemsidorna för våra gallerier, konsthallar och museer är ofta grafiskt ambitiösa, men otroligt roddiga vad gäller information. Det verkar finnas två huvudtyper där en sort är normcore, det vill säga vit bakgrund, standard svart text och minimalt med upplysningar. Den andra sorten har gått vilse i den digitala skogen och satt samman ljudupplevelse med diverse flöden, för att skapa en riktigt knarkig upplevelse.

Men nu i augusti kom ett stort genombrott. Skådespelerskan, film-regissören, författaren och konstnären Miranda July släppte sin lysande app Somebody (som gjord för Sverige). Det är en meddelande-app MEN som låter personen fysiskt närmast säga ditt meddelande till den du skickat till. Om jag till exempel vill göra slut med någon, vilket man egentligen aldrig ska göra i ett mess, kommer ditt meddelande gå till den som är geografiskt närmast. Den personen går sedan fram och säger ”Det är slut.”. Du slipper göra jobbet!

Miranda Julys idé är att den digitala tekniken ska skapa nya möten mellan främlingar, helt enkelt. Och i ett samhälle med en utpräglad konflikträdsla kan ju det vara bra.

Jag skulle genast skicka meddelande till gallerier, konsthallar och museer: ”Gör bättre hemsidor.” Sagt vänligt, men bestämt och avsluta med en kram. Glöm inte bort att de här människorna faktiskt tyckte Second Life var bra och spännande…

Bäst just nu

1. Anders Petersen

Fotografiska, till den 16 november

Den svenska dokumentärfotografins mästare får till slut den stora utställning han förtjänar. Det är rätt och bra.

2. UrSinnen

Färgfabriken, till den 30 november

I höst har Färgfabriken varit ambitiösa och gör en utställning med riktigt bra konst om de tidiga spädbarnsåren. Allt vi gör, tänker och känner nu beror nämligen på det. Tanken är att vi ska återfå kontakten med den vi var. Googahgahnoohalihaaha! 

3. I ⁄ it! What is it?

Kulturhuset, till den 11 januari 2015

Länge betydde ”skulptur” ett monument. På åttiotalet förändrades detta. Det är som att ”musik” bara skulle betyda pop. Det är begränsande och korkat, vilket ett gäng konstnärer insåg och gjorde något åt. Tack och lov.

4. Nuno Perestrelo

Panoptikon Fotografins Hus, till den 29 november

Nuno Perestrelos bilder ser ut att vara hämtade ur nya spelet Destiny. De är romantiska och dystopiska. Storslagna fabriker som helt förfallit, gjorda för fantasier. Med titeln Lost Empires är jag ganska säker på att EA games ligger bakom. Men det är inget spel utan verklighet.

5. Ulrika Sparre

Stene Projects, Brunnsgatan 21B, till den 8 november

Ulrika Sparre sätter upp sina enkla ljuskyltar med texter som ”All is well”, ”On a clear day I can see forever” eller ”The entire universe was created by me”. Det är påståenden som gjorda för en t-shirt, men i en ljuslåda blir de viktiga. Som något jag inte får glömma, men gjort ändå.