Rynkar ögonbrynen för Hugo Rask.
Diskussionen kring fjolårets hyllade Augustprisvinnare Egenmäktigt förfarande hade knappt hunnit svalna innan Lena Anderssons relationsantihjälte Ester Nilsson var tillbaks, mellan pärmarna och i litteraturdebatten.
Utan personligt ansvar är den fristående uppföljaren (Egenmäktigt förfarande var från början tänkt som en prolog) i vilken Hugo Rask är ett svunnet, fem år gammalt kapitel. Det går med andra ord alldeles utmärkt att läsa den nya romanen utan att ha läst den första, och det går alldeles utmärkt att läsa den utan att ha läst vad olika journalister twittrat angående halten av fiktion i Lena Anderssons fiktion (varför man nu skulle känna ett monumentalt sug efter att läsa ikapp på den fronten).
I Utan personligt ansvar så inleder essäisten Ester Nilsson en affär med den gifta skådespelaren Olof Sten, ett velande, manipulerande och, tydligen, alldeles underbart svin som uppenbarligen har grava problem med konceptet vi brukar kalla ärlighet. Ester blir älskarinnan som teoretiserar kring ”älskarinnan” som idé och realitet.
Hon köper en bil med den hemliga avsikten att kunna köra sitt fullkomligt hopplösa kärleksobjekt till olika uppsättningar runt om i landet på nyckfull begäran, hon skriver pjäser till hans teatergrupp så att hon kan få vara nära på repetitioner; det är nästan 400 sidor outhärdlig läsning där man kastas fram och tillbaks i takt med Esters skenande puls och vassa tankegångar. Här finns kören av väninnor, alltid ivrig med sina mer eller mindre konstruktiva expertråd i kärlekens ädla konst, här finns obegränsade sena rödvinskvällar på olika stamhak på Södermalm – ja, hjärta, förklaringsmodeller och smärta i utmattande överflöd.
Ester Nilsson och Olof Stens förhållande/frånvaro av förhållande är minst sagt fascinerande. Tradigt, utdraget och paradoxalt spännande på samma gång. Och det pågår under smärtsam lång tid. När Lena Andersson gästade Babel sa hon, efter osedvanligt mycket tjat från Jessika Gedin, att det nog är lättare att erkänna Palmemordet än att kliva fram som Olof Sten.
Det återstår att se, men tills nästa Lena Andersson-relaterade debattinjektion i litteraturankdammen får ni hålla till godo med författaren, journalisten och opinionskrönikörens litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
För att försörja mig. För att bli publicerad. För att förstå världen, bringa reda i mina egna tankar och försöka förstå andras. För att få klarhet. För att se vad man kan göra med språk.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
När jag väl är igång med ett arbete är det inte fråga om disciplin. Jag går till jobbet helt enkelt, sätter mig och skriver, skriver vidare nästa dag, håller på så tills det är klart.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Modet och orken att se vad det egentligen står i en text och hur den är skriven, snarare än vem som har skrivit den.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Inga myter är befogade att odla. Vad som däremot behövs är djupare förståelse för vad litterärt skrivande och texter är, vad de innebär och kräver av författaren, vad språklig laddning är och utgörs av. Detta är kritikers och författares gemensamma ansvar att förmedla och kan göras genom avmystifiering och avmytologisering av skrivandet och texten, samtidigt som man starkare åskådliggör kunskapen bakom och komplexiteten i att skapa verk som helt bygger på språk, och hur språket förhåller sig till verkligheten.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
"I morgon får du en annan lyckokaka. Tro inte på dem. Ät något godare."
Snille eller smak? Motivera!
Snille. Det är intressantare. Snillet kan utmana smaken med ärligt uppsåt och rent hjärta, medan smakens utmanande av snillet alltid bygger på arrogans och småskurenhet (som för övrigt inte är särskilt smakfullt).
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Jag tänker på helt andra saker när jag ska somna.
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Den nya dagen gryr, skriv bort all förljugenhet.
Bästa jag läst i år:
Finns inget bästa, men Kjell Espmarks bok Hatet från 1995 var otroligt bra läsning.
Bästa jag läst i mitt liv:
Finns fortfarande inget bästa, men serietidningarna jag läste som barn skänkte mig enorma läsupplevelser.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Ingen aning.
Vad är relevant litteraturkritik?
Att uppriktigt se ett verks väsen och potential och förmå formulera hur nära det har kommit sin egen inneboende möjlighet.
Tankar kring författarens offentliga roll:
Författaren ligger i vägen för verket, men vill författaren nå ut med verket bör hen befinna sig i offentligheten och tala om det.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Nej, men allt kan göras till poesi.
Bästa titeln (någonsin):
Finns inte heller nu något bästa, men jag gillar starkt Klockan klämtar för dig (bra även på engelska For Whom the Bell Tolls, men den svenska översättningen är ännu vackrare)
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Jag orkar inte med några livslånga mejlväxlingar. Efter ett tag blir det bara krav och dåligt samvete. Men pågående spontana verbala samtal om substantiella ting är jag starkt förtjust i.
Min finaste mening:
Den som klargör något för någon.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Om människor förstår sig själva och andra bättre av att läsa är det bra.
Litteraturens framtid tillhör:
Språket. Det är språket som har uppfunnit litteraturen för att få leva vidare in i nästa generation och nästa på samma sätt som genen har skapat människan och alla människans påfund för att aldrig behöva dö.
Sista ordet:
Läs, läs, läs.
”Utan personligt ansvar” är utgiven på Natur & Kultur och finns där man köper böcker. Romanen är antagligen en stark kandidat i ”årets julklapp”-racet.
