Vad krävs egentligen för att man ska anses ha en psykisk störning? Isabelle Ståhl skriver om hur diagnoser kan fungera som alibin i en tid där arbetslinjen råder.
Krönika
Ronnie Sandahl, vad var det Groucho Marx sa om the seal nu igen?
Låt oss börja med att konstatera: jag vet inte om det mediala livet någonsin har varit vidare lätt för Ronnie Sandahl. Så länge som jag har känt till hans namn har jag hängt upp det på minneskroken att hans bok ”Vi som aldrig sa hora” – världen har fått slut på lustiga kommentarer angående den titeln va? – stått i skyltfönstret bland skämsböckerna i Alex Schulmans bokloppis/skrivarlya.
Mycket mer vet jag inte om människan.
Vi har inte råd med konsumentmakt
För ett tag sedan skulle en inskränkt jamaicansk artist spela på någon upphottad gammal djurklyvningsanläggning i Stockholm och över detta protesterade folk vilt i sina mediaflöden. Konserten blev sedermera inställd och jag har väl egentligen ingenting att säga om det, utan tänkte raskt leda fram det här till ett litet självgott Facebook-inlägg jag fick syn på, där en av de protesterande i anslutningen till nyheten om den inställda spelningen belåtet konstaterade: ”Konsumentmakt FTW!”.
Jag blev så jävla trött.
Mansrollens trånga kavaj

För den som ofta tittar på tv kan det vara lätt att glömma bort att tv-produktioner faktiskt ständigt ägnar sig åt att projicera strukturellt upprättade normer om oss. Även om vi inte aktivt tar ställning visar tv för oss vad som är rätt och fel – i tv-världen. Detta gäller förstås speciellt könsnormer.
Drake är feminist
Skådespelerskan och feministen Ashley Judd skrev nyligen en rasande debattartikel i The Daily Beast efter att ha fått nog av att få sin kropp objektifierad i media. I en bisats påpekade hon att patriarkatet inte bara är skadligt för kvinnor utan även för män och pojkar, som tvingas förhålla sig till ”heteronormativa definitioner av maskulinitet som förnekar dem den fullständiga och dynamiska utsträckningen av deras personligheter”.
Att avvisa viljan att förstå leder ingenstans
Med anledning av Soraya Hashims text om Konstfacks Vårutställning, den starka viljan att som icke insatt förstå konst och den klassiska diskussion som återuppstod i kölvattnet av detta tänkte jag följande:
Hela mitt liv har jag velat förstå saker. Inte alls på det där kunskapstörstande lil’akademiska sättet, utan högst revolutionärt. Jag var kanske världens mest bevärliga unge på grund av denna lilla insikt som jag tidigt nådde: begriper jag något kan jag claima en egen åsikt kring det, och varje gång jag för fram min egen åsikt bestämmer jag lite, lite mer över min egen tillvaro. Jag rår över mig själv.
Kommersiell kroppsfixering

Text: Caroline Thörnholm
Kroppen. En samling lemmar, muskler och fett. Ändå är den ständigt i fokus. Det går inte att slå på en film utan att du har någons bröst i ansiktet som blockerar handlingen. Nöjesguiden har slängt en blick åt Hollywoods håll för att luska i varför kroppshysterin har bitit sig fast.
En hopplös kropp

Illustration: MIRIAM IVANOFF
Kan vi komma undan blicken? Varför är mäns utseende underrepresenterat i det offentliga samtalet? Och cementerar vi gamla normer när vi lägger upp förskönade bilder på Twitter, Facebook och Instagram? Maja Bredberg har funderat på kroppen och varför vi ens bryr oss.


