Sofi Fahrman. Foto: TV4.
Det finns så många stunder av irritation under en vanlig dag i mitt liv. Skit som jag, i egenskap av kvinna, konfronteras med. Skit som jag, i egenskap av kvinna, instinktivt känner att jag inte rimligtvis ska behöva acceptera. Låt mig ta ett exempel: Likt de flesta andra går jag varje morgon in och läser svenska tidningar på nätet. Ungefär varje dag läser jag puffar från Sofis mode på Aftonbladets startsida, en liten bild och rubrik med runt 40 tecken bara, vars budskap gör mig så jävla förbannad.
Sofis mode är en (åtminstone om man utgår från titeln) modefokuserad bilaga till huvudtidningen. Den är skapad av Sofi Fahrman och vänder sig huvudsakligen till minderåriga tjejer och unga kvinnor för vilka den avhandlar mode i formatet: ”kläder som kändisar klär sig i”. Visst finns det ett par enstaka livsstilskrönikor i tidningen, men dess betydelse blir i sammanhanget snarast ett alibi. En mer kritisk röst skulle kanske ge analysen att det är en icketidning då dess egentliga syfte kan kokas ner till funktionen av en reklamblaska: en köpguide som ämnar uppmuntra till masskonsumtion av ett fåtal rekommenderade klädesplagg. Och där läsarnas osäkerhet verkar vara den köptriggande drivkraft man söker.
Ett minst sagt alarmerande samtidsfenomen för de som ser mode som en större vetenskap än bara det som kan innefattas i köptrender och företags produktionsiver, ja, för dem som ser att människors klädnad berättar något om oss och den tid vi befinner oss i just för tillfället.
De signaler Sofis mode skickar ut verkar endast för att stärka den normgivande smala fålla som läsarna ska drivas in i. Och med ytterst tveksamma metoder, bör tilläggas. Man skapar lydiga kvinnliga konsumenter genom att lära dem konstant självgranskning: att de alltid värderas utefter utseende och klädval. ”Dagens look” heter Sofis modes stående segment där de lyfter fram 5 stycken kända kvinnor för att noga syna dem i en stilstudie. Tidningen kommenterar raljant hur kvinnorna ser ut och läsarna får rösta om vem som klätt sig bäst.
Dessa granskningsprocesser för tankarna till den ogemytliga stämning som ibland kan uppstå i tjejernas omklädningsrum på högstadiet - det som vuxenvärlden annars, när det sker utan koppling till en marknad och konsumtion, vanligtvis kallas för mobbning.
Sofis mode deltar oreflekterat i att stärka den kvinnosyn som säger att ett vackert yttre är det viktigaste en kvinna kan bidra med. Självklart finns det fler tidningar som driver denna typ av kvinnofientliga moderetorik, men tonaliteten i Sofis mode är snudd på unik i sin extrema form. Som komplement till skärskådningen av kvinnors utseende plockas dessutom enskilda kvinnor ut och får agera måltavla för ett fruktansvärt moraliserande. Med ett direkt tilltal talar Sofis mode om vad de gör för fel:
Till Christina Hendricks skrevs hela tre puffar om en och samma galaklänning: ”Christina väljer en för liten klänning…”, ”Obekväm galalook, Christina?”, ”Aningen för tajt klänning, Hendricks”. Meningar som ”Supermodellen i farligt kort klänning” är dock betydligt mer problematiska med tanke på den skeva syn på både kvinnokroppen och kvinnlig sexualitet som sammanfattas i det sublima budskapet. Bara ett par snäpp ifrån den förvridna debatten om vem som egentligen bär ansvaret när kvinnor utsätts för sexuellt våld.
Hur resonerar Aftonbladet som uppenbarligen anser detta vara okej journalistik?
De kvinnliga läsarna drillas i att fokusera på sitt yttre och att alltid vilja vara vackra, men de får också veta att man aldrig kan slappna av i jakten på omgivningens acceptans av ens kropp. Som kvinna riskerar du att vara för ful, för lättklädd, eller för påklädd. Detta mindfuck förser läsarna med en ouppnåelig norm som dränerar människan på energi: ett evigt medvetandegörande om ens fysiska uppenbarelse, oron över hur man möjligtvis kan komma att uppfattas av resten av världen. Man ger läsarna bedömningsmallen och verktygen för att ständigt och konstant betygsätta och döma både sig själva och alla andra kvinnor efter dessa ytliga parametrar.
Det är ohederligt, förolämpande och ovärdigt en svensk dagstidning, och inte alls vidare klädsamt.
