Det är som bekant både lätt och smidigt att vara en person som hatar via internet, för man kan distansera sig från mottagaren och behöver aldrig möta ett motargument eller en mänsklig blick. Man har sett henne på tv och läst hennes intervjuer, man har stört sig på hennes korkade påståenden och oattraktiva kropp. Man skulle ha bitit ihop om man sågs på stan eller till och med var bekanta, men på nätet är hon en fet jävla hora som förtjänar att våldtas. Att prata om det, som en vuxen människa, är inte ett alternativ. Rätt skönt.
Efterdyningarna av tv-programmet om näthat har bland annat tydliggjort en kontrast mellan hur svårt det verkar vara att jobba juridiskt mot olaga hot via internet och hur lätt det är att lagstadga mot illegal fildelning via internet. Det här är dock inte den enda situation i vilken skillnaden mellan IRL och nätet tydliggörs – en divergens som allt oftare väcker stor uppmärksamhet.
På nätet är det okej att vara hur som helst. Du gör saker som du inte hade tänkt på att våga eller vilja göra IRL, och det funkar. Personen som startade det där numera nedstängda Instagram-kontot hade troligtvis inte vågat slutshame:a sina klasskamrater ansikte mot ansikte, men på Instagram var det helt okej att kalla dem horor. Flashback kryllar av rädda små människor som inte vill stå för sitt hat, för att de vet att i samma sekund som de gör det och exempelvis använder sitt riktiga namn och bild kommer alla andra, IRL, att börja hata dem tusen gånger mer.
Det är dock inte bara idioter som använder internet som ett förljuget alternativ till verkligheten – har du någonsin varit på en dejtingsajt? Eller varför inte ditt eget Instagram-konto, där det bakom de hemgjorda dumplingsen och den trendiga kepsen döljer sig en arbetslös och ångestfylld 20-nånting? Det är faktiskt inte heller vidare ärligt. På internet vågar man också hänga ut sig själv, under mystiskt alias, på Familjeliv och andra diskussionsforum. Man ställer de där sjuka, absurda frågorna som man inte vågar ställa IRL av rädsla för vad folk kommer att tycka. Folk tycker sedan troligtvis precis så som man tror, men eftersom man valt ett anonymt användarnamn behöver man i alla fall inte direkt ta emot deras äckel och förakt.
Även om graderna av oärlighet i exemplet internetpersona och näthat är vitt skilda är oärligheten och fegheten ständigt närvarande. Ingen vill bli dömd på basis av den man är, så därför använder man internet för att låtsas vara någon annan. I vissa fall harmlöst, men i andra är det förödande och helt vidrigt. Internet erbjuder ett bekvämt alternativ för den mycket lilla människa som inte vill stå för sina åsikter, men det är det fegaste och mest oärliga sättet att göra sin röst hörd. Att likt de personer som får ta emot näthatarens hot och förolämpningar stå för sina åsikter är inte ett alternativ för näthataren själv.
