Skådespelerskan och feministen Ashley Judd skrev nyligen en rasande debattartikel i The Daily Beast efter att ha fått nog av att få sin kropp objektifierad i media. I en bisats påpekade hon att patriarkatet inte bara är skadligt för kvinnor utan även för män och pojkar, som tvingas förhålla sig till ”heteronormativa definitioner av maskulinitet som förnekar dem den fullständiga och dynamiska utsträckningen av deras personligheter”.
Med anledning av Soraya Hashims text om Konstfacks Vårutställning, den starka viljan att som icke insatt förstå konst och den klassiska diskussion som återuppstod i kölvattnet av detta tänkte jag följande:
Hela mitt liv har jag velat förstå saker. Inte alls på det där kunskapstörstande lil’akademiska sättet, utan högst revolutionärt. Jag var kanske världens mest bevärliga unge på grund av denna lilla insikt som jag tidigt nådde: begriper jag något kan jag claima en egen åsikt kring det, och varje gång jag för fram min egen åsikt bestämmer jag lite, lite mer över min egen tillvaro. Jag rår över mig själv.
Text: Caroline Thörnholm
Kroppen. En samling lemmar, muskler och fett. Ändå är den ständigt i fokus. Det går inte att slå på en film utan att du har någons bröst i ansiktet som blockerar handlingen. Nöjesguiden har slängt en blick åt Hollywoods håll för att luska i varför kroppshysterin har bitit sig fast.
Illustration: MIRIAM IVANOFF
Kan vi komma undan blicken? Varför är mäns utseende underrepresenterat i det offentliga samtalet? Och cementerar vi gamla normer när vi lägger upp förskönade bilder på Twitter, Facebook och Instagram? Maja Bredberg har funderat på kroppen och varför vi ens bryr oss.
Igår kväll, just efter att jag kammat mitt hår, borstat mina tänder och glömt att återfukta mitt ansikte, kröp jag ner i sängen och lade ifrån mig mobilen på nattygsbordet. Eller, ja, det är egentligen inget nattygsbord utan en gammal byggstege kvarlämnad av gubben som bodde här innan mig, han som hastigt och lustigt bara dog.
Svensk media fylls för tillfället av två händelser som tangerar samma utgångspunkt: vita människors gränslöshet. Samtidigt som Makode Linde låg och blev uppskuren i sin Venus-tårta på Moderna Museet fördes rättegången mot Anders Behring Breivik och hans våldshandlingar. Terrordåd som inte bör kopplas ihop med något kulturkonservativt tänkande alls, utan ses för det enda det är: rädsla uttryckt i avskyvärd handling. Främlingsfientliga kan försöka maskera sin rädsla med hjälp av kultur, politik och historia. Vår uppgift är att se igenom det tramset.
Igår kväll visades första avsnittet av Alcatraz på TV4. Började kallsvettas då jag insåg att jag inte skulle vara hemma. Det enda rätta var helt enkelt att se avsnittet under dagen. Och det andra avsnittet såklart. Och det tredje, ja det slank liksom bara med av bara farten.
Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Varför lever den orealistiska bimboklichén fortfarande? Och varför väljer man att ha med den i ett brett humorprogram? Bloggarparodin Kazoo visar ett humorklimat där man istället för att sparka uppåt förlitar sig på innehållslösa stereotyper.
Laddar bloggrulle…
