För ett tag sedan skulle en inskränkt jamaicansk artist spela på någon upphottad gammal djurklyvningsanläggning i Stockholm och över detta protesterade folk vilt i sina mediaflöden. Konserten blev sedermera inställd och jag har väl egentligen ingenting att säga om det, utan tänkte raskt leda fram det här till ett litet självgott Facebook-inlägg jag fick syn på, där en av de protesterande i anslutningen till nyheten om den inställda spelningen belåtet konstaterade: ”Konsumentmakt FTW!”.

Jag blev så jävla trött.

Oönskade comebacker, överflödiga uppföljare och återförenade band som frontar nya festivaler.

Jonas Adner skriver om en nostalgi som har spårat ur.

Med anledning av Soraya Hashims text om Konstfacks Vårutställning, den starka viljan att som icke insatt förstå konst och den klassiska diskussion som återuppstod i kölvattnet av detta tänkte jag följande:

Hela mitt liv har jag velat förstå saker. Inte alls på det där kunskapstörstande lil’akademiska sättet, utan högst revolutionärt. Jag var kanske världens mest bevärliga unge på grund av denna lilla insikt som jag tidigt nådde: begriper jag något kan jag claima en egen åsikt kring det, och varje gång jag för fram min egen åsikt bestämmer jag lite, lite mer över min egen tillvaro. Jag rår över mig själv.

Illustration: MIRIAM IVANOFF

Kan vi komma undan blicken? Varför är mäns utseende underrepresenterat i det offentliga samtalet? Och cementerar vi gamla normer när vi lägger upp förskönade bilder på Twitter, Facebook och Instagram? Maja Bredberg har funderat på kroppen och varför vi ens bryr oss.