Pojktanten är den som varken är pojke, flicka eller tant. Som har femininiteten som vapen mot allt som är hårt och tungt och håller kvar en och ner en. Ester Martin Bergsmark (Maggie vaknar på balkongen) ville göra en film om det, om författaren Eli Levén och hur han använde sig av sårbarheten och skapade något utanför normen.
Filmen är ett montage av fiktion och dokumentärt, naturscener och voiceovers. Klipp på Eli i sitt hem, med sina vänner, på fest. Men också på Ester Martin, som berättar om hur han träffade Eli, vad det har betytt för honom. Scener med pojktanter som barn och som tonåringar. Med pärlhalsband och läppstift, rör de sig ensamma i stadens mellanrum, i björkdungar, perronger och längs med motorvägar.
Men det är svårt att göra en film om en vän. Vändpunkten kom när Eli ifrågasatte filmens premisser, inte ville vara pojktanten längre. Det blev inte ett porträtt så mycket som en historia om deras relation.
– Jag vill inte sitta i det här badkaret längre.
Det säger Eli i den sista av de många av badkarsscenerna. Eli och Ester Martin badar och pratar, rör vid varandra men är lika ofta tysta. Ester Martin berättar att han blev frustrerad, det var svårt att nå fram när de filmade.
– Vi filmade under tre år, i tre olika badkar. När det där hände hade vi filmat flera dagar i sträck, och jag ville verkligen få till det. Efter tredje dagen eller något ville han inte vara i badkaret längre. Genom hela filmen hade jag försökt att nå Eli, och i den sekunden som jag faktiskt nådde honom dumpade han mig, i badet.
Vad var det som du kände att du inte fick fram?
– Jag ville teckna ett komplext porträtt, med delar som var motstridiga, men så fick jag bara en bild som var låst, på grund av en rädsla för att bli fråntagen sig själv. Först kände jag att det var en hemsk och dålig film, men nu i efterhand ser jag att det är en nyckelscen. Allt föll på plats.
Vad tycker Eli om filmen?
– Han tycker jättemycket om den.
Var du inte rädd för att skapa en fast, stel bild av Eli? Det är jag alltid rädd för när jag gör intervjuer.
– Jag var jätterädd för det. Men sedan använde jag mig också av mig själv som karaktär, som i början av filmen har en väldigt platt bild av Eli. Mycket dokumentärfilm handlar om att betrakta något utifrån. Det tycker jag är tvådimensionellt, istället för att det är något fysiskt, en relation mellan den som är bakom kameran och framför den. Filosofen Emmanuel Levinas har sagt att ett möte ska vara som en smekning. Det låter lite äckligt kanske, men jag tycker att det är en fin metafor, man ska inte försöka grabba tag och äga det man skildrar.
Ert samspel när han försöker stå emot din bild av honom är intressant. Du säger själv ”Jag tänker på hur jag uppfattas” vid ett tillfälle. Jag har tänkt mycket på det själv, att vissa personer är tvingade till att förhålla sig till sig själva – är det ett uttryck för maktlöshet?
– Det beror på vilken position du talar ifrån. Hur ofta du blir ifrågasatt och hur mycket du blir en ”bild” och hur komplex den är. Man blir alltid ifrågasatt om man går emot normer, för då tror folk att man försöker hävda något. Men man kanske bara råkar vara så. Det är andra som gör en till fiktion.
Ester Martin menar att Sverige är extra mycket så, ett samhälle där alla strävar efter ungefär samma uttryck.
– Då blir de som sticker ut reducerade till statements, Sverige är ett väldigt rationellt samhälle, och det finns en stark ideologisk makt i det. Jag har gjort den här filmen för att jag själv ofta känner mig falsk. För det mesta passerar jag som en kille, men det inte är hela min personlighet.
Under filmens gång visar det sig att pojktant inte betydde samma sak för Ester Martin och Eli. Men de som sticker ut, som stör – transpersonerna – är samtidigt en social grupp.
– Om man går på stan och blir utsatt för våld som transperson är det också ett våld som riktas mot hela gruppen. Man är del av en grupp som med sina kroppar går runt och är sårbara. Att gömma den sårbarheten skulle vara jättesorgligt.
Så det är viktigt att använda den sårbarheten?
– Ja, att inte se det som en liten del av sig själv eller något man gått vidare ifrån. Filmen handlar om att de flesta personer har olika sidor. Att uppmuntra dolda sidor, som många inte låter träda fram på grund av rädsla. Den där ideologin säger att man ska vara en hel och fungerade människa. Men jag tänker: vem är egentligen hel, vem är helt svensk, helt kille eller tjej?
Samtidigt som du, när du såg Eli, verkade tycka att det var stort att se en person som man uppfattar som en ny typ av person, att den typen finns över huvud taget?
– Ja, och i samma sekund som jag blir peppad att själv ta fram de grejerna hos mig själv, kan jag också välja att reducera den personen till bara det. Vilket är lätt, särskilt när man längtar efter något annorlunda.
Ester Martin menar att det också går igen i filmens form, i förhållande till vad ett porträtt är. Efter sin första dokumentär Maggie vaknar på balkongen (2008), som han gjorde tillsammans med Mark Hammarberg och Maggie Andersson, var han trött på dokumentärformatet. Han kände att det var förljuget med alla sina sanningsanspråk. Att använda sig av inslag av fiktion i filmen blev ett sätt att komma runt det, att skapa något sant av allt man har blivit matad med, all reklam, porr och alla könsroller.
– Det är som att dokumentärfilms-genren överlevt postmodernismen och all feministisk kritik. Dokumentärfilmarna har inte ifrågasatt hur verkligheten skildras. Det var därför som de fiktiva delarna kom till, som är en undersökning av om huruvida identitet måste ha ett narrativ. I västvärlden matas man med den där Disney-dramaturgin för hur man blir till som subjekt. Det är alltid en pojke som blir stor och beger sig ut på något okänt. Jag försökte också skapa en hjältemyt, men som istället för att skapa en norm skulle splittra upp och gå ifrån den.
Filmen är, på samma gång som den är skarp och intim, svepande och ångande. Badrumsscenerna blandas med fiktiva scener. Montaget är något Ester Martin har jobbat mycket med, och han berättar att han gärna vill förhålla sig till staden och naturen och vill romantisera det sjabbiga.
– Alla saker i filmen har typ tio orsaker, jag fattar inte själv att det har blivit en film. Men det är väl också för att jag fått lära mig att man ska avgränsa och renodla sin idé så mycket som möjligt, vilket egentligen är rena fascismen. Så att göra den här filmen, med risk för att låta idealiserande, är ett motstånd. Formen är, i alla fall i en svensk kontext, revolutionär. Även den är en pojktant som rör sig i det offentliga rummet. ■
Pojktanten går på bio nu. Filmen är del två i en gemensam trilogi där Eli Levéns bok Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är första delen och den kommande filmatiseringen av boken Någonting måste gå sönder är sista delen.
