Det ironiska i följande scenario:
Jag kritiserade Sofis mode för att de gjort affärsidé av att hacka på kända kvinnors utseenden. Jag bad tidningen hålla käften, då jag menar att de signaler som tidningen skickar ut till unga är förödande i aspekten av hur misogynt vi lär kvinnor att behandla varandra. Jag förklarade varför. Kritiken var specifik – och berättigad. Det är en inhumant hård ton i Sofis modes puffar och det är fullständigt absurt att en redaktion på en tjejtidning väljer denna approach. Jag bad tidningen hålla käften för att någon vuxen måste markera att det inte är okej att hånfullt såga kvinnor efter deras vikt, utseende eller klädval. Jag upprepar: det är inte acceptabelt.
Min krönika fick en hel del kommentarer från vissa av Sofis modes läsare – som med imponerande illvilja försökte klanka ner på mitt utseende.
Inte för att vara näsvis, eller underskatta någons slutledningsförmåga, men det är alltså den här problematiken jag syftar på, Sofis mode. Genom att ta det redaktionella beslutet att låta mobbning bli en del av er journalistiska tonalitet förklarar ni för era läsare att det är ett riktigt och okej beteende.
Vilket det, återigen, inte är.
Rubriken på min krönika är en parafras på Sofis modes puffrubriker, ett litet tillspetsat sätt att belysa det orimliga i deras uttryck. Att vända tidningens ton mot tidningen själv var tydligen inte populärt. Man kan bara önska att den reaktion av förfäran även uppstår hos tidningens läsare, och redaktionen själv, när de ser Sofis modes egna rubriker (exempelvis ”Oj, har du koll på behagen, Miley?” eller ”Glömt byxorna hemma, Rihanna?”).
Det går nämligen inte att som tidning konstatera att ”det är det här marknaden vill ha”. Det finns ett publicistiskt ansvar, och ett mänskligt. Vi i media är medskapare av de normer och värderingar som vi har i vårt samhälle. Vi har hög påverkansgrad och det vi gör får konsekvenser. Jag anser inte att man kan huka sig bakom ”Det är nämligen så att jag jobbar med något så ytligt och oviktigt som mode och utseende. Inget som lämnar några viktiga avtryck för eftervärlden.” som Sofi Fahrman själv skrev.
Modejournalistik ska granskas lika mycket som vilken annan journalistik som helst. Den är extremt normbyggande och ska behandlas därefter. Precis som att sportjournalistik kritiseras när den ger uttryck för omänskliga värderingar bör mode- och nöjesjournalistik kritiseras när de gör detsamma. När ett gäng gamla sportjournalister tyckte att det var okej att kalla spelare för ”svarting” markerade Pär Lernström med meningen ”Hej Gubbar! Nu tror jag att det är dags för er att dra åt helvete.” Ni får gärna läsa mitt ”håll käften” till Sofis mode som en liknande markering. Liksom: nog nu.
För det finns ju massor av utmärkt svensk modejournalistik som inte innefattar mobbning av kvinnor. Journalister som Daniel Björk på Bon, Agnes Braunerhielm och Marcella Mravec på Rodeo och Nöjesguidens Sanna Samuelsson skriver alla om kvinnomode på ett vettigt sätt. Är man fortfarande osäker på om det verkligen går att göra framgångsrik och säljande modejournalistik utan att häckla människor kan man kika på vilken tidning som helst som skriver om mansmode. Se hur de gör. Därför att män aldrig behöver utstå den kritiska skärskådning som Sofis mode pysslar med.
Observera gärna att jag aldrig sagt att det är dåligt att vara intresserad av mode eller utseende eller kläder eller smink. Vi är alla påverkade av samtiden. Vi vill alla känna oss fina, känna oss accepterade. Det är just därför mode är så vanskligt. Min krönika avhandlade varken fenomenet mode eller Sofi Fahrman som person, utan kritiken riktades helt och hållet mot en tonalitet som är destruktiv, oansvarig och farlig.
Jag vill vara väldigt tydlig här, speciellt till er som skrivit elaka saker om hur jag ser ut. Ni har rätt att kritisera mina åsikter, mina skrivskills, min skarpt fördömande ton. Ni har rätt att tycka att ”håll käften” var barnsligt uttryckt. Ni har rätt att inte hålla med mig och avfärda det jag för fram i min krönika. Men ni äger ingen rätt, vad dagens slappa kändis- och modejournalistik än fått er att tro, att uttrycka er om mitt utseende. Hur jag ser ut är min ensak och helt irrelevant för allt annat. Ni definierar inte mig. Era dömande blickar tillhör er. Era dömande ord gräver tomhet i er, inte i mig.
Och min markering kvarstår. För mig är det viktigare att signalera till kvinnor att det är okej att säga ”håll käften” till förtryck och minimerandet av kvinnor, än att likt Sofis mode signalera att det skulle vara okej att använda kvinnors utseende för att trycka ner varandra.
