Petter Wallenberg, tillsammans med Aviance Milan. Foto: Johannes Helje.
Han kommer från betong och längtar efter glittrande månbaler. Nya låten heter Be Somebody och albumet är äntligen klart, efter sju långa år. Nöjesguiden har pratat med Petter Wallenberg om vägen hit, om synen på kreativitet och om Stockholms klubbscen.
Petter, berätta om nya låten Be Somebody.
– Be Somebody är inspelad med en av stjärnorna från Paris Is Burning, som är en känd dokumentär som handlar om voguescenen i New York på åttiotalet. Scenen har funnits i Harlem jättelänge och finns fortfarande. Där uppstod voguedansen, som bland annat har använts av Madonna. Dansen har varit ett uttrycksmedel framförallt för svarta HBTQ-personer. När jag bodde i New York lärde jag känna Octavia St. Laurent och vi spelade in den här låten, men det var inte säkert att det skulle bli något. Octavia gick bort i cancer 2009 och då lade jag låten på hyllan. Sedan tjatade en kompis på mig, så jag mixade om den och har nu släppt den. Detta var den allra första låten till det som har blivit mitt album.
Du åkte till New York för att spela in videon. Vad hoppades du finna? Och vad fann du?
– Jag åkte dit för att spela in voguescener med voguehusen. Jag ville göra det på New Yorks gator för hela voguekulturen är egentligen en streetkultur. Sedan lade jag till ett element i videon där jag själv gick runt med skylt med orden ”Be Somebody”. Är det något ställe jag kan få oväntad interaktion så är det i New York. Det kom fram en hemlös man som höll ett tal om att ”be somebody” och det summerar egentligen hela tanken.
Vad vill du sända ut för budskap?
– Låten handlar om längtan efter att vara någon. Att bli sedd och älskad. Jag har tagit essensen av min personliga tolkning av Paris Is Burning och kulturen det handlar om, men det handlar också om min kultur. Jag kommer från hårda betongförorterna i Stockholm och det handlar också om det – om en längtan att resa sig upp ur även den hårda gatukulturen.
Var hittade du dansarna?
– Genom hårt arbete och genom att dra i olika kontakter. Jag är ganska bra på att leta och få fram folk. När vi väl hade fått med House of Ninja så kom flera, de flesta känner ju till varandra.
Är du inte rädd att någon ska få ett epileptiskt anfall av videon?
– Haha, du menar att det är så snabba klipp? Nej, det tror jag inte kommer hända. Om det ändå skulle hända så får de filma det så använder jag det i nästa video. Epileptic vogue!
Berätta om namnet – House of Wallenberg.
– Namnet är inspirerat av voguekulturen där gatugäng av gays döper sig till House of... någonting. De döper sig efter modehus, till exempel House of Saint Laurent, House of Balenciaga och så vidare. Jag tyckte att det var kul i och med att jag heter Wallenberg, vilket låter som ett posh aristokratiskt namn i Sverige, fastän att jag inte alls kommer från den bakgrunden. Jag ville använda det i min kontext och haussa upp det. Sedan gör jag housemusik och har ofta gästartister, så det kändes som ett bra namn.
Du har sagt förut att det viktigaste för dig är att vara ohämmat kreativ – hur är du det?
– Jag har aldrig haft ett vanligt jobb. Jag har aldrig haft något som tagit bort min kreativa lust. Visst, jag har haft år av fattigdom och det har varit tufft ibland, men jag har aldrig kompromissat med min kreativitet. Har det kommit in en slant på kontot så har jag åkt till New York för att spela in video istället för att köpa typ en plasmateve. Jag gör min grej på ett independent sätt; jag släpper mitt album på mitt eget bolag Mums-Mums som bara är jag. Lite som Robyn och The Knife jobbar, helt fristående. Jag har ingen som säger åt mig vad jag ska göra, det är därför jag kan ta med en hemlös man i en video eller gangsterrappande flator. Det är jag som har gjort det här albumet. Jag vill inte ha folk som säger nej, jag vill bara ha folk som säger ja. Vill jag åka till månen i ett glittrigt rymdskepp och ordna en voguebal så vill jag att någon säger: ”När? Imorgon?”. Sedan kanske man bara kommer till Linköping, men det säger något om stämningen.
Du är producent, klubbarrangör, författare, konstnär... vad anser du dig vara mest?
– Jag skulle nog anse mig vara kreatör. Jag brukar säga att jag är kreativt promiskuös, jag lägger min kreativitet i många olika skålar. Allt beror på vad som sker i stunden, just nu är det mycket med albumet och klubben, men jag har också en tidning och den kommer jag jobba med mycket senare i sommar.
Vad tycker du om Stockholms klubbscen?
– Jag är en del av den och jag älskar den delen jag är med i, haha. Jag tycker det är roligt att ha klubb i Stockholm och överhuvudtaget i Sverige – jag har klubbar i Göteborg och Malmö ibland. Jag tycker det är skitkul i Stockholm, för det är en tråkig stad med roliga människor. Alla är liksom lite understimulerade och går och väntar på att det ska hända något. Sedan har vi det här mörkret och kylan...det blir ett vemod som alla vill ur. Att ha klubb i Stockholm blir lite som att göra roliga timmen för ett gäng barn som inte fått godis på flera veckor.
Du gör musik med Leila K och Neneh Cherry, försöker du ta tillbaka nittiotalet?
– Nej, det skulle jag inte säga. Det är många från nittiotalet med på nya albumet, men också från nutiden, till exempel Yo Majesty och Mapei. Jag tror man tar avstamp i sina egna tonårsår när man gör ett sånt här projekt, det handlar liksom om mina idoler. Jag satt och drömde i mitt pojkrum tidigt nittiotal och hörde dessa röster. Mina stora idoler som jag ville vara. Men det är absolut ingen retropryl, jag hatar retroprylar.
Hur känns det nu när skivan är klar?
– Konstigt. Det här albumet är i skolåldern, nästan sju år. Nu ska den få gå iväg till skolan och försöka klara sig själv. Det är som ett älskat barn som ska iväg på något läskigt och spännande, som man tror och hoppas ska gå bra.
Snart kommer hela albumet, vad är förväntningarna?
– Det är redan så spännande, jag har fått så otroligt mycket kärlek och glädje från de som har hört senaste singeln. Det ska bli spännande att se hur albumet når ut, för jag har gjort det helt själv, utan något skivbolag i ryggen. Mina förväntningar är nog mer frågor: ”oj, kan man göra sånt här själv? Med nio gästartister? Vad händer då?” Det är som ett experiment. Jag hoppas verkligen att alla kommer älska albumet såklart. Och dansa till det, och gråta till det och ha sex till det.
Den 17 april släpper House of Wallenberg nya albumet Legends på Mums-Mums Records. Nya låten Be Somebody finns ute redan nu.
