Beyoncé är en person som aldrig fotats utan trosor av paparazzis när hon full ramlar ur en limo på väg in till klubben. Hon är lyckligt gift, rik, naturligt vacker och vänlig och har alltid kontrollerat sin egen image och sin offentliga person så noggrant att många uppfattat henne som en själlös perfekt robot. Om du letar efter någon att känna igen dig i bland offentlighetens kvinnor är det kanske svårt på ett ytligt plan, ganska få av oss går genom livet med känslan av att vara den duktigaste och snyggaste i klassen och vi letar ofta sprickor. Men hur mycket blod måste offras i offentligheten innan du anses trovärdig, och vems blod? För när det gäller kvinnliga artister är det alltid de själva som ligger på altaret.
Linjen du måste lyckas balansera på som offentlig kvinna är oerhört smal och svårnavigerad. Beyoncé har alltid visat stor integritet och vägrat släppa in oss under huden och velat ha fokus på sitt arbete och inte på sin person. Istället för att respektera denna kamp väljer många att läsa henne som tom på innehåll och får svårt att ta till sig hennes musik och känna med henne. Det är uppenbart att hon själv känner till detta och gör sitt bästa för att hitta en nivå där hon själv kan vara fri och öppen men också trygg. Det började med den egenproducerade dokumentären Life Is But a Dream 2013 och fortsatte med det självbetitlade överraskningsalbumet som dök upp på lucianatten i fjol.
BEYONCÉ skiljer sig från de tidigare albumen, inte bara för att det rent låtmässigt har en mycket mer sammansatt helhetskänsla än de tidigare, utan också för att berättelsen om frigörelse som hon påbörjade i Life Is But a Dream fortsätter, och lite oväntat får fäste genom hennes eget moderskap. Den som har tillbringat lite internettid på något av alla familjeforum som finns, läst en mammabloggares kommentarsfält eller vilken veckotidning som helst har nog inte missat att det heliga moderskapet verkar komma med helvetiska krav på perfektion, med tusentals olika pekpinnar från självutnämnda experter beredda att hugga på minsta sak. Jag hade därför aldrig riktigt tänkt på moderskapet som en möjlig del i en frigörelseprocess förrän jag lyssnade på albumet och tittade på alla de korta mini-dokus och Q&A:s som dykt upp i samband med släppet. När hon fick av ett fan frågan om vad det är som har gjort att hon valt att vara mer öppen, personlig och explicit sexuell 15 år efter debutalbumet svarade hon: ”I think it just took me no longer being someone’s child”. Det finns styrka i att inte längre vara någons barn.
Synen på den egna kroppen verkar också ha förändrats, det syns i videorna men hörs också, som i Blow – en oralsexlåt där Beyoncé nästan låter avundsjuk på hur gott det måste vara för Jay att ge. ”I wonder how it feels sometimes, must be good to you”. En låt om hur hon ger Jay Z huvud i baksätet av en bil (Partition) kom typ till i en amningpaus i ett sommarhus i Hamptons. Moderskapet för Beyoncé blir inte till en låsande roll utan fungerar som en frigörelse från andra roller som hållit henne tillbaka. En berättelse lika uppfriskande som antologin Ingens mamma.
Men när en artist som Beyoncé uppvisar komplexitet och flyter mellan glädje, avund, sorg, kåthet, ilska och stolthet, som vilken människa som helst, läser många det bara som rollspel. Vad innebär det egentligen att bli berörd och vad är det som berör oss? Kan vi inte fundera lite mer på det, och vem som gynnas mest av idén att skilja på verk och person? Jag tycker att hela tanken när det gäller artister som varit offentliga i tiotals år är befängd eftersom gränserna redan är suddiga. Vi går alltid in i konstupplevelsen med en förförståelse. Dels av vem personen är och vad den representerar, men också allt annat vi lärt oss i livet om vad vi kan och bör förvänta oss av konst: av genren, av den kategori av människor som vi placerar konstnären eller artisten i.
Vi går in i upplevelsen med inlärda tankar om vad som är genialiskt och vad som är rörande. Som journalisten Sara Martinsson sa, ”det är väldigt oklart varför den rockistiska myten att ett sant lyckat – berörande! – konstnärsskap måste vara sprunget ur trasiga individer fortfarande är så stark.” Personligen njuter jag som fan av en komplex och välmående kvinna med tusen identiteter som inte förnekar sig någon av dem, och dessutom: en kvinna i offentligheten som besjunger vuxenhetens lov.
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2014.
